Som några av er säkert noterat så har jag inte bloggat om Lagchansen. Det finns liksom ingenting att skriva. För jag var så fruktansvärt besviken. Av 8 klasser tog vi oss igenom 1. Resten disk. Ingen skugga ska falla över mina lagkamrater. Det var inte de som var problemet. Men jag undrade verkligen vad det var för fel på mina egna hundar. De uppförde sig som om de aldrig hade tävlat tidigare och ju mer jag försökte vara tydlig, desto värre blev det. Jag åkte hem med en väldigt dålig känsla och träningen veckan efter gjorde inte saken bättre.

I lördags coachade vi elever i Svedala hela dagen. Kändes skönt att på bekräftat att man inte är lika dålig instruktör som förare. Inga pinnar men väldigt mycket fin agility. PÅ söndagen var jag anmäld till tre gånger klass 3 i Nutrolin Arena och jag var ytterst tveksam till om jag skulle åka. Det kändes inget bra. Men samtidigt är jag inte den som bara ger upp. Och stackars Skrutt hade inte fått tävla på ett tag, så jag åkte lite för hans skull.

Och det var väl tur! Jättetrevliga banor och Skrutt var som vanligt en fröjd att springa med. Två fina felfria lopp med placering topp 5 och en disk som var mitt fel.

Steppa föll på sin absoluta svaghet i första klassen, inte mindre än fem hinder i raken skulle tas från baksidan. Det gick inte. Andra kassen var en riktig rysare där ekipage efter ekipage diskade sig. Det blev en härlig stämning när det inte längre handlade om vem som skulle vinna utan vem som skulle klara banan. Alla hejade och led med dem som diskade sig precis på slutet. I den klassen gick Steppa som en dröm och kändes jättehärlig. Tyvärr hade jag förbisett en svårighet på banvandringen, men Steppa är inte en hund som tar egna initiativ så jag såg inte den fällan. Men Steppa gick rakt i den med bara några hinder kvar.

Känslan i det loppet slår alla pinnar och cert i världen. Jag åkte hem med en fantastisk känsla och det känn toppenkul att åka till Danmark om två veckor.

... vi är laddade, vi är tända!

Det kan man minst säga att vi var när vi anlände till Trelleborgs BK i lördags. Fyra klasser skulle vi ta oss igenom med så många pinnar som möjligt, det var målet. Dixie fick springa med proffsig stand in då matte bestämt sig för att dra till Prag. Som tur var så gjorde Dixie sitt jobb i alla fall. Oavsett hur det gick så hade jag en fantstiskt rolig dag vilket ju faktiskt är meningen när man tävlar lag. Inte nog med att man måste vara grymma ihop på banan, man måste vara grymma ihop utanför banan också. Misslyckas en så sluter resten och upp och fixar biffen.

Minsann om vi inte fick med oss två pinnar hem! Båda två i agilityklass, en vinst och en andraplats. Vi kunde inte vara mer nöjda och till helgen åker vi till Göteborg för att tävla lagtävlingarnas lagtävling, ytterligare åtta laglopp. Sjukt långa dagar kommer det att bli, men galet kul!

   Family & Friends

Dixie, Flash, Yippie och Steppa

Internationella tävlingen i Eslöv brukar vara en av årets höjdpunkter. Agility och utställning på samma ställe - kan det bli bättre? Båda mina världar förenade på en plats, med utrymme för shopping.

I år var det dock inget jag såg fram emot. Av olika anledningar så blev det inget tränat på hela veckan och på fredagen fick jag dessutom jobba extra så det blev ingen tid över för hundarna alls. Och vädret gjorde ju inte saken bättre. Under fredagen följde vi geggan via Facebook och läste om parkeringsproblem och tjuriga människor som åkte hem. Det bådade inte gott liksom.

På lördagen regnade det hela vägen till Eslöv och vi blev utvisade på den asfalterade landningsbanan för att parkera. Sedan fick vi gå någon kilometer genom högt blött gräs för att komma till insläppet. Och hela tiden hällregnade det. När tältet väl var uppsatt var vi genomblöta.

Redan på banvandringen var banorna spåriga och upptrampade och man fick välja handling efter underlaget istället för det man egentligen skulle ha valt. Jättesynd verkligen, då alla banorna var jättetrevliga och kunde ha varit riktigt kul om underlaget hade varit bättre.

På lördagen blev det inga resultat då jag hade fullt upp med att stå på benen.

På söndagen däremot så hade det börjat blåsa och banorna torkade upp även om det fortfarande var mjukt. Skrutt gjorde två felfria agilitylopp och Steppa ett gräsligt hopplopp med pinne och ett fint hopplopp utan pinne. Tyvärr räckte inte tide när jag halkade rundor, men jag är ändå så nöjd över att hon klarade så mycket på egen hand även om det gick långsamt. Den brunda hunden var mest brun. Hon gjorde en hel massa bra saker också, men mest var hon brun.

Förra söndagen var vi i Lund och tävlade. På förmiddagen var det klass 3 och på eftermiddagen debuterade vi med vårt smallag Family & Friends. Som vanligt kan vi inte göra något utan att det blir drama och dramatik. På fredagen hörde en lagmedlem av sig, hunden var akut halt. Fysioterapeut konsulterades under lördagen och hunden ordinerades träningsvila i några veckor vilket betydde att samtliga lagstarter försvann. Goda råd blev dyra, vad gäller nu med ersättande av hund under SM-kvalperioden? Laget hade ju ännu inte startat så det var inte där problemet låg. Yippie fick hoppa in men eftersom hon förhoppningsvis ska vara mammaledig så behöver hon lämna laget och ny hund sättas in. Så vi fick lusläsa reglerna. Att starta med två hundar i samma lag var aldrig min ambition men nu blev det så och det gick över förväntan. I hopploppet var båda mina felfria och det skiljde bara hundadelar i tid. Tyvärr hade vi ett diskat ekipage och ett med lite för många fel för att vi skulle vara med och slåss, men vi fick ett resultat i alla fall. I agilityloppet fick Steppa fem förargliga fel då hon helt oväntat stack nosen i backen och spårade förbi vägranszonen och sedan kom hon inte riktigt igång igen. Övriga ekipage blev diskade så det blev inget resultat.

Men det är kul att tävla lag oh vi har flera lagtävlingar nu på kort tid och det ska bli jätteroligt.

I klass 3 gick det inget vidare. Skrutt diskade sig i båda loppen på skitsaker. Steppa diskade sig i hoppklassen och i agilityklassen missbedömde hon gungan och föll över kanten. Vi körde på men då blev jag lite offensiv och råkade diska henne. Yippe gjorde ett riktigt fint hopplopp fram till näst sista hindret där hon av någon underlig anledning svänger bort från hindret. I agilityklassen gjorde hon ett riktigt fint lopp och blev 8:a och tog sin alldeles första SM-pinne!

För övrigt så har jag anmält mig till inte mindre än två FitDog-läger under 17/18. Det ska bli väldigt spännande att gå för instruktörer jag inte tränat för tidigare.

Skolan har börjat och kurserna har börjat - höstterminen är igång! Det är inte utan att det är skönt med ordentliga rutiner även om jag tycker semestern var alldeles för kort.

Igår blev det en väldigt lång dag med tävling i Karlskrona och kräftskiva på kvällen. Idag gör jag inte många knop...

Arrangören valde att köra i block och small och medium var sist ut. Det gjorde att vi inte behövde köra så okristligt tidigt men det gjorde också att vi skulle bli några timmar sena till kräftskivan. En av nackdelarna med block är att det blir väldigt stressigt när man har hundar i två storlekar och det krockar i princip hela tiden. Som tur är väljer de inte så ofta att bygga om banorna mellan storlekarna så jag behöver inte slösa energi på att gå banan om jag inte vill. Inroparna brukar tack och lov att vara väldigt flexibla så att jag kan flytta mina hundar så att jag kan få ihop det.

Planen som hoppklassen brukar gå på i Karlskrona ligger i nerförsbacke. Ner brukar gå bra, men sedan ska man upp åt andra hållet. Man ser att både hundar och förare får kämpa. Jag är inget undantag och jag hann inte riktigt allt jag hade tänkt mig och det kändes som om jag sprang i gyttja. Det ser betydligt bättre ut på filmerna än vad det kändes.

Hundarna gick väldigt fint och jag är väldigt nöjd med dem. Prestationsmässigt var Steppa bäst med 3 felfria rundor. I hoppklasserna räckte det inte och i agility blev det en 5:e plats. Skrutt var bäst md en 3:e plats i en hoppklass. I den andra råkade jag skicka honom runt om ett hinder i uppförsbacken och i agilityklassen fick jag stoppa honom med ett NEJ och då blev han ledsen. Trodde först att han skadat sig eftersom han såg så ynklig ut. Yippie gjorde en fin felfri första hoppklass men sedan ballade hon ur och diskade sig i de två andra klasserna.

På söndag är det dags för tävling i Lund och debut med smallaget Family & Friends. Laget består av Steppa, Frost och Flash (samtliga är Myzzli-barn) uppbackade av mittelspetsen Dixie. Det ska bli SÅ kul!

Som vanligt har mina fem veckors semester försvunnit i ett nafs, jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ta det lugnt och vila denna sommar men som vanligt gick det sådär. Sommarkurserna och SummerCamp har varit givande och roligt men dagarna därimellan har varit ett problem. Meningen var att jag skulle slappa men det har jag inte gjort.

Denna veckan har jag inte haft något inplanerat och jag hade innerligt hoppats kunnna ligga på gräsmattan och sola. Några timmar fick jg och vi njöt allihopa innan regnet och åskan rullade in.

Sista semesterdagen tillbringade vi i Ystad, på tävlingsbanan. Jag hade sett fram emot att tävla hela veckan och på fredagen fick jag till ett riktigt bra träniningspass. Men väl på plats så var jag seg i kroppen, hade huvudvärk och yrsel.

Vilken tur att jag fantastiska hundar som springer dit jag pekar. Utom Steppa då som verkligen inte var på G. Förklaringen kom i bilen på vägen hem då hon kräktes, och sedan kräktes hon i natt. Nu är det paus i två veckor och då ska den lilla knubbisen fysträna.

Yippie var nog dagens överraskning! I den inledande agilityklassen blev det lite kaos men jag kände ändå att hon var med mig. I hopp A gjorde hon sitt första felfria lopp, tyvärr utan pinne då vägarna var liite i längsta laget. Hopp B var hon tekniskt sett felfria i. På ett ställe sprang jag ifrån henne och bakom min rygg snubblar hon på den ojämna banan och ramlar. När hon försöker komma ikapp mig så missar hon ett hinder, inte på något sätt hennes fel.

Skrutt är just nu i väldigt bra form och samspelet mellan oss är super. Därför var det lite snopet att bli diskad i första hoppklassen för att han tappade bort mig efter en lång tunnel. I agilityklassen gjorde jag om samma dumhet som i Nybro, jag stannade och väntade och bakombytte. Situationen efter lämpade sig absolut inte för bakombyte och för att kompensera så kallade jag så mycket att han vände i tunneln och undrade vad jag ville. Tack och lov fick vi revanch i den sista hoppklassen där vi blev 4:a med ett riktigt bra lopp. Förutom sista svängen så fanns det inte så mycket jag kunde göra för att få bättre tid.

I sista klassen blev det lite tajt då small och medium gick på varsin bana. Vi lyckades flytta runt på starterna så att jag hann springa med Skrutt först. När jag gör mig iordning för small så efterlyser de Spice. När den sista hoppklassen lades till i efterhand så har hon också blivit anmäld i brådskan. Spice var jättelycklig och blev jättediskad.

I skrivandets stund så är det mindre än en vecka kvar tills det är dags att börja jobba igen. Aldrig har väl fem veckor gått så fort som just denna sommaren. Som vanligt har jag klagat på vädret då semestern hittils innehållit tre bikinidagar. Givetvis har det ju varit sol och varmt de dagar jag hållit kurs, precis som det brukar. Armar och ansikte är rejält bruna och resten är bara degigt och vitt.

Det har varit mycket kurser i sommar, hela 14 block har jag hunnit med. Och SummerCamp. SummerCamp var en härlig upplevelse i sig även om det innebar vansinnigt mycket jobb. Så nästa år måste jag välja om det ska vara 1-2 SummerCamp och inga block eller lite av varje. För denna sommaren blev det för intensivt och jag får betala för det nu. Jag vill inte låta hypothyreosen och smärtorna styra mitt liv men jag måste bli ännu bättre på att planera in vila så att jag kan hålla lika länge som en frisk människa. För jag har alldeles för roligt för att tvingas lägga av inom några år, mitt mål är att bli pensionär som alla andra och inte sjukpensionär innan dess.

Sommaren har inte innehållit en enda tävling förrän Nybro. Inte har den innehållit speciellt mycket träning heller. Jag har haft med mig hundar varje dag i hopp om att kunna köra något eftr kursernas slut, men det har helt enkelt gjort för ont. Som tur är så finns det snälla människor som gärna springer med mina hundar.

Steppa, Yippie och jag var en kväll hos Nettan för en privatlektion. Jag tycker det är svårt att träna Steppa då hon inte ger allt på träning och gärna kan dra iväg med nosen i backen. Många gånger är jag helt gråtfärdig och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag fick med mig många bra tips hem och jag vill gärna boka fler tillfällen, det tror jag att jag behöver för min egen skull. Givetvis gagnar dessa träingar även mina elever, det har en del av dem fått erfara under sommaren. Det har varit ett väldigt tjat om flaxiga armar och placeringen i japanerna.

I lördags åkte vi hemifrån redan på förmiddagen för att vi ville hinna turista lite innan söndagens tävling. Först stannade vi på glasmusèet i Kosta där de hade en utställning om glas genom tiderna. Himla kul att se förändringen från bruksglas till konstglas och sedan allt i en salig blandning. Vi besökte även Pukeberg och Nybro glasshop. Nybro hade en himla massa fint i precis min smak. Jag är ingen samlar på något sätt men där fanns ett par saker som gärna hade fått följa med hem.

Så blev det dags att hitta tävlingsplatsen och installera oss i tältet som en god vän snällt tillhandahöll. Hundarna fick en promenad och vi skulle hitta vårt boende. Orrefors stugby kan jag varm rekommendera o man gillar msiga stugor, vacker natur och stenhårda sängar. Åtminstone i stuga 13 var madrasserna så hårda att jag inte kunde sova och kände mig som pigg nittioåring på morgonen.

Eftersom Facebook påminde mig om att vi firade bröllopsdag så åkte till till Kalmar i hopp om att äntligen få äta på Pinchos. Det visade sig att det var marknad i Kalmar hela helgen och Pinchos var fullbokat. Iställe tåt vi på Athena där vi ätit flera gånger under GuldAgilityn.

Efter maten tog vi en promenad med hundarna och Spice var i sitt esse. Det första hon gör är att kasta sig öen en hög hundbajs som någon lämnat på trottoaren. Hon han smaska i sig lite innan jag fick henne att släppa. Sedan fortsatte hon med näsan i backen och såg åt sig varenda smula som fanns efter marknaden. Vi gick ner till en park där de fick göra sina behov, men Spice höll sig till vi kom in på gågatan igen och satte sig och bajsade utanför en fullsmockad uteservering. Som om vi inte väckte uppseende ändå!

Det blev tidigt i säng eftersom vi skulle packa bilen, städa stugan, köra till Nybro och äta frukost innan banvandringen började kl. 7. 

Alla banor utom en var roliga att springa och underlaget var perfekt. Jag sprang som en galning och jag ORKADE, bara det är en stor vinst. Jag får betala för det nu de näsrmsta dagarna men det är det värt! Tävlingen kördes i block, perfekt på många sätt men det känns som om jag sprang hela tiden. Tur att husse höll reda på hundar, leksaker, godis och banor så att jag hann andas mellan loppen. 
Vädret skiftade från höst, till vår och sommarhetta följt av åska och ösregn. Jag var blöt både inifrån och utifrån och luktade sur disktrasa när vi kunde åka hem i skyfallet.

Under middagshettan skulle Skrutt springa sitt andra lopp och då provade vi det nya silvertäcket. Och minsann om tungan inte var lika lång som den brukar vara och utväxlingen på banan en helt annan.

Steppa inledde dagen med en fin 4:e plats, pinne och cert i bra konkurrens. Hon sprang inte på max och någon sväng blev lite lång. Gungan tvekade hon lite på och den efterföljande threadlen satt inte eftersom vi inte tränar sånt. Vi hade startnummer 3 och när blocket var slut så ledde vi fortfarande.

Yippie fick 10 fel och dålig tid eftersom vi hade en diskussion i samma threadle. Det blev hennes ända resultat men hon kändes så himla fin och var faktiskt med mig för det mesta.

Min fantastiska Skrutt nollade alla sina lopp med en 8:e plats som sämst, för övrigt placering 4, 3 och 2. Han blev dessutom klar för SM 2018!

Där och då var det roligt att tävla agility igen, inte för de bra placeringarnas skull utan för att jag orkade springa, för att hundarna kändes fina och för att jag kände mig glad och avslappnad.

Denna veckan tar vi det lugnt och laddar upp inför Ystad på söndag.

Ibland blir det bara lite mycket. Även positiva händelser kan ge överslag i hypohjärnan och det blir för mycket av det goda. Jag är sliten nu men det är bara fem arbetsdagar kvar till semestern. Visserligen ska jag tillbringa lite mer än en vecka med att hålla kurs, men det är ändå min tid och jag gör vad jag vill med den.

För några veckor sedan var vi hos veterinären för att kolla upp Mizaz bråck. Det började som en liten bula som jag misstänkte kunde vara en juvertumör. Det visade sig dock vara ett bråck som vi inte skulle göra något åt om det inte växte eller om Miza mådde dåligt. Det dröjde mer än ett år innan jag tyckte att det växte och dessutom blev hårt. Hunden mådde lika bra som vanligt. Vid ultraljud tyckte man att det var livmoderns som petade ut genom bråcket och därför blev det halvakut operation i tisdags. Operationen gick bra men Miza förstår inte att hon måste ta det lugnt.

Att operera en hund är inte billigt även om man har försäkring. Man tänker att försäkringen ska ta det mesta men vet också av erfarenhet att så är det inte alltid. Så därför la vi våra bilköpartankar på is och tänkte att vi klarar oss ett tag till. För Mizas hälsa går såklart först. De får liksom kosta vad det vill. Och alla burtillverkare gick ändå på semester, så vad ska jag med bil till om hundarna ändå inte kan åka i den?

Två dagar innan Mizas operation så dök den perfekta bilen upp på Facebook. En Citroen Berlingo Mulispace komplett med fyrfacksbur. Priset var fantastisk och den såldes dessutom av en bekant som jag vet att det är ordning och reda med. Men jag visst inte om jag hade pengarna för jag hade inte fått något pris på Mizasa operation. Jag var inte den enda som var intresserad av bilen så på måndag lunch fick jag hoppa av eftersom veterinären fortfarande inte hört av sig om priset. När han väl hörde av sig så kunde vi konstatera att även om försäkringbolaget inte tog hela summan så hade vi råd med både ock. Så jag chansade och fick svaret att bilen fanns kvar. På lördagen åkte husse hela vägen upp till Stockholm och kom hem ett underverk. Jag är så löjligt glad över min nya bil! Den har kall och varm luft, den startar varje gång, den läcker inte olja per liter, den har fungerande radio (jag visste inte att jag saknade det så mycket), den öppnar alla dörrarna samtidigt när man låser upp, samt en massa andra finesser. Den ÄR mindre än Chryslern men fördelen är att alla hundarna kan åka där bak och baksätet är fritt att lasta i.

På grund av allt detta så har det heller inte blivit bloggat om tävlingen i Falkenberg. Fast det spelar inte så stor roll för det finns inte så mycket att säga. Kroppen mådde inte bra den dagen och benen var sega som tuggummi och jag visste på förhand att jag skulle få svårt att orka springa. Agilitybanan hade långa avstånd där hundarna kunde springa på själva, men det hjälpte inte så mycket. Skrutt kraschade i ett hinder och blev lite chockad, Spice hoppade tillbaka över samma hinder. Steppa missade en japan och blev diskad och Yippie struntade i mig och drog ivär över ett hopphinder istället för att ta slalom.

Hoppbanan var fullpackade med hinder och jag hade hela tiden en otäck känsla av att inte veta var jag var. Skrutt drog på sig onödiga 5 fel på en vanlig S-sväng och Yippie gick ur slalom och diskade sig på vägen tillbaka. Steppa nollade med chockerande långsam tid. Hon fick verkligen jobba på egen hand och jag är väldigt nöjd med att hon kämpade på och tog sig imål. För Spice del var detta sista loppet i klass 3 och hon skötte sig exemplariskt. Det är inte samma tryck i henne längre men hon tycker fortfarande att det är roligt att tävla. Så hon kommer kanske att få vara med någon gång ibland men mest nöjd tror jag att hon är över att få jaga bollen, varje träningspass. Jag hade hoppats att få avsluta på ett SM men jag får inse att det inte går. Vi är trötta i kroppen båda två, så det är dags att vi slutar ta agilityn på allvar och bara har skoj tillsammans.