Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - 14 mars 2015 14:38

Det har varit lite trögt på agiltyfronten på sistone. Jag har liksom alldeles tappat sugen och motivationen. Anledningen är väl mestadels att Skrutts RC totalt brutit samman och att han tycker att balansen är banans värsta hinder - igen. Jag bestämde mig för att lägga ner träningen och tävlandet för ett tag framåt. Spice däremot tycker att agility är toppen och Yippie går från klarhet till klarhet. Hon har fortfarande hysteriska anfall då hon inte lyssnar alls utan bara flänger omkring och skäller. Då får man ta i med hårdhandskarna och den högre rösten för att tränga igenom skallbenet och nå hjärnan Och då sköter hon sig alldeles lysande. Hon påminner så otroligt mycket om sin halvbror Skrutt, som nästan varje träningspass drev mig till vansinne.


När Staffanstorps Hundklubb gick ut med inbjudan till sin inoff så hade jag fortfarande motivation och agilityglädje. Så jag anmälde Yippie till blåbärsklassernaoch Skrutt till öppenklasserna. Eftersom Spice inte var dräktig så lyckades jag få med henne också.


Det blev en mycket trevlig dag och hundarna skötte sig alldeles utmärkt. Den första blåbärsklassen var precis alldeles lagom med schyssta linjer för både förare och hund. Yippie gick som ett skållat troll efter att tveksamt ha kollat in publiken som hängde ner över manegen. Tyvärr har vi totalt glömt att träna på målrakor med hopp-tunnel-hopp, så där blev det en förarglig vägran.

Andra blåbärsklassen innehöll slalom i en vanlig enkel M-bana. Men hindren var placerade så att föraren inte fick en parallell linje till hundens väg, vilket stökade till det för många. Däribland mig. Dessutom var slalom näst sista hinder efter tnnel-hopp. Inte helt lätt för en gröngöling att lösa. Så det blev en disk där.

Men jag är så nöjd med henne och känner att jag nog inte behöver bekymra mig över hennes nerver vid en tävlingsdebut, Jag upplever redan att hon kan stänga av det som händer kring banan, bara hon får springa agility.



Den öppna hoppklassen var en trevlig springbana som jag önskar att jag anmält Yippie till. Slalom var hinder nummer 2 och det hade hon fixat som ingenting. Linjerna i banan var mjuka och flytiga, en riktigt härlig klass 1. Spice och Skrutt skötte sig alldeles ypperligt. Skrutt vann och Spice blev 5:a. Flera klass 3-hundar och andra snabba hundar fanns med i startfältet, så det var ingen självklarhet att vinna. Att springa rakt fram är ju inte vår starkaste sida.



Agilityklassen var handlingsmässigt lite knepigare. Balansen var näst sista hindret på målrakan. Mitt mål med agilityklassen var att se om Skrutt sprang på uppe på balansen även om han tycker att det är ett tråkigt hinder att träna. Och ja, han har sprungit fortare på träning, men med tanke på hur det har sett ut på träning senaste veckorna så är detta riktigt bra. Kontaktfältet var helt klart tvivelaktigt och absolut inte RC, men hela hunden sken av lycka över att få springa.

Spice fick en vägran och tyvärr diskad eftersom domaren inte såg att hon INTE stack in nosen i tunneln efter.

Skrutt vann även agilityklassen - till min förvåning - framför flera snabba hundar. Bäst av allt var att vi vann ett hopphinder från IPAB.


ANNONS
Av Linda - 14 mars 2015 13:59

Nu har valparna hunnit fylla 3 veckor och det magiska dygn 21 är här. De fick dock vänta en dag med att utöka lyan eftersom jag drabbades av magsjuka och inte ville hantera dem. Under veckan har även valparna varit lite magsjuka, något som jag aldrig varit med om. Så det har varit lite nervöst. Jag vet hur fort det kan gå när en liten valp blir dålig. Luna var 17 veckor när hon drabbades av magsjuka. På mindre än ett dygn gick hon från frisk och pigg valp till ett fullkomligt vrak som fick åka till veterinären.

Valparna har dock ätit och varit precis som vanligt. Hanen har hela veckan tyckt att valplådan varit på tok för liten och försökt ta sig över kanten titt som tätt. Idag har jag tagit bort valplådan och de har hela hagen att röra sig i, så nu har lugnet lägrat sig.


 

Valparna går allt stadigare och har börjat att busa, skälla och morra. Nu börjar den roliga tiden då utvecklingen går fort och man börjar se vad det är för individer.


ANNONS
Av Linda - 7 mars 2015 17:54

Tiden rusar på, precis som den alltid gör i Dårpippiland. Jag är faktiskt glad att det inte är några tävlingar man "måste" åka på, tror jag börjar bli bekväm och gillar att vara hemma på helgerna. Imorgon ska jag dock på en inofficiell tävling med blåbärklasser för att träna Yippie i att fungera trots störning. Skrutt blev anmäld av bara farten för att träna kontaktfält. När det stod klart att Spice inte var dräktig så chansade jag och anmälde även henne och fick en reservplats.

Helgerna har hittils flutit på i ett behagligt tempo - är det såhär det är att vara normal? Lite kurser har jag förstås hållit men det räknar jag mer som nöje. Husse och jag har dock väldigt olika definition på vad en ledig helg egentligen betyder. Jag varvar sånt man måste ta tag i för att man inte hinner på vardagarna med hundträning och sova på soffan. För husse betyder ledig helg sova på soffan. Så helt friktionsfritt är det inte att ha ledig helg tillsammans.


Valparna växer så det knakar. Ett tag ökade de så mycket i vikt att jag blev rädd att det skulla vara largehundar redan vid 8 veckor. Man bokstavligt talat såg hur valparna hade växt över natten. Super-Myzzli-mamman verkar ha grädde i tuttarna och de är minsann bortskämda de där två. Ingen konkurrens om maten och all you can eat-buffé hela dagen.

Båda två har öppnat ögonen ordentligt nu och hanen har bruna ögon vilket jag är glad för. De rör sig på vingliga och krumma små korvben och de ramlar omkull stup i kvarten. Ganska ofta skriker de högt och ilsket när de välter omkull. Hanen har kommit på att man kan ställa sig på lkämskyddet i lådan när man letar efter sin mamma.

Nästa fredag är det magiska dygn 21, då valparna i de vilda lämnar lyan för första gången. Då ska vi ta bort lådan och jag ska sy en mysig kudde som de kan ligga på istället, så att de inte ramlar över kanten på lådan och skadar sig. För efter dygn 21 finns det bara en växel.


         

Av Linda - 21 februari 2015 18:29

I torsdags natt föddes de, Myzzlis och Skrutts valpar. En blå hane och en trefärgad tik blev resultatet. Den trefärgade tiken hade det lite kämpigt med andningen i början och jag fick befria henne från massor med slem och fostervatten. Men till slut kom även hon igång och kravlade runt i jakten på mat.

Tyvärr föddes det en blå hane till, men han var redan död. Jag kämpade med honom ett tag, tills jag var säker på att han inte levde. Klockan tre på natten är man inte kaxig när det gäller döda valpar och jag passade på att gråta en skvältt medan husse var ute och begravde den lille.

Jag hade tyckt mig känna fyra valpar i magen men hur jag än letade nu så var Myzzlimagen alldeles platt och tom. Efter att ha suttit uppe ett tag till för att se så allting gick rätt till så fick även jag gå och lägga mig.


De andra hundar följde händelserna med stort intresse, speciellt Spice. Spice älskar valpar och gillar att vara mamma. Tyvärr blir det inga valpar för hennes del. Med 14 dagar kvar till valpning så har Spice världens smalaste midja. Man ska inte tillskriva hundar mänskliga känslor, men jag tycker faktiskt synd   om henne. Hon står vid grinden och kastar längtanfulla blickar bort mot valprummet eller vid källartrappan där hon såg att jag slängde ner alla kladdiga lakan och handdukar. Hon var mycket upprörd över att jag gick förbi henne med "valparna" och bara slängde dem nerför källartrappan. Det oroliga skallet var ett äkta mammaskall. Så därför har jag till 99% bestämt mig för att vi parar igen på nästa löp.


  

Av Linda - 21 februari 2015 13:12

Åh, vad jag hade sett fram emot tävlingen i Vallensbaek! Jag gillar verkligen att tävla i Danmark, det är så lugnt och stillsamt med små lagom klasser. Och så jagar jag mina danska cert, han har ju ett i varje klass.


Vi hade inte tävlat sedan i november och inte tränat speciellt mycket under jul och nyår. När vi väl tränade så var det balansbommen, balansbommen och åter balansbommen. Sedan hindren flyttade in för vintern har vi bara haft tillgång till en låg balans, och inte förrän i slutet av januari hittade jag de höga benen och satte igång att träna på den. Jag behöver väl inte skriva att jag fick problem? De fina träffarna och förståelsen han haft på den låga bommen var som bortblåst. Några enstaka hopp, sedan höga träffar och till sist långsamt tempo. Jag slet mitt hår men åkte ändå till Vallensbaek med visst hopp.


Tyvärr blev jag grymt besviken. I första agilityklassen hoppade han rejält på bommen fast att jag var med honom och det låg en tunnel efter, precis som hemma.

Bara att ladda om inför hoppklassen. Trevlig bana men tyvärr blev vi diskade på ett vanligt jäkla runt.

Den andra hoppklassen var en riktig dräpare med en linje på mitten som inte var utav denna värld. Förarna provade alla möjliga varianter och tyvärr var det bara förare med mindre explosiva och säkra hundar som klarade den. Vi fick en sur vägran.

Sista agilityklassen var trevlig med balansen som näst näst sista hindret, återigen med en tunnel efter. Han hoppade igen.


Dagen var en grym besvikelse, det kändes inte alls bra. Vi kan bättre än såhär. Just nu har jag vissa planer på att lägga ner tävlandet för ett tag framåt och bara träna. Jag måste ta ett steg bakåt och ta en titt på varför vi inte lyckas på tävling. Hela 2014 kan beskrivas med två ord - stolpe ut.




Av Linda - 29 januari 2015 22:18

Jag har aldrig trott på RC som kontaktfältsbeteende. Det är min högst personliga åsikt. Jag tror fortfarande att det krävs en viss typ av förare för att ro det i land. Jag har aldrig haft en tanke på att träna RC med någon av mina hundar. Jag har inte tid, tålamod och kunnande för att lära en hund RC från grunden. Men på något vis så blev det ändå så. Att jag inte bara lärde en hund RC. Utan tre hundar. Men jag tror fortfarande inte. Faktiskt.


Upprinnelsen till det hela är som jag tidigare skrivit om, Skrutts dåliga fart uppe på balansen och att han bromsade inför kontaktfältet alldeles för tidigt. Som grön klass 3-hund var balansen och kontaktfälten inget problem, men någonstans på vägen hände något.



Någon gång i juli bestämde jag mig för att strunta i kontaktfältet och bara träna fart på balansen, att hitta springglädjen igen. The weapon of choice var favoritbollen som langades iväg i 120 knutar. Minsta träff på kontaktfältet gav klick. För jag ville ju inte tappa kontaktfäten helt. Jag experimenterade med fart, avtånd, min egen placering och timing på bollkastandet. Till slut tyckte jag mig ha hittat en fungerande modell.


Farten var det inget fel på men träffarna på kontaktfälten behövde blir fler. Och hopp framåt gav aldrig belöning. Jag blev medlem i en RC-grupp på Facebook för att få inspiration till vidare träning. Där skrevs det vilt om bakbensseparation, Peel och Trkman. Jag kände hur jag tappade musten fullständigt. Måste det verkligen vara så svårt att lära hunden RC? Och var jag tvungen att följa Peels och Trkmans "regler" för att lyckas?

Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt sätta en båge över kontaktfältet och fortsätta nöta. Varje pass avslutades alltid med några skick utan båge med jackpotbelöning på träff oavsett höjd.

Jag tävlade ett par agilityklasser trots mina halvfärdiga RC. De var inte klockrena men de var inte heller ordentliga hopp. Farten uppe på balansen var 100% bättre än tidigare. Och trots allt var det va jag varit ute efter från början.


Efter jul flyttade hindren på Bialitt in och jag har bara haft tillgång till en låg balans sedan dess. Hallen är lång och smal, lite knepig att bygga bra i ibland. I brist på annat bestämde jg mig för att det var dags för att lägga en tunnel efter balansen. Helt plötsligt hade han fattat! 100% träff utan tendens till hopp eller längre steg. I mina ögon perfekta RC.

Svängträningen har också kommit igång så smått, men det är en bit kvar. Men jag förstår verkligen känslan när mina RC-vänner där ute skriver om RC-heaven. Jag tror faktiskt jag varit där flra gånger senaste veckan.


Av Linda - 9 januari 2015 22:48

Eller rättare sagt, vi hoppas att vi väntar valpar. Både Myzzli och Spice är parade - Myzzli har gått snart tre veckor och Spice en vecka. Jag upplever att båda tikarna är förändrade i sinnet och gått in i dräktighetsmode. Men man vet aldrig hur det blir i slutändan, det är inte säkert att det blir några valpar i alla fall. Nu håller vi alla tummar för att det ska ploppa ut lite härliga ullknyten och töserna om några veckor.

För er som är sugna på valp så finns det mer info på hemsidan om hur vi väljer valpköpare och hur man bäst kontaktar oss.


   

Av Linda - 31 december 2014 17:34


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se