Agility är ingen exakt vetenskap. Agility innehåller en del fysik; centrifugalkraft i svängarna, gravitation över kontaktfält och hopphinder och svarta hål fyllda av förtvivlan när allt går åt helvete. Förarna får även ägna sig åt logiskt tänkande, att kunna förutspå framtiden cirka 30 sekunder bort, förutse konsekvenserna av sitt handlande samt ha en viss tro på högre makter. Man måste även kunna utföra mer än en sak åt gången. Man ska springa, skrika, vifta med armarna, ändra tempo samt hålla ett öga på hunden och ett öga på vart man är på väg.

Agility är inte en vetenskap utan en känsla och ett samspel mellan mig och min hund. En del snappar upp och förstår känslan snabbt medan andra ägnar ett helt liv åt kurser och träning utan att hitta den. Vi är alla olika.

På mina kurser försöker jag inte på något vis hymla om att agility är svårt. För det är det! Rom bygdes inte på en dag och bakom varje framgångsrikt ekipage ligger timmar av blod, svett och tårar men också mycket skratt och glädje.

Många elever kräver att få veta exakt hur de ska göra för att kunna genomföra vissa moment. Men mitt svar blir alltid det samma - det finns inget givet facit. Jag visar dig ett generellt utförande och hur jag gör. Sedan måste du och hunden, med min hjälp, komma fram till vad som blir det absolut bästa för er, hur vi får ut det bästa ni kan prestera.

Efter hand som de blir mer medvetna om att agility inte är en vetenskap utan mer än känsla, så brukar det gå undan i utvecklingen. När man väl har hittat känslan så blir man väldigt medveten om vad som gick bra och vad man inte är nöjd med och vill förändra. Och det är då eleverna tappar modet och undrar om det någonsin kommer att stämma till 100%, om de någonsin kommer att vara helt nöjda.

Och då brukar de lite uppgivet fråga mig hur ofta jag upplever att jag gjort "det perfekta loppet", loppet där allting bara flyter och jag lämnar banan med ett stort leende på läpparna.

Jag brukar ärligt svara dem att det inte är så ofta som de tror. Kanske vart trettionde eller fyrtionde lopp.

TILLS IDAG! Idag har jag upplevt den känslan i två lopp på samma dag. Min fina, fina Skrutt!!

Hoppklassen var en väldigt rolig bana som jag kommer att använda mycket fram över. Håll i hatten alla elever! Snabb som sjutton var den med miljoner ställen att göra misstag på. Jag bestämde mig för att satsa allt jag hade och det höll nästan hela vägen. De sekunder som gjorde att jag "bara" blev 5:a istället för 1:a tappade jag på slutet för att jag inte hann upp och göra ett blindbyte efter den korta blå tunneln. Men känslan!!!!

Inför agilityklassen var jag faktiskt riktigt nervös. Den var lång, snabb och flytig men krävde att föraren hela tiden var på tårna. Spice hade fått en vägran på tunneln innan balansen därför att jag varit för snabb iväg mot balansen. Så med Skrutt valde jag ett alternativ jag inte banvandrat...

Och så var det ju det här med kontaktfältet på balansen. För första gången testade jag running på tävling efter ganska lite träning. Känslan som löpte nerför ryggraden när jag hörde fyra snabba tassar dunsa mot kontaktfältet var obeskrivlig. Förvisso gjorde han sitt vanliga lilla grodhopp på slutet men denna gången hade han varit ordentligt på kontaktfältet innan. Med tanke på träningsmängden så tycker jag att det är fantastiskt. Framför allt så är farten över själv balansen 100% bättre än tidigare och det var ju trots allt det jag ville uppnå med att träna running.

Tyvärr så blir jag aningen yr i huvudet några hinder senare och upplever att jag drar iväg lite mycket i sidled, och Skrutt följer efter. Den vägran kostade oss 3-4 sekunder, vilket kunde ha gett en vinst.

Men jag skiter fullkomligt i vilket, för jag är så jäkla NÖJD!

Ja, det kan man verkligen undra! Ska man gå efter antalet blogginlägg så händer det absolut ingenting. Faktum är att jag fick fundera lite för att komma ihåg inloggningen.

Hösten är här och det betyder att vi börjar ta det lite lugnare. Imorgon åker vi på årets näst sista tävling. Efter att inte ha tävlat på två veckor så ska det faktiskt bli kul att få tävla. Förhoppningsvis börjar tikarna snart löpa och vi kan börja fokusera på parning, dräktighet och valpning istället. Några utställningar med valparna ska vi också hinna med.

Och så ska vi ju på kurs. En vanlig måndag ska Skrutt och jag träna några timmar för Jenny Damm tillsammans med några andra agilityidioter. Och i december kommer som vanligt suveräna Annica Aller och håller kurs för unghundarna, och Yippie ska få gå sin första kurs.

Den här hösten har det blivit mycket mer tränande än jag hade tänkt mig. Den vecka vi håller kurs så faller det sig ganska naturligt att träna efteråt, så då blir det fyra pass. Den andra veckan håller jag kurs själv på måndagen och då blir det också träning. Men sedan blev den spontana slyngelträningen på onsdagarna lite mer ospontan, och vi är numera ett ganska blandat gäng som träffas och tränar våra unghundar ihop varannan onsdag. Eftersom jag slutar "tidigt" på tisdagen så passar jag på att åka ner till skogen vid klubben och gå med hundarna, och vad kan passa bättre än att träna lite grann innan vi åker till affären och handlar kvällsmat? Även på torsdagarna brukar det bli någon form av träning, även om det oftast blir i motionsform. Nästa vecka börjar dessutom Fredagsklubben igen och vi kan träna agility även på fredagarna. Som om det inte skulle vara nog så har det blivit en och annan spontan träning på helgen också om någon bana varit ledig.

Men herregud människa! - utbrister säkert någon. SÅ mycket behöver man väl inte träna?!

Nja, behöver och behöver, allting är relativt.

Ni som följer mig på Facebook vet allt om Skrutt strulande kontaktfält och Yippies jag-vill-inte-lära-mig-något-och-låter-mig-heller-inte-lockas-av-någon-äcklig-godis-attityd. Jag har mest låtit Yippie vara eftersom det inte är jag som ska tävla henne. Jag har gjort försök att klicka in henne och lära henne sådant som är bra att kunna när man vill ställa ut sin hund, men mer är det inte. Precis som sin halvbror Skrutt så har hon varit en ovanligt trulig liten valp som kategoriskt vägrat att samarbeta såvida inte min och hennes önskemål stämt överens. För övrigt är hon ju go och glad kexchoklad och väldigt underhållande. Men jag har kunnat strunta i det, för det har inte varit min huvudvärk.

Efter hand som hon växte och mognade så började jag lägga märke till ett mycket oroande beteende - tass och klobitning. Inte bra! Så nu blev det plötsligt min huvudvärk. Hur stimulerar och aktiverar man en hund som vägrar att samarbeta??

Jag bestämde mig för att första steget måste vara att göra mer saker tillsammans med henne, att försöka få henne att förstå att det kan vara trevligt att göra saker tillsammans. I början bestod det mest av korta promenade bara vi två och så småningom lek bland hindren. Jag hade egentligen ingen baktanke med val av plats för leken, eftersom vi tillbringa mycket tid på träningsbanan så blev det en naturlig arena att leka på.

Och precis som med Skrutt så skedde den första hinderpassagen mycket spontant, i leken. Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg så kan man ha mycket kul med en lång böjd tunnel och ett hopphinder. Helt plötsligt var det inte nog att bara leka med mig, hon började kräva att vi skulle "träna". Och jag var inte nödbedd precis. Och på den vägen är det. Jag fokuserar fortfarande mycket på fart och glädje, även om det numera även kan även kan förekomma i sväng. Slalom har vi börjat titta på, kontaktfälten är på gång och gungan tar hon nästan själv.

Skrutt har också fått mycket träningstid. Hans kontaktfält på balansen har varit en följetång och det har verkat som om det bara funnits två lägen - fort och fel eller långsamt och rätt.

Farten och motivationen är det som varit svårast att få till och balansen har många gånger kostat oss flera placeringar eftersom han tagit den så långsamt och osäkert.

Så jag bestämde mig för att tänka utanför boxen, to boldly go where I've never gone before. Jag hämtade inspiration från RC-träningen, och jag har säkert brutit mot minst 8 regler och 15 förordningar i träningen. Men ÄNTLIGEN springer han fort som satan på balansen. Åtminstone på träning. Imorgon ska det testas på tävling för första gången. Det kommer säkert att bli pannkaka av det men i så fall är det bara att återvända till ritbordet.

Jag har funderat både länge och väl på om jag inte förvirrar den stackars hunden genom att byta kontaktfältsbeteende mitt i alltihopa. Jag tror att man mycket väl kan lära om olika beteende bara sådär om man är lika konsekvent som när man lärde in det förra beteendet. Så får man ju såklart vara med veten om att det kanske tar längre tid och är svårare än ursprungsbeteendet.

Jag kom fram till att jag inte har något att förlora, kontaktfälten är redan förstörda och det är mer tur än skicklighet om han tar dem. Det värsta som kan hända är att jag inte får någon förbättring. För sämre kan det inte bli.

Samtidigt som det var val i Sverige, VM i Luxemburg och SM i nötvallning var det dags för årliga tävlingen på Sofiero. Fast i Eslöv. På flygfältet har vi hållit till hela helgen, igår klass 3 och idag lag. Jag tävlade igår med Spice, Skrutt och Myzzli.

Dagen började mindre bra med en ordentlig utskällning från en "klubbkompis" som tydligen tog mig och hundarna för plankare och vägrade lyssna när jag förklarade att jag var funktionär OCH tävlande och att jag snällt var på väg mot veterinärkontrollen. Fast från andra hållet. Först när jag fick hjälp av en annan funktionär som hade koll på att jag kommit tillsammans med husse gav han med sig. Ilskan kokade i mig ända fram till veterinärkontrollen där det var dags för nästa uppträde. Veterinären skällde på mig för att jag kom från fel håll och sedan sög hon tag i Spice halsband och släpade fram henne så hon kunde klämma henne hårt på halsen. Sedan fick jag skäll för att hon hade klegg i öronen för det får man inte ha på utställning. Mitt humör var verkligen botter efter detta. Inte blev det bättre när jag kom fram till agilitybanan och såg det (o)klippta gräset, modell kohage.

Så jag tröstade mig helt enkelt med lite shopping innan tävlingarna drog igång. På en kvart hade jag bränt någon liten tusenlapp och efter det kändes det mycket bättre.

Jag började med Myzzli i agilityklassen och med den hunden har jag aldrig några förhoppningar. En rivning och ett litet tidsfel gav oss en 7:e plats, helt okej för en Myzzla.

Spice är ju liksom Spice, så hon nollade och kom 5:a.

Med Skrutt sprang jag för ett CACIAG men det räckte bara till en 3:e plats, knappt en sekund efter vinnaren.

Hoppklassen var en riktig utmaning och det fanns tusen ställen att få fel på och hunden var tvungen att kunna jobba själv. Verkligen ingen Myzzlibana. Så döm av min förvåning när hon följde mig så fint och vi hade noll fel på hinder. Tyvärr lite tidsfel som faktiskt räckte till en 7:e plats.

Spice var återigen säkerheten själv men fick tyvärr lite tidsfel. Skrutt däremot var rysligt billig efter en tjuvstart där han dessutom kröp under första hindret. Han fick lämna banan.

Om det blåste igår så är det inget mot vad det har gjort idag. Hela dagen har jag varit funktionär och suttit skrivare. Vinden ven genom märg och ben, hindren välte och sekretariatstältet höll på att blåsa omkull. Det var verkligen inte roligt att vara funktionär idag.

Men trots vädret så tycker jag att det har varit mycket bättre att vara i Eslöv än på Sofiero.

Fördelar

- ingen tidspress, agilityn har egen bana

- gott om plats för agilityn

- fler toaletter på närmare håll

- möjlighet att sätta upp tält för tävlande

- plats för fler försäljare

- egen fikaförsäljning till normala priser

- väldigt mycket godare mat till funtionärerna

- tid för funktionärerna att äta mat eftersom vi inte har någon sluttid

- behöver inte starta så hiskeligt tidigt, bra även för funktionärerna

- bra att värma upp och rasta, massor med plats

- närmare till parkeringen

Nackdelar

- Sofiero är väldigt vacker, Eslövs flygfält är inte det minsta vackert

- inte alls lika mycket publik vid agilityn

- den där speciella stämningen infann sig inte

- underlaget var riktigt hopplöst

Som ni ser så överväger fördelarna och jag är beredd att ge Eslöv en ny chans.

När jag fick veta att det skulle vara tävlingar precis på andra sidan sundet så trodde jag att alla skulle dit. Men det visade sig att det bara var jag och mitt resesällskap. Förra gången jag var i Vallensbaek så hade jag bara med mig Skrutt, nu fick Spice och Myzzli också följa med.

Det är annorlunda att tävla i Danmark jämfört med i Sverige. Nu har jag bara tävlat i Vallensbaek och aldrig på någon av de stora tävlingarna men jag har ändå lite att jämföra med.

Klasserna är inte speciellt stora och man får startlisorna tillsammans med PM. Du får ett katalognummer och du förväntas tillverka en nummerlapp att bära vid varje lopp.

De banor jag hittils sprungit i Danmark har verkligen inte varit svåra. Det är betydligt mer fart och fläkt än hemma och det är helt klart en utmaning med långa raksträckor i varje bana. Det är vi verkligen inte vana vid. Inte hundarna heller. De tittade på mig flera gånger och undrade om vi inte skulle svänga snart.

Om man tar cert så får man en flaska bubbel och den korkas i princip upp med detsamma och man bjuder på alla som gratulerar. I Danmark verkar ingen köra bil till tävlingarna...

En annan sak som vi lite olyckligt upptäckte på söndagmorgonen är starttiderna. Om det står 8.30 i PM så menar man att KLASSEN startar då, inte BANVANDRINGEN. Den har varit tidigare. Har man missat banvandringen och kommer lagom till det är ens tur så får man på sin höjd starta sist, inte får man en egen banvandring som här hemma. Small och medium banvandrade dessutom tillsammans, så det var kört för oss i medium också.

På just denna tävlingen hade de en smart och rolig variant på prisutdelningen. Istället för ett bord att välja priser från så fick man ett kort. Vinnaren fick två och övriga ett kort var. Efter avslutad prisutdelning så tog man sitt kort till pristältet och kunde där välja från olika bord beroende på hur många kort man hade. Vid fyra kort eller fler så kunde man välja canvasburar, fodersäckar och fleecekoppel. Hade man bara ett kort så såg prisbordet ut ungefär som hemma. Tyvärr hade jag inte is i magen nog att vänta och se om jag vann fler kort, totalt vann jag fyra.

Under helgen placerade vi oss två gånger - en i hopp och en i agility. Båda placeringarna gav cert. Det visade sig också att vi blev 2:a bästa ekipage sammanslagt, vilket gav mig flera kort.

Spice nollade ALLA sina fyra lopp, tyvärr räckte inte tiderna på de långa raka banorna. Men topp 10 blev det i alla fall. Skrutt diskade sig i två lopp och placerade sig i två. Myzzli är ju bara Myzzli, en utmaning att springa med. Banorna krävde både bakombyten och självständighet vilket är Myzzlis akilleshäl. Men det första loppet är jag faktiskt riktigt nöjd med, även om bakombytet på slutet orsakade en rivning.

Small och medium tävlade på en bana och large på den andra. Det blev väldigt korta och intensiva tävlingsdagar eftersom jag sprang i alla klasseran. De hade kunnat  bli kortare om man hade rappat på med prisutdelningarna.

Underlaget var super att springa på och hinderparken var bra. Tävlingsplatsen låg en bit från Vallensbaek Idrottscenter där vi tävlade i vintras. Det var också där man fick handla fika och gå på toa. I Sverige hade detta inte fått förekomma, att det var så långt till toaletterna. Men i Danmark verka ingen tycka att det är konstigt.

Motellet vi hade bokat låg bara fem minuter från tävlingsplatsen. Ett riktigt fräscht motell med bra promenadväg att rasta hundarna på. Tyvärr var resturangen bokad på kvällen så vi fick hitta någon annan stans att äta. Vi tog GPS:en till hjälp men den visade sig vara totalt opålitlig. Vi virrade runt i Albertslund och hamnade till slut på tävlingsplatsen igen. Varför är en gåta. Men då var vi så hungriga att det fick bli McDonalds. Man kan ju tro att rätterna heter detsamma oavsett vart i världen man befinner sig. En BigMac & Co är dock helt omöjlig att beställa på annat språk än engelska...

Det jag var mest nervös för inför resan var att köra i ett annat land än Sverige. Vår GPS är inte så pålitlig men jag hade extra kartläsare med mig, så vi körde inte fel en gång ens. Ingen blev hysterisk och ingen grät. Och då träffade vi ändå på något så udda som en rondell med traffikljus i.

Danmarksresan gav blodad tand och jag kommer definitivt att åka dit igen snart!

Förra helgen tävlade vi DM i Höör. Ja, vi tävlade vanlig klass 3 också men jag tycker det är lite extra roligt med DM. På söndagen när DM-klasserna gick så var inte vädret det bästa. Jag avskyr när det regnar när jag ska tävla.

Den inledande hoppklassen var riktigt rolig men innehöll en passage där jag visste att det skulle gå åt pipan. Det var nämligen näst intill omöjligt att hinna dit om man inte var jättesnabb. Med Spice var det inga problem men med Skrutt gick det inte alls och vi fick en vägran. När jag skulle skicka på honom igen så for han iväg åt ett helt annat håll och tog långhoppet på bredden och vi var diskad. På filmen syntes det tydligt hur snopen jag blev. "Alla" var där och jag förväntade mig inte speciellt mycket av Spice felfria men långsamma lopp. Döm av min förvåning då vi slutade på 9:e plats och faktiskt hade lite medaljschans.

Finalbanan var av det lättare slaget och jag upplevde att alla nollade. Så när Spice hoppade balansens kontaktfält så trodde jag att det var kört. Men det visade sig räcka till brons. Lite extra kul när den gamla får visa att hon fortfarande kan.

Spice hoppklasslopp på DM.

Skrutt lyckades ta en 2:a och 4:e plats i hoppklasserna.

För ovanlighetens skull har det varit en lugn semester i år. I vanliga fall är det bara agility som gäller på vår semester. Men inte i år. Vi inledde och avslutade dock med agility som sig bör - med GULDagilityn i början och Ystad i slutet. Däremellan hann vi klämma in två lagtävlingar, men that's it! Laget har det gått rysligt bra för och vi fattas nu bara en valfri pinne för vara klara för SM 2015. Rikigt så "lätt" hade jag väl inte tänkt mig att det skulle gå.

Förutom GULDagilityn så har husse inte haft någon semester alls. Så blir det när man börjar på nytt jobb. Jag däremot har haft 4,5 vecka. Helt ledig har jag dock inte varit eftersom jag fått kompensera för ganska mycket tjänstledighet. Så då ordnar man agilitykurser mitt i värsta sommarhettan. Men det visade sig vara ett vinnande koncept och jag är redan tillfrågad om jag tänker ha kurs nästa sommar också. Det vet jag inte eftersom jag inte har en aning om hur tävlingskalendern ser ut. Men det är alltid kul med positiv respons.

De dagar jag inte stått och svettats på plan har jag svettats i trädgården med en god bok. I sanningens namn har jag tillbringat en hel del tid inomhus eftersom jag mår väldigt dåligt när det är varmt. Trots det så har en liten röst i mitt huvud tjatat på mig att jag måste gå ut och sola lite så att jag blir brun och får i mig lite vitaminer. Eftersom vi inte har plats med en riktig pool så köpte jag en fyrkantig barnpool till mig och hundarna. Jag är väl den som badat mest i den och hundarna använder den mest som vattenskål. Hundarna tycker det är mycket trevligare att bada i slangen. Till och med husse har tagit ett och annat bad i poolen. Poolen är tillräckligt grund för att jag ska kunna ligga med huvudet på kanten och halvsova. Det passar mig alldels utmärkt. Hundarna har hela tiden legat bredvid och kollat så jag inte drunknar.

Nu har jag börjat jobba på mitt nya jobb och jag är helt facinerad över att bensinmätaren inte rört sig alls trots att jag har kört en hel del i veckan. Det är fördelen med att jobba på hemorten. Jag har också möjligheten att åka hem på lunchen om det skulle behövas. Och så slipper jag stressa till kurserna som börjar nästa vecka. Jag hinner hem och byta om och äta, och jag slipper släpa runt på kassar med extrakläder och matlådor. Husse och jag kan åka till kurserna tillsammans och då sparar vi in ännu mer pengar. Det ska nog bli bra det här!

Skrutt och Spice vann varsin agilityklass i Ystad!

Med jämna mellanrum dyker det upp diskussioner på nätet om farorna kring att börja agilityträna sin valp för tidigt. En del börjar träna så fort de får hem valpen och andra vill prompt vänta till valpen är 12 månader. Personligen tycker jag att folk får göra som de vill så länge de inte skadar sin hund. Jag tror faktiskt att det är lättare att hunden kommer till skada om man börjar sent eftersom man tycker att hunden är färdig i både knopp och kropp, och kanske skyndar på lite för mycket. För mig är hundtränings vare sig svart eller vitt, det handlar om individen och dess behov.

Jag "tränar" agility med min valp som aktivering. Agility är det jag brinner för och jag vill att mina hundar ska brinna för agility de också. Blir det tävlingshundar av dem så blir det, men det är i alla fall mitt mål. Jag har hittils haft turen att mina hundar har varit klara för tävling vid 18 månader. Det är inte det att jag måste tävla dem så fort det går, men jag måste ha något att fokusera mot. Och att sätta en tidsgräns funkar bra för mig.

När jag tränar valpar så lägger jag mycket fokus på lek och belöning, valpen ska aldrig uppleva att den lär sig saker. Vi leker bara och har kul och så råkar det slinka in några blindbyten när hunden ändå är i tunneln. Efter hand som hunden mognar så kommer lekövningarna att befästas som kunskap istället för lek och vips så har vi format oss en agilityhund.

Jag jobbar till vardags som fritidspedagog och även vi har en läroplan och mål som barnen ska uppfylla. Men fritidsverksamheten är helt annorlunda än skolan, där barnen på ett tydligt sätt ska förvärva kunskap. På fritids är det mer subtilt. Mina fritidsbarn kommer aldrig att glömma vad kandelaber och filatelist betyder. För vem kan glömma sketchen vi spelade upp/lekte så att ungarna låg dubbelvikta av skratt? Och ingen blev gladare än jag och kollegan när barnen förhörde sina föräldrar, om de visste vad kandelaber och filatelist betyder.

"Men frööken! Ingen skola efter skolan!"

En enda liten mening som gjorde det tydligt för en kollega att man gått för långt och för fort fram i sin önskan att lära barnen saker även på fritids. Tanken var rätt men metoden fel. Som fritidspedagog måste man vara smart och smyga in kunskapsinhämtning i lekar, spel och samtal. Man får hela tiden ge akt på barnen och utgå från dem - deras kunskaper, intressen och drivkraft.

Och det bär jag med mig när jag tränar valp. Vad driver min valp - vad är DEN intresserad av?

Tunnel är det hinder jag brukar börja med. Hur ballt är det inte för en valp att springa mellan husse och matte (i varsin ände av tunneln) och få godis varje gång? Till slut har leken förvandlats till en kunskap. Går jag in i tunneln får jag godis/leksak.

För varje "träningstillfälle" så börjar jag med tunneln eftersom hunden är bekant med den och jag får även en chans att ta reda på vilket humör hunden är på. Är den fokuserad på mig och leksaken eller är den mer intresserad av annat. Är den mer intresserad av annat så gör jag bara ett fåtal försök att få hunden med mig, funkar det inte så lägger jag ner. För vill valpen inte leka med mig så är "träningen" meningslös.

Med en lång böjd tunnel, ett hopphinder (med bommen nere såklart) och en leksak kan man leka många kul lekar som lägger grunden till handlingssystemet. Och här jobbar jag mer med mig själv än med valpen. Jag tänker på att röra mig åt rätt håll, använda de kommando jag vill använda sedan samt hålla rätt på min armar och ben.

Kombinationen nedan lekte jag och Yippie idag. Mest för att hon varit med i bilen hela dagen och inte fått gjort något. Men när hon självmant sprang i alla tunnlarna på plan så började vi leka. Att bara springa i tunnel är ingen utmaning för Yippie. Så jag ställde dit ett hopphinder också. Och när vi hade lekt med tunnel och hopphinder ett tag så ställde jag ett på andra sidan så vi fick leka åt det hållet ett tag. Och slutligen lekte vi lite rakt fram också. Sammanlagt lekte vi i 10-15 minuter, en betydligt lugnare lek än det hade blivit om jag släppt ut henne tillsammans med resen av flocken.

Både Yippie och jag hade väldigt roligt, det ska vara kul och kravlöst att träna valp!

Här är ytterligare en lek jag tycker om att leka.

Jag leker i genomsnitt agility 1-2 gånger i veckan. När vi så småningom börjar med kontaktfält och slalom så mängdtränar vi, nästan varje dag. Och ibland pausar vi och låter livet komma emellan.

För agility är inte på blodigt allvar. Även om det känns så ibland. Kanske främst för att det finns så få morötter på lägre nivå, det är bara SM som gäller. Och sådant skapar press.

Därför tycker jag att det är en befrielse att träna valp. Kravlöst. Utamanade. Roligt.

Det har tagit några dagar att hämta sig från en av årets bästa tävlingar. Fyra dagars agility med mycket omväxlande väder där de två sista dagarna var sjukt varma. Allting var vansinnigt proffsigt arrangerat även om det såklart finns vissa detaljer som jag skulle vilja varit annorlunda. Men eftersom allt annat var så himla bra så känns det bara ogint och löjligt att påpeka dessa för arrangören. Jag vill väldigt, väldigt gärna att det ska bli GULDagility även nästa år.

Det enda som verkligen var katastrof var det egna tävlandet. Spice nollade i och för sig några lopp med en 17:e plats som bäst, vilket ju inte är sååå tokigt med tanke på att det var 150 startande i klassen. Skrutt nollade ett lopp av åtta och då blev det en 11:e plats. Sista pinnen och därmed SM-klar. Myzzli gick bitvis väldigt fint trots att uppladdningen inte var optimal. Husse jobbade med livesändningen hela dagarna och hämtade i princip hunden precis innan han skulle springa och lämnade sedan över den till mig. Som tur vad så uppvägde våra valpköpare våra usla prestationer med råge. Både Iris, Nisse och Zippy plockade pinnar i sina klasser och jag hade förmånen att få se många av loppen. På plats fanns även Wira och Frost som minglade av hjärtans lust. Inte mindre än 8 stormstjärnor fanns på plats i Kalmar.

Här är ett av Skrutts bättre lopp, men som ni ser så fortsätter slalom att strula.

Kalmar: Kalmar stad verkade ha gjort en hel del för att tävlingen skulle bli bra. Bland annat hade man gjort gatan utanför arenan enkelriktad vilket gjorde att det knappt var någon traffik. Arenan låg så nära centrum att man lätt kunde promenera iväg för lite shopping om man hade lust.

Kalmar är för övrigt en mycket trevlig och mysig stad, jag har fått en ny favorit på listan över var-jag-skulle-bo-om-jag-inte-bodde-i-Klippan.

Boende: vi bodde på Best Western Kalmarsund, 10 minuters promenad från arenan. När vi parkerade bilen i garaget så tog vi inte ut de igen förrän vi skulle åka hem, så nära hade vi till allting. När vi checkade in så möttes vi av en liten påse med hundgodis, bajspåsar och en vattenskål. Jag gillar när hundarna också blir välkomnade.

Mat: vi har ätit väldigt mycket gott under vistelsen i Kalmar. Första kvällen slank vi inom en uteservering och käkade middag när vi rastade hundarna. Inga sura miner, istället fick vi frågan om hundarna också ville ha något att dricka. Vi provade även grekisk/italiensk buffé, italienskt pasta och grillat.

På tävlingsplatsen hade de flera föräljare som sålde "riktig" mat och det fanns inte en SBK-hamburgare inom synhåll.

Jag hoppas att GULDagilityn återkommer nästa år och då ska jag minsann ta mig till final!