Malmö Int. är alltid en trevlig tävling. Det har jag alltid tyckt. I år blev den liksom lite extra trevlig på grund av bra placeringar. Extra trevligt med bra placeringar eftersom fredagen träningspass var rena rama katastrofen. Jag hade inga större förhoppningar på någon av hundarna. Spice och Myzzli är liksom ursäktade eftersom de inte på långa vägar har fått formen tillbaka efter mammaledigheten. Och Skrutt har inte heller gott så bra på sistone. Så det fick liksom bli som det blev.

Och som det blev sedan!

Spice startade som nummer 2 och gick upp i ledning med en riktigt bra tid för att vara en piraya ur form. Och hennes placering stod sig ända tills jag gick in med Skrutt som sista hund och vann klassen!

Skrutt fick sitt första CACIAG (internationellt agilitycert) och Spice fick reserv-CACIAG. Jag var så nöjd att jag kände att jag inte behövde prestera mera den dagen.

Men jag startade med Myzzli i small, debut i klass 3. Hon satt så snällt i starten, inte en tendens till tjuvstart ens. Men därefter föll hon in i gamla vanor och glömde allt jag har lärt henne (hon är ju egentligen husses hund), men jag har tränat henne en hel del på att bli självständigare. Helt plötsligt var det som om hon hade glömt vad agility var och vad man gjorde. Men hon är ju så söt att jag började skratta och det blev ju inte bättre precis.

Hoppklassen var lite knepig med mycket svängar på den hala mattan. Men Spice skötte sig så fint och slutade 4:a. Skrutt hade ett hiskeligt tempo redan från start, men han gick ur slalom två gånger när jag försökte förflytta mig i sidled, så det blev ingen placering där.

Alla loppen finns på film, men eftersom nya datorn fortsätter att vara frustrerande så finns det inget hål som passar kamerasladdens kontakt....

Thomas Szabo fanns på plats och sände live, så för den som vill se loppen så finns de på följade länk:

http://new.livestream.com/dog-sports/MalmoInt-2014

Man får scrolla ner en bit och välja vilken klass man vill titta på. Mina hundar startar först och sist.

Idag säger vi stort grattis till Spice och de andra pirayabebisarna som fyller 7 år idag!

Det finns många ämnen jag vill blogga om just nu, men jag hinner inte. Det pågår debatter om både det ena och det andra på Facebook och jag känner att jag också vill uttrycka min åsikt, men i stridens hetta och på så lite utrymme så känns det inte som om det skulle bli rätt.

För att kunna skriva ett blogginlägg så krävs en dator. Och redan där blev det problem...

När jag blev tillsammans med hussen så trodde jag på fullt allvar att datorn var ett monster som skulle explodera om man gjorde fel. Så stora var mina datakunskaper. Numera är datorn min allra bästa arbetskollega och bollplank - vem hade kunnat tro det? Min styrka är dock inte att fixa med program och installera saker, där får husse fortfarande rycka in.

För ett tag sedan så började datorn att sega, hacka och bli allmänt långsam. Inte konstigt tyckte jag med tanke på allt som ligger lagrat på burken. Vis av skadan från förra gången, när hårddisken brann upp, så bestämde jag mig för att köpa en ny burk innan allt gick åt helvete. När husse har startat upp allt och installerat och grejjat så berättade han glatt av vi numera har appar i datorn. Redan där borde jag ha dragit öronen åt mig och sagt stopp. Men till och med jag måste erkänna att allt inte var bättre för och att man måste hänga med i utvecklingen. Tills jag började bekanta mig med Windows 8...

För jag känner inte igen mig alls i operativsystemet. Inget är som det brukar - mailen tar inte emot mail, bilder går inte att flytta och Facebook talar inte om när jag har fått nya meddelanden. Nu har jag med viss möda flyttat över morgondagens övningar i ett Word-dokument för att spara papper - och då kan fanstyget inte skriva ut!! Fortsättning följer...

Nåja, valpliv skulle dett inlägget handla om var det tänkt. Att ha tre stycken 12 veckor gamla valpar tillsammans är en utmaning. För de gaddar liksom ihop sig mot resten av världen och räcker kollektivt fingret åt en om det inte passar. För det mesta är de alldeles supergulliga och megamysiga, men så far djävulen i dem och de drar igång.

Det var ju inte meningen att vi skulle ha tre valpar samtidigt, men nu blev det så. Vi har en spekulant som kommer och tittar på Zyrq i helgen och Posh är fortfarande till salu. Det är flera som hört av sig och undrar om Posh fortfarande är till salu, men när man ber dem berätta lite mer om sig själv så hör man inget mer. Jaja, jag säljer inte valpar för att tjäna pengar så de får stanna kvar tills de får de hem de förtjänar.

Vi har i alla fall tur med vädret och att det är ovanligt varmt för årstiden. Valparna är med de stora hundarna ute och springer i hopp om att de ska göra av med energi. Den enda som blir trött är jag. För valparna har inga som helst tankar på att följa med in sedan. De hade nog varit ute hela dagen om de hade fått. Men de får de inte. I början gick det bra och de följde snällt med de stora hundarna in. Men efter ett par gånger så fattade de att de inte blev utsläppta igen när de hade gått in. Och efter det var jakten i full gång. De fintar bort mig i grupp och Foppatofflorna och jag har inte en chans på den våta gräsmattan. Någon föreslog att jag skulle skaffa en fjärilshåv att fånga dem med. I en perfekt värld så hade givetvis alla valparna kunnat sina valp vid det här laget och inkallningen hade varit påbörjad. Mina valpar kan balansbommen istället. Jag antar att jag får skylla mig själv för att jag brustit i mitt ledarskap, men shit happens.

Jag känner mig inte besegrad ännu, men en vacker dag så skaffar jag kanske en håv.

Ja, vad ska jag säga? Årets tävlingsdebut är avklarad, föregången av fem bra träningspass. Och ändå gick det käpprätt åt pepparen. Skådeplatsen för spektaklet var idrothallen i Vallenbaek, Danmark.

Jag har länge sett fram emot att en dag kunna åka utomlands och tävla men krångliga vaccinationsregler, gamla hundar som jag inte vågat vaccinera och det faktum att en av oss måste stanna hemma för att passa ovaccinerade hundar har gjort att vi aldrig kommit iväg. Men nu uppenbarade sig chansen och jag passade på.

Klasserna var små, men dubbla. Så det tog sin lilla tid. Som tur var så låg arrangören hela tiden för i tidsschemat, så sista klassen startade inte så sent som det var tänkt. Det tackar vi för!

Jämfört med de svenska banorna som vi är vana vid så var standarden för de danska klass 3-banorna en korsning mellan klass 1 och 2. Det vill säga - inte det minsta svåra. Danskarna körde bort sig och det var svenskt i topp i varje klass. Och därför grämer det mig att jag misslyckades. Jag hade verkligen världens chans att prestera.

I första hoppklassen gick det faktiskt nästan. Men en ovanlig svårighet gjorde att jag höll i lite extra just där och det kostade såklart tid. Så vi fick se oss slagna med knappt en sekund. Men att inleda med en 2:a plats kändes bra.

Kontaktfältet på balansen är vår akilleshäl och det vi tränar på i särklass mest. I båda agilityklasserna stod balansen så att jag kunde placera mig bra och stötta. I första klassen gjorde han sitt vanliga skutt med framtassarna. Den domare som inte tittar på tassarna utan enbart på hundens rörelser ser skuttet och dömer fem fel. Denna domaren såg skuttet och jag fick fel. Då gasade jag bara på och hamnade själv fel på slutet och vi blev diskade.

I andra klassen hoppade han klart och tydligt av balansen och sedan hoppade han även av gungan. Då bar jag ut honom eftersom jag upplevde att han började falla tillbaka i gamla mönster och bara flänga.

Och i sista hoppklassen brast det fullkomligt. Efter flera missar där han vrålade som besatt tog jag honom under armen och gick ut.

Nej, jag är inte helt och hållet missnöjd. Vi fick till flera bra sekvenser. Men jag är jättebesviken på kontaktfälten som inte höll, trots att de är så fina på träning. Nu är det en månad kvar till nästa tävlings, så vi hinner väl med några träningspass till.

8 veckor har de hunnit bli nu de små liven, Myzzlis är ju faktiskt nästan 9 veckor. Det börjar tunnas ut här hemma, 3 valpar har redan flyttat. 2 till flyttar troligtvis nästa helg. Lugnet börjar sakta lägra sig, åtminstone på den fronten. Dock ska vi behålla 2 men den ena har redan flyttat till sin fodervärd. Det är den blå hanen och han kommer att kallas för Frost. En av Spice sobelflickor - Scary Spice - kallas för Yippie och kommer att bli husses nya agilityhund. Och jag kommer såklart att ställa ut henne.

Nu har vi bara en valp kvar, Stormstjärnans Posh Spice. Det är en tuff liten donna som nog behöver komma till någon som gillar att träna. Hon är väldigt bra byggd och kommer nog att funka fint i utställningsringen också för den som är sugen. Det finns redan mycket motor och hon kampar fint, trygg, social och orädd.

Hon är ögonspeglad och besiktigad UA. Mamma är Stormstjärnans Springtime Spice och hon är bror till Stormstjärnans Look Tough "Skrutt". Båda tävlar klass 3. Pappa är Smultronets I Got A Feeling.
Mer info finns på vår hemsida www.stormstjarnanskennel.se. Du som är intresserad av Posh skickar ett mail där du berättar om dig själv och tankarna kring ditt hundköp.

Idag har valparna upptäckt att det finns en nästan magisk plats här i huset. Den platsen heter KONTORET. På kontoret finns det massor med spännande saker, bland annat stora pappkartonger som man kan klänga på eller gnaga på. Det är dessutom lite trångt så att man får tränga sig fram mellan saker och ting. Och så kan man leka kurragömma. Från kontoret leder det en lång korridor ut i matsalen. Där kan man rejsa så fort de korta benen bär samtidigt som man skäller allt vad man kan. Och sedan kan man rusa tillbaka in på kontoret och kasta sig över lådorna igen. Underbart!

Det är helt mitt eget fel att valparna far fram som vildar i hela huset. Jag har haft mycket att göra vid datorn idag och jag tyckte det var synd att valparna skulle vara ensamma i vardagsrummet i andra änden av huset. Jag vill ju njuta av dem så länge jag kan innan de flyttar. Så jag lät dem följa med mig och de har haft så roligt!

Husse har varit på kurs för Annica Aller hela helgen. Egentligen skulle han ha gått med Myzzli, men hon är inte i skick att träna en hel helg. Så han har fått låna Skrutt. Tanken var att han skulle öva sig på att skicka och inte springa fram för att hjälpa hunden. Jag tror att Myzzli kan bli ännu snabbare och säkrare om inte husse är och hjälper henne hela tiden. Dessutom kommer nog jag att få springa en del med henne och då måste hon faktiskt kunna en massa saker på egen hand. Hur som helst så är Skrutt trött och nöjd, jag tror att husse också är nöjd.

Husse har jobbat i drygt en månad nu och jag kan inte vänja mig vid 2-skift. Det mesta känns ostrukturerat och halvdant. Mitt eget jobb ställer fler och högre krav på mig hela tiden och jag känner att jag inte hinner med något längre. Så det är lite allmänt kaos i mitt liv.

Jag var inte det minsta avundsjuk på att jag inte fick gå kurs i helgen, jag är inte sugen på agility just nu. Men det ändrar sig förhoppningsvis.

Kurserna börjar imorgon och varannan vecka får jag klara mig på egen hand. Men då blir det bara kurs på måndagar. De övriga kurserna har vi den vecka husse jobbar dag. Det är helt klart en omställning och en tajt organisation att hinna hem om, äta och hinna tillbaka till Bialitt med hundarna innan kursen börjar den veckan jag är själv.

Tidigare har jag också varit bortskämd med att kunna träna mina egna hundar minst 3 gånger i veckan efter kurs. Varannan vecka blir det bara en gång, och det håller inte i längden. Jag måste helt enkelt hitta tid att träna den veckan jag är själv.

Får man som vuxen ställa sig rakt upp och ner och bara skrika av frustration? Ja, jag är i alla fall sugen. Jag ogillar förändring även om jag är flexibel. Jag gillar att ha kontroll över mitt liv, även om jag med åren har lärt mig att hantera att det inte alltid blir som jag vill. Men just nu rullar mitt liv på i rasande fart, i en riktning jag inte gillar, och jag känner mig så frustrerad över att inte få vara med och bestämma.

En sak fick jag faktiskt ”bestämma” själv. Och det var huruvida jag skulle åka till Italien och WAO eller inte. Efter moget övervägande ”bestämde” jag mig för att inte åka. Det var många faktorer som spelade in men det ekonomiska vägde tyngst. Det fanns inget kostnadsförslag, men av förra årets deltagare fick jag en ungefärlig summa. Och som min kloka kollega sa: Vad vinner man?

Och jag kom fram till att ära och berömmelse inte var värt så många tusenlappar. Åtminstone inte i dagens ekonomiska läge.

Förra helgen arrangerade vi kurs för Veronica Bache. Och som vanligt var vädret skit. Men vi var inne, så det spelade inte så stor roll. Det var kallt satan i ridhuset men vi fick ju springa tills vi blev svettiga, så det löste sig. Det var långa och svåra övningar och inte fick man bestämma själv vilka byten man skulle göra. Visserligen har jag blivit både snabbare och smidigare så är det vissa saker som fortfarande inte fungerar. Och jag blir så fruktansvärt frustrerad av att misslyckas gång på gång, när jag vet att det finns varianter som fungerar precis lika bra eller bättre, därför att de är väl inlärda. Ja, det är bara att träna vidare och hoppas att förutsättningarna en dag är så optimala att jag sätter det.

De där valparna ger en heller inte många lugna stunder. De är fulla med liv, bus och jäkelskap och dessutom ganska högljudda. Men de är vansinnigt underbara! De tar väldigt mycket tid förvisso och jag försöker tillbringa så mycket tid med dem jag kan. Nästa vecka ska de besiktigas och ögonspeglas och nästa helg börjar de flytta.

Jag har fortfarande det delikata problemet att bestämma vilka jag själv ska behålla och vilken av de övriga som ska hamna hos vilken köpare. Några har väntat väldigt länge på en egen Stormstjärna och det ska bli så kul att berätta för dem vilken som kommer att bli deras. Och några kommer tyvärr att bli besvikna eftersom det inte finns valpar till alla som vill ha, speciellt inte om man vill ha en hane. Jag har varit väldigt tydlig med att alla inte får valp, men jag tror säkert att någon har läst in alldeles för mycket i mina frågor. Det är mycket som ska falla på plats innan allt är klart och första anhalt är besiktning och ögonspegling. Och det jag själv aldrig vet är om den tilltänkta köparen tackar ja till den valp som erbjuds. Så inte ens det får jag lov att bestämma   

Alla som följer mig på Facebook och i bloggen vet vilka problem vi har haft med att få Skrutt att äta. Hur vi kämpat sedan han var 3 veckor gammal, hur vi oroat oss och åkt till veterinären för att få beskedet att hunden är fullkomligt normal. Bara det att han inte gillar att äta. Tyvärr får det ju till följd att han ser ut som ett vandrande skelett. Det finns knappt en muskel på honom och hur han klarar av att prestera på banan övergår mitt förstånd. Och utställning har vi fått lägga ner. Han får inte mer än VG med den muntliga kommentaren att det är en förbaskat snygg hund men att jag måste ge honom mat.

Mot bättre vetande så har vi provat de flesta foder på marknaden, inklusive olika färskfoder. Vi har provat ge kyckling, korv, skinka, köttfärs, m.m i all oändlighet. Han är den enda hunden som får hänga med nosen i våra tallrikar när vi äter och som skamlöst får servera sig själv, bara han äter en liten bit. I och med det har han vågat prova fler och fler saker. Men lägger vi det i hans skål så går det inte att äta. Så i det här hushållet steker vi upp en oxfilé extra som hunden kan äta.

Men det finns ändå vissa kombinationer som funkat bättre än andra. Valpmat är ganska gott och bantningsmat är ännu godare. Och så köttfärliknande färskmat.

Efter nyår var jag ensam hemma med hela flocken, och lat och lite mörkrädd som jag var en kväll, så orkade jag inte gå ner i källaren för att hämta mat enbar till Skrutt. Så han fick en extra stor portion färskmat och inget mer.

Och han åt!

Han går sällan eller aldrig raka vägen fram till skålen och börjar äta. Nej, ätandet är full av hans egna ritualer och ingen tvåbening får stöka runt i huset, vi måste sitta hos honom

Nu lämnade jag honom ensam med skålen och gick på toa och när jag kom tillbaka var skålen tom.

Det låter säkert fånigt, men jag blev faktiskt lite tårögd. Tänk att man kan bli så glad över lite uppäten hundmat!

Mina tankar började mer och mer gå åt barf-hållet när Skrutt ätit sex mål på raken utan att krångla. Tyvärr så blev ju hans ovana mage upprörd och vi fick springa ut på nätterna och sedan åt han inte på ett par dagar.

Jag är inte helt med på barf-tåget och har svårt att tänka mig att ge ben. Men inälvor känns okej. Så jag hittade kycklingmagar i butiken. Och det var ännu godare än färskmat tyckte Skrutt. När magarna var slut provade vi kycklinglever. De var inte riktigt lika goda, men i brist på annat så gick det.

Det ska bli spännande att se om det är nyhetens behag eller om jag faktiskt löst ptoblemet med maten.

Någon äkta BARF:are är jag väl inte, kanske bara lite "barf".

I lördags gick jag som på nålar här hemma. För då gick andra uttagningstävlingen till WAO, den jag valt att inte åka till. Jag hade redan bra poäng med mig från Halmstad och man var inte tvungen att åka på båda. Vi höll kurs hela eftermiddagen och jag förskte diskret hålla koll på Facebook i mobilen. När kursen var nästan slut började det dyka upp högst inofficiella gratulationer och snare på kvällen fanns denna bild att se på Facebook.

Idag fick jag ett mail som officiellt välkomnade oss till landslaget för WAO 2014 och jag har fem dagar på mig att svara.

Jag är otroligt glad och stolt över Skrutt över vad han har presterat under året, men trots det är mitt beslut inte givet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så handlar denna bloggen om vårt hundliv och inte om vårt privatliv. Men ibland känner jag en lust att dela med mig lite, bara för att kunna få goda råd.

Om jag bestämmer mig för att åka så kommer jag att arrangera någon form av sponsringsjippo som kommer hela laget till gagn - det är fler som kommer att göra det - så hoppas jag att vi ses där!