Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under oktober 2014

Av Linda - 26 oktober 2014 11:00

Egentligen hade jag inte tänkt att tävla något mer i år, mer än Tånga i november. Men så blev jag övertalad att anmäla till Ystad som modigt nog tänkte hålla tävlingen utomhus. Sedan om husse på att han skulle döma i Lomma den dagen och helt plötsligt skulle jag tävla med Myzzli också, totalt 9 lopp skulle springas.

Vi hade verkligen tur med vädret, jag behövde inte klä på mig på hela dagen.

Klasserna var ganska små och jag hade att göra hela tiden. Dessutom dök en valpköpare upp och jag var såklart tvungen att mysa lite där med. Tack för att ni kom, jag blir alltid lika glad!


Barnorna var väldigt trevliga men det hjälpte inte resultatmässigt. Bäst gick det för Skrutt som gjorde ett fantastiskt agilitylopp med bästa tid i klassen. Tyvärr drog han av gungan för tidigt och fick fem fel. Loppet var inte perfekt och vi fick vida svängar på två ställen, det skulle varit kul att se vad tiden hade blivit på ett perfekt lopp.

Men balansen - vilken fart! Nerfarten kunde varit snabbare men vilken skillnad det är mot i somras.

Nu tar vi tävlingspaus ett pa veckor och tränar inför Tånga.



ANNONS
Av Linda - 26 oktober 2014 10:30

Igår fick jag beskedet som ingen hundägare vill ha, att Luna inte mådde bra och det med största sannolikhet var dags att avsluta hennes liv. Luna har vanligt vansinnigt fräsch i både kropp och själ trots sin höga ålder, och att det skulle komma så här hastigt var inte speciellt förvånande.

Luna har inte bott hos oss på flera år inte inte heller varit "vår" hund, men det var ändå jättejobbigt att inse faktum Jag var tvungen att åka till jobbet och hade inte möjlighet att vara med så det var husse som fick ta farväl av Luna. Jag är mest ledsen för att jag inte fick träffa henne en sista gång.

Lunda fick leva ett långt och rikt liv och det är jag väldigt tacksam över. Hon fick tillbringa sina sista år hos människor som hon verkligen älskade och som älskade henne.


   

ANNONS
Av Linda - 19 oktober 2014 10:30

I år har det blivit väldigt lite utställningar. Jag hade tänkt ställa betydligt mer men det har inte blivit så att utställningar har ofta krockat med annat. Men när jag såg att det skulle vara uttällning i Laholms ridhus så bestämde jag mig för att anmäla och övertalade några valpkpare att göra detsamma. Laholms ridhus är ett väldigt bra ställe att ha utställning på och alla som jag varit på har varit välorganiserade och trevliga.

Dagen innan hade vi fluffparty; vi träffades och gjorde vid hundarna och fikade. Väldigt trevligt!


På utställningsdagen hade jag det hektiskt värre, fyra valpar och en Myzzli som skulle fixas och fluffas inna bedömningen började. För när det väl var igång så hade jag hundar i varje klass visade det sig.

Först ut var fina Frost . Han skötte sig väldigt bra förutom den stolta höga spetsrullade svansen. Så fot vi stannade och han ställde upp sig så rullade svansen t sig som ett måttband. Såg rätt kul ut. Så den där svansen får fodervärden jobba på till nästa utställning.

Frost vann sin klass med HP och blv så småningom bästa hane där han slog ett par betydligt äldre hanar. Även Flash deltog i klassen och skötte sig fint. Han blev 3:a utan HP pga att han är övertecknad.


Ut med Frost och in med Yippie och Liv. Liv visades av fodervärden. Yippie vann klassen och Liv kom 3:a, båda med HP.

Ut med Yippie och in med Myzzli som tävlade i öppenklassen mot flera tikar. Hon kom 2:a med HP och helt plötsligt skulle jag visa två tikar samtidigt i bästa tik.

Jag fick hjälp av Flash matte att visa Yippie och så tog jag själv Myzzli. Döm av min förvåning när Myzzli blev 3:a och Yippie vann!


Så nu skulle jag helt plötsligt ställa Yippie och Frost mot varandra. Återigen visade Flash matte Yippie och jag tog Frost. Jag var säker på att Frost skulle vinna men istället så var det Yippie som blev BIR, endast 10 månader gammal.


Även om en inofficiell utställning är lite annorlunda än en officiell så är det alltid roligt att vinna. Stort tack för en jättetrevlig dag!


   



Av Linda - 11 oktober 2014 21:39

Agility är ingen exakt vetenskap. Agility innehåller en del fysik; centrifugalkraft i svängarna, gravitation över kontaktfält och hopphinder och svarta hål fyllda av förtvivlan när allt går åt helvete. Förarna får även ägna sig åt logiskt tänkande, att kunna förutspå framtiden cirka 30 sekunder bort, förutse konsekvenserna av sitt handlande samt ha en viss tro på högre makter. Man måste även kunna utföra mer än en sak åt gången. Man ska springa, skrika, vifta med armarna, ändra tempo samt hålla ett öga på hunden och ett öga på vart man är på väg.

Agility är inte en vetenskap utan en känsla och ett samspel mellan mig och min hund. En del snappar upp och förstår känslan snabbt medan andra ägnar ett helt liv åt kurser och träning utan att hitta den. Vi är alla olika.


På mina kurser försöker jag inte på något vis hymla om att agility är svårt. För det är det! Rom bygdes inte på en dag och bakom varje framgångsrikt ekipage ligger timmar av blod, svett och tårar men också mycket skratt och glädje.

Många elever kräver att få veta exakt hur de ska göra för att kunna genomföra vissa moment. Men mitt svar blir alltid det samma - det finns inget givet facit. Jag visar dig ett generellt utförande och hur jag gör. Sedan måste du och hunden, med min hjälp, komma fram till vad som blir det absolut bästa för er, hur vi får ut det bästa ni kan prestera.

Efter hand som de blir mer medvetna om att agility inte är en vetenskap utan mer än känsla, så brukar det gå undan i utvecklingen. När man väl har hittat känslan så blir man väldigt medveten om vad som gick bra och vad man inte är nöjd med och vill förändra. Och det är då eleverna tappar modet och undrar om det någonsin kommer att stämma till 100%, om de någonsin kommer att vara helt nöjda.

Och då brukar de lite uppgivet fråga mig hur ofta jag upplever att jag gjort "det perfekta loppet", loppet där allting bara flyter och jag lämnar banan med ett stort leende på läpparna.

Jag brukar ärligt svara dem att det inte är så ofta som de tror. Kanske vart trettionde eller fyrtionde lopp.


TILLS IDAG! Idag har jag upplevt den känslan i två lopp på samma dag. Min fina, fina Skrutt!!

Hoppklassen var en väldigt rolig bana som jag kommer att använda mycket fram över. Håll i hatten alla elever! Snabb som sjutton var den med miljoner ställen att göra misstag på. Jag bestämde mig för att satsa allt jag hade och det höll nästan hela vägen. De sekunder som gjorde att jag "bara" blev 5:a istället för 1:a tappade jag på slutet för att jag inte hann upp och göra ett blindbyte efter den korta blå tunneln. Men känslan!!!!



Inför agilityklassen var jag faktiskt riktigt nervös. Den var lång, snabb och flytig men krävde att föraren hela tiden var på tårna. Spice hade fått en vägran på tunneln innan balansen därför att jag varit för snabb iväg mot balansen. Så med Skrutt valde jag ett alternativ jag inte banvandrat...

Och så var det ju det här med kontaktfältet på balansen. För första gången testade jag running på tävling efter ganska lite träning. Känslan som löpte nerför ryggraden när jag hörde fyra snabba tassar dunsa mot kontaktfältet var obeskrivlig. Förvisso gjorde han sitt vanliga lilla grodhopp på slutet men denna gången hade han varit ordentligt på kontaktfältet innan. Med tanke på träningsmängden så tycker jag att det är fantastiskt. Framför allt så är farten över själv balansen 100% bättre än tidigare och det var ju trots allt det jag ville uppnå med att träna running.

Tyvärr så blir jag aningen yr i huvudet några hinder senare och upplever att jag drar iväg lite mycket i sidled, och Skrutt följer efter. Den vägran kostade oss 3-4 sekunder, vilket kunde ha gett en vinst.

Men jag skiter fullkomligt i vilket, för jag är så jäkla NÖJD!


Av Linda - 10 oktober 2014 22:09

Ja, det kan man verkligen undra! Ska man gå efter antalet blogginlägg så händer det absolut ingenting. Faktum är att jag fick fundera lite för att komma ihåg inloggningen.


Hösten är här och det betyder att vi börjar ta det lite lugnare. Imorgon åker vi på årets näst sista tävling. Efter att inte ha tävlat på två veckor så ska det faktiskt bli kul att få tävla. Förhoppningsvis börjar tikarna snart löpa och vi kan börja fokusera på parning, dräktighet och valpning istället. Några utställningar med valparna ska vi också hinna med.

Och så ska vi ju på kurs. En vanlig måndag ska Skrutt och jag träna några timmar för Jenny Damm tillsammans med några andra agilityidioter. Och i december kommer som vanligt suveräna Annica Aller och håller kurs för unghundarna, och Yippie ska få gå sin första kurs.


Den här hösten har det blivit mycket mer tränande än jag hade tänkt mig. Den vecka vi håller kurs så faller det sig ganska naturligt att träna efteråt, så då blir det fyra pass. Den andra veckan håller jag kurs själv på måndagen och då blir det också träning. Men sedan blev den spontana slyngelträningen på onsdagarna lite mer ospontan, och vi är numera ett ganska blandat gäng som träffas och tränar våra unghundar ihop varannan onsdag. Eftersom jag slutar "tidigt" på tisdagen så passar jag på att åka ner till skogen vid klubben och gå med hundarna, och vad kan passa bättre än att träna lite grann innan vi åker till affären och handlar kvällsmat? Även på torsdagarna brukar det bli någon form av träning, även om det oftast blir i motionsform. Nästa vecka börjar dessutom Fredagsklubben igen och vi kan träna agility även på fredagarna. Som om det inte skulle vara nog så har det blivit en och annan spontan träning på helgen också om någon bana varit ledig.


Men herregud människa! - utbrister säkert någon. SÅ mycket behöver man väl inte träna?!

Nja, behöver och behöver, allting är relativt.

Ni som följer mig på Facebook vet allt om Skrutt strulande kontaktfält och Yippies jag-vill-inte-lära-mig-något-och-låter-mig-heller-inte-lockas-av-någon-äcklig-godis-attityd. Jag har mest låtit Yippie vara eftersom det inte är jag som ska tävla henne. Jag har gjort försök att klicka in henne och lära henne sådant som är bra att kunna när man vill ställa ut sin hund, men mer är det inte. Precis som sin halvbror Skrutt så har hon varit en ovanligt trulig liten valp som kategoriskt vägrat att samarbeta såvida inte min och hennes önskemål stämt överens. För övrigt är hon ju go och glad kexchoklad och väldigt underhållande. Men jag har kunnat strunta i det, för det har inte varit min huvudvärk.

Efter hand som hon växte och mognade så började jag lägga märke till ett mycket oroande beteende - tass och klobitning. Inte bra! Så nu blev det plötsligt min huvudvärk. Hur stimulerar och aktiverar man en hund som vägrar att samarbeta??


Jag bestämde mig för att första steget måste vara att göra mer saker tillsammans med henne, att försöka få henne att förstå att det kan vara trevligt att göra saker tillsammans. I början bestod det mest av korta promenade bara vi två och så småningom lek bland hindren. Jag hade egentligen ingen baktanke med val av plats för leken, eftersom vi tillbringa mycket tid på träningsbanan så blev det en naturlig arena att leka på.

Och precis som med Skrutt så skedde den första hinderpassagen mycket spontant, i leken. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg så kan man ha mycket kul med en lång böjd tunnel och ett hopphinder. Helt plötsligt var det inte nog att bara leka med mig, hon började kräva att vi skulle "träna". Och jag var inte nödbedd precis. Och på den vägen är det. Jag fokuserar fortfarande mycket på fart och glädje, även om det numera även kan även kan förekomma i sväng. Slalom har vi börjat titta på, kontaktfälten är på gång och gungan tar hon nästan själv.



Skrutt har också fått mycket träningstid. Hans kontaktfält på balansen har varit en följetång och det har verkat som om det bara funnits två lägen - fort och fel eller långsamt och rätt.

Farten och motivationen är det som varit svårast att få till och balansen har många gånger kostat oss flera placeringar eftersom han tagit den så långsamt och osäkert.

Så jag bestämde mig för att tänka utanför boxen, to boldly go where I've never gone before. Jag hämtade inspiration från RC-träningen, och jag har säkert brutit mot minst 8 regler och 15 förordningar i träningen. Men ÄNTLIGEN springer han fort som satan på balansen. Åtminstone på träning. Imorgon ska det testas på tävling för första gången. Det kommer säkert att bli pannkaka av det men i så fall är det bara att återvända till ritbordet.

Jag har funderat både länge och väl på om jag inte förvirrar den stackars hunden genom att byta kontaktfältsbeteende mitt i alltihopa. Jag tror att man mycket väl kan lära om olika beteende bara sådär om man är lika konsekvent som när man lärde in det förra beteendet. Så får man ju såklart vara med veten om att det kanske tar längre tid och är svårare än ursprungsbeteendet.

Jag kom fram till att jag inte har något att förlora, kontaktfälten är redan förstörda och det är mer tur än skicklighet om han tar dem. Det värsta som kan hända är att jag inte får någon förbättring. För sämre kan det inte bli.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se