Som några av er säkert noterat så har jag inte bloggat om Lagchansen. Det finns liksom ingenting att skriva. För jag var så fruktansvärt besviken. Av 8 klasser tog vi oss igenom 1. Resten disk. Ingen skugga ska falla över mina lagkamrater. Det var inte de som var problemet. Men jag undrade verkligen vad det var för fel på mina egna hundar. De uppförde sig som om de aldrig hade tävlat tidigare och ju mer jag försökte vara tydlig, desto värre blev det. Jag åkte hem med en väldigt dålig känsla och träningen veckan efter gjorde inte saken bättre.

I lördags coachade vi elever i Svedala hela dagen. Kändes skönt att på bekräftat att man inte är lika dålig instruktör som förare. Inga pinnar men väldigt mycket fin agility. PÅ söndagen var jag anmäld till tre gånger klass 3 i Nutrolin Arena och jag var ytterst tveksam till om jag skulle åka. Det kändes inget bra. Men samtidigt är jag inte den som bara ger upp. Och stackars Skrutt hade inte fått tävla på ett tag, så jag åkte lite för hans skull.

Och det var väl tur! Jättetrevliga banor och Skrutt var som vanligt en fröjd att springa med. Två fina felfria lopp med placering topp 5 och en disk som var mitt fel.

Steppa föll på sin absoluta svaghet i första klassen, inte mindre än fem hinder i raken skulle tas från baksidan. Det gick inte. Andra kassen var en riktig rysare där ekipage efter ekipage diskade sig. Det blev en härlig stämning när det inte längre handlade om vem som skulle vinna utan vem som skulle klara banan. Alla hejade och led med dem som diskade sig precis på slutet. I den klassen gick Steppa som en dröm och kändes jättehärlig. Tyvärr hade jag förbisett en svårighet på banvandringen, men Steppa är inte en hund som tar egna initiativ så jag såg inte den fällan. Men Steppa gick rakt i den med bara några hinder kvar.

Känslan i det loppet slår alla pinnar och cert i världen. Jag åkte hem med en fantastisk känsla och det känn toppenkul att åka till Danmark om två veckor.