Normalt sett är jag innerligt trött på agility vid den här tiden på året. Men inte i år. Kanske är det för att det inte är tävling varje helg. Kanske är det för att Skrutt äntligen är så nära att ta topplaceringar. Visst, det vill sig inte riktigt och det blir små skitfel i alla lopp. Men när jag sitter med klockan och tittar på filmen och ser exakt hur mycket tid misstagen kostar och sedan jämför med vinnande tid i klassen, så inser jag att misstaget troligen kostade mig vinsten beroende på hundradelarna.

Någon skulle säkert påstå att det är självdestruktivt och inte sunt att resonera så, men för mig är det den sporre jag så väl behöver. För den bittra sanningen är att du inte är någon förrän du vinner. Jag har vunnit en och annan klass genom åren men bara för att "alla de bra" diskat sig. Det skulle vara så jäkla skönt att vinna för att vi var bäst. Nu när vi nästan är där så vill jag inte att säsongen ska vara slut.

Skrutt har gått fantastiskt bra i helgen men det har inte velat sig riktigt i något lopp. Jag har njutit av varenda sekund på banan tillsammans med mina fina hundar. Speciellt Skrutts agilitylopp på lördagen ska jag leva på under hela den långa vintern.