När man väntar på något är det lika bra att hålla sig sysselsatt. För inte katten kokar vattnet i kastrullen när man står och glor på den? Men skulle man få för sig att gå in i ett annat rum och fixa - då har vattnet snart kokat över på hela spisen!

Jag har (o)turen att inte behöva hitta på saker att sysselsätta mig med, de bara infinner sig alldeles av sig själv. Jag antar att det blir så när man är egen företagare med tusen järn i elden. Och ibland så behöver man fixa lite hemma också. Igår stannade jag hemma från mitt vanliga jobb på grund av att en elak förkylning hoppat på mig under torsdagseftermiddagen. Framåt eftermiddagen kände jag mig något piggare och blev grymt sugen på chokladbollar - alltså var det bara att ställa sig och baka. Jag hann precis bli färdig och började pyssla med annat när hussen tyckte att det var dags att flytta in Spice i valplådan eftersom vattnet hade gått och hon höll på att krysta.

Någon tycker säkert att det är vansinnigt oproffsigt att låta hunden börja valpa i soffan, den ska ju bo i valprummet minst två veckor innan valpning om man ska tro på böckerna. Men saken är den att Spice hatar att vara ensam. När valparna är födda är det inget som helst problem. Men utan valpar förstår Spice absolut inte vitsen med att vara instängd i ett eget rum och hon uttrycker sitt missnöje. Högljutt.

Hur som helst så föddes den första valpen ganska omgånde. Det blev en lite sobeltik. Jag blev lite förvånad eftersom jag totalt glömt bort att jag parat Spice med en sobel hane. Jag har vid två tillfällen drömt om valpningen - ena gången födde hon en kull green merle och nästa gång födde hon leopardfläckiga valpar, fortfarande gröna.

Eftersom första valpen kom fort och Spice stora mage var sprängfylld så trodde jag att nästa skulle komma inom en halvtimme. Men det gjorde den inte. Inte efter en timme heller. Eller en och en halv. Efter två timmar funderade jag på att åka till veterinären - något måste ju vara fel!

Jag hade hela tiden min mentor med på Facebookchatten eftersom mobilerna inte fungerade i stormen. Efter att ha lytt rådet att ta en lite promenad i trädgården så började hon faktiskt krysta och valp nummer två - ytterligare en sobeltik - föddes. Hon var mycket större än sin syster och hade väl tagit lite längre tid på sig att glida ner i kanalen.

Nu trodde jag faktiskt att det hade kommit igång så jag kastade raskt i mig en pizza och återvände till valprummet i lagom tid för att ta emot nästa valp. Trodde jag. Spice låg där så lungt och tog hand om sina små. Så vi tog en ny promenad i trädgården. Sedan dröjde det inte länge förrän hon krystade fram ytterligare en sobel tik. Och sedan fortsatte vi att vänta...

När valparna komit till ro och fått äta lite kände jag på Spice mage. I överdelen av magen låg en riktigt stor klump som på något vis skulle ut. Och den lät vänta på sig. Efter lite trädgårdspromenad kom krystandet igång men ingen valp syntes. Efter att ha känt efter kunde jag konstatera att endast ett par ynkliga bakben stack ut och att resten av kroppen satt hårt fast i kanalen. Med assistans av hussen och med stort tålamod (och mod) lyckades jag dra ut den samtidigt som Spice krystade. Men det tog tid. Och jag kände att klockan tickade för valpen som låg på fel håll.

När den kom ut var den såklart alldeles livlös. Jag masserade den med en handduk så hårt jag vågade samtidigt som jag sög slem ur mun och näsa. Konstigt nog kom där inget och valpen andades fortfarande inte, förutom enstaka häftiga andetag som gurglade i halsen. Tungan hängde ut ur munnen och det kändes som ett hopplös projekt.

Rent spontant så tog jag den pyttelilla nosen mellan läpparna och gav konstgjord andning, samtidigt som jag fortsatte massera. Via Facebook hade jag fått tipset om preparatet B-sorb som man kan ge till svaga valpar, och min flaska anlände i veckan. Vi gav några droppar och fortsatte med massage och konstgjord andning. Jag tyckte nog att jag började känna lite motstånd i valpen och att den tog andetag lite oftare. Så jag gav den till Spice som slickade på den några gånger och sedan lämnade den. Då kände jag att det kanske var dags att ge upp. Men då kände jag hur det lilla hjärtat pickade genom handduken och valpen gav till ett skrik. Efter mer B-sorb blev den starkare och starkare och efter 40 minuter skrek den rejält och gjorde häftigt motstånd i handduken. Andningen blev bättre och bättre och tillslut stoppade jag ner den bland syskonen hos mamma. Den hade rysliga problem att hitta en tutte, men efter lite hjälp blev det tyst i lådan och alla fyra låg och smaskade. Jag var uppe en gång under natten för att titta till dem och då var allt lugnt.

Dagen har avlöp utan problem och alla valparna är fasta och fina i hullet och ser ut att ha ökat i vikt. Jag har ändå lite svårt att skaka av mig känslan av den slappa valpen som jag höll i mina händer, av känslan att det förmodligen inte skulle gå vägen. Jag vet att det är sådant vi uppfödare råkar ut för och får hantera. Jag funderade vid flera tillfällen på om det var rätt att försöka få igång valpen, om den kanske ändå skulle dö inom några timmar.

När min första valpkull föddes var jag ung och oerfaren. Och alldels för kaxig. Hur svårt kunde det vara att ta en kull valpar? Jag hade såklart läst på allt som gick att läsa, men ingenting i böckerna hade kunnat förbereda mig för det som hände.

Precis allting gick fel. Tiken valpade för tidigt, jag var ensam hemma och fick helt vansinniga råd på djursjukhuset när jag åkte dit för att få hjälp. Valparna kom ut i bitar, utom den näst sista som faktiskt överlevde. Innan dess kom det en fullgången valp, alldeles slapp och livlös. Jag gjorde några tafatta försök att få liv i den men gav upp när jag inte fick någon respons. Jag har många gånger undrat om jag verkligen gjorde tillräckligt, att valpen kanske inte var död trots allt.

Numera hyser jag en stor ödmjukhet inför det ansvar vi som uppfödare har tagit på oss.

Jag hade den där natten i bakhuvudet när jag satt med den lilla nosen i munnen, att jag inte skulle ge upp förrän jag var säker på att det inte fanns mer att göra. Så därför känns det varm i hjärtat när jag ser på de fyra - inte tre - som ligger och sover vid Spice mage.

 

Marita

7 december 2013 22:35

Vilken tur att det inte blev gröna, leopardfläckiga valpar!
Skönt att allt gick bra till slut.
Lycka till med alla valparna önskar Marita o Nisse!

 

Annika & Pixie

7 december 2013 22:52

Vilken härlig läsning, att du verkligen gjorde det, & att det gick väl!! Underbart, vilken hjälte-insats!!
Stort Grattis till utökningen, hoppas att de fortsätter må bra, både småttingarna & den fina modern! :-D
Kram från oss :-)

 

Camilla

7 december 2013 23:51

Jag tror faktiskt att jag skulle skaffa en sheltie om dom fanns i leopardgrönfläckiga. ;-)
Grattis till dom små underverken,
Kram Camilla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...