Som vanligt såhär års, efter en lång säsong med Gud vet hur många agilitylopp och lektioner att förbereda, så är jag innerligt trött på agility. Jag kan inte vänta tills kurserna är över och jag får lite semester och jag själv slipper träna och tänka ut bra övningar åt mina egna hundar.

Samtidigt fyller jag i nästa års tävlingar i nya kalendern, spånar på vårens kurser och anmäler mig till Midvintercupen som pågår i princip hela julen. Jag ska dessutom passa på att landslagssatsa och hoppas på att bli uttagen till WAO.

Det är just då jag har ett stort behova av att träffa Annica Aller, min agilityguru som får mig att se saker i ett annat ljus, som får mig att tro på mig själv ytterligare några månader och som förklarar det självklara som jag egentligen vet men glömt bort någonstans på vägen.

Förutom att få inspiration och hitta lite glädje i träningen så hade jag ett överhängande problem som jag verkligen behövde hjälp med - balansen. Det verkar bara finnas två alternativ med Skrutt; fort och fel eller långsamt och rätt. Han hade bra kontaktfält när vi började tävla och de höll hela vägen upp i klass 3. Men där händer något och jag vet inte vad det var. Och efter det har jag försökt att reparera skadan genom att försöka förändra mig själv och hitta nya lösningar.

Annica är så klok och fick mig att inse att jag är hemmablind. Hon sa samma sak till ig som jag brukar säga till mina elever. Att agility och agilityträning är föränderligt, att hund och förare utvecklas och att man alltid måste gå tillbaka ibland för att rätta till det som blivit fel istället för att hitta nya lösningar. För vad det nu än är man behöver åtgärda så har det ju en gång fungerat.

Jag blev så otroligt irriterad på mig själv över att jag inte ens tänkt i de banorna utan istället givit mig själv skulden för problemet och försökt hitta en lösning, istället för att helt enkelt börja om från början och stärka det som en gång var bra.

- Han måste våga göra fel för att våga göra rätt, sa Annica så klokt.

En annan sak som jag har upplevt som ett problem är att jag tycker att Skrutt har blivit långsammare. När jag ser på filmer med våra lopp så blir jag besviken på hur långsamma vi båda är och jag är rädd att han är lika duktig på att anpassa sin fart efter mig som Spice har varit.

När jag klagar på farten så skakar folk på huvudet och undrar om jag har slagit i något. För andra uppfattar Skrutt som snabb.

Annica höll med mig - Skrutt kan vara snabbare. Men då vill det ju till att jag gasar på honom. Och hon har såklart alldeles rätt. Att jag inte gasar på honom mer beror på två saker. Jag har aldrig upplevt att han har behövt gasas på, han är så mycket snabbare än Spice att jag tycker att det räcker.

Jag har inte tid att tänka på att ge hunden mer gas, jag har ju alldeles fullt upp med att hålla rätt på mig själv och se till att min kropp rör på sig. Så Skrutt får sköta farten själv.

Men när jag jämför farten - med eller utan gas från mig, så inser jag ju att han måste gasas på och han blir dessutom mindre frågande.

Och vad ska jag göra åt det då?

Jag känner mig ofta uttråkad när jag ska tävla. Man åker långt och man väntar länge för att få springa i 40 sekunder. Har man tur vinner man ett Marabouchoklad och en rulle bajspåsar. Själv anser jag att alldeles för lite står på spel när vi tävlar, men det kan jag blogga om en annan gång.

Jag blir också påverkad av väder och vind, hur underlaget är och hur min kropp mår just för dagen. Av den anledningen trivs jag allra bäst inomhus.

När jag berättade detta för Annica så kom hon med ytterligare kloka ord - kör som om det var sista gången. Alltid! För du vet inte vad som händer imorgon. Njut av din hund här och nu.

Du kan bli skadad eller hunden kan bli sjuk eller dö, man vet aldrig vad som händer. Och DET kommer jag att bära med mig under kommande träningspass och under WAO till helgen. Jag ska njuta av min unga, fantastiska hund (med kassa kontaktfält) som om det var den sista tävlingen vi sprang.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...