När klockan ringer 4.20 är man inte kaxig. Jag har längtat efter att få tävla i flera veckor men så dags på dagen har jag glömt det. Hade det inte varit för att jag skulle vara chaufför så hade jag nog stannat hemma. Väl i bilen var det inga problem, tiden går fort när man kör. Vi kom fram i god tid och hann installera oss och rasta innan tävlingen började.

Jag hade med mig Steppa och Yippie. Egentligen är ju Yippie klar för klass 3 men eftersom hon inte ska starta förrän i nya kvalperioden så tänkte jag att vi kan träningstävla under tiden och kanske ta diplomen i klass 2. Yippie gillar inte att tävla inomhus. Fast att hon var felfri i båda loppen med bra placeringar så var det inga bra lopp. Agilityloppet hade hon kunnat vinna om hon gjort som hon blev tillsagd. I hoppklassen hade vi inte haft någon chans på vinst men en mycke bättre tid hade vi kunnat få. Det är i svängarna det brister, hon hoppar hindret akt på och springer skällande rakt ut i ingenstans innan hon kommer tillbaka till mig. När vi tränade i måndags så använde jag arga och hårda rösten efter att hon tramsat rundor och gjort som hon själv tyckte, och då gick hon som på räls. Jag har aldrig sett henne svänga på det viset! Men nu funkade det inte.

Galet nog så lyckades jag springa med hundarna på exakt samma tid.

Steppa däremot svängde väldigt fint i hoppklassen. På ett ställe stannade hon dock och skulle bita mig och där förlorade vi tid. Farten var inte alls som i Kinnared i januari. Denna gången var det i ridhus och banorna var inte alls springiga, på träning springer hon inte om inte jag springer. Så frågan är om det var underlaget eller själva banan som var problemet. Nästa tävling blir på konstgräs.

I agilityklassen kom vi bara till hinder nummer 2. Starten gick längs med läktaren och hon tyckte att det var jobbigt med folk hängande över sig och jag hade svårt att få henne att sitta kvar. Yippie hörde mig och satte igång att skälla och då blev det ännu svårare. Alltså släppte jag henne för tidigt och hon drog snett av balansen som var hinder två och gick direkt på hinder 5. När jag tog tillbaka henne var hon helt uppskruvad och jag kände att det var bättre att bara bära ut henne än att låta henne flänga omkring och vråla.

17 timmar senare rullade vi in i Klippan igen, några erfarenheter rikare.