Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - 1 juli 2014 20:43

Jag stör mig på att jag inte hinner blogga, att jag inte har tid. Och ändå sitter jag här, trots att jag har miljoner saker att göra. Imorgon slutar jag på mitt jobb, med alla de praktiska detaljer som det innebär. Samtidigt planerar jag sommarkursen som börjar nästa vecka samtidigt som jag packar inför Kalmar-resan. Och jag är så trött att jag håller på att gäspa käkarna ur led. Efter detta får det nog bli en dusch och sedan march i säng.


I helgen var jag och tävlande landslagsuttagning i Halmstad Hundarena. Inte för att jag hade något hopp om att komma med utan för att jag ville gottgöra mig själv och hunden för det katastrofala resultatet i Smedjebacken.

Det började i alla fall bra. Banan var väldigt rolig och teknisk. Tyvärr hamnade jag fel i ett byte och precis i slutet blev det blankt i min hjärna för en miljondelss sekund. Och det räckte för att hunden skulle fara in i en tunnel istället. Men jag var så vansinnigt nöjd med loppet att det kvittade.


Men sedan började problemen. Flera missar var slalomfel. Bommade han inte ingången så gick han ur mitt i när jag gjorde ett byte. Efter fyra lopp hade vi inte kommit imål i ett enda. Lopp 5 var en riktig klass 1-bana men inte ens då gick det, men vi fick i alla fall ett resultat på 10 fel.

Sista klassen var så lätt att nollorna bara rasslade in. Jag var revanchsugen som sjutton och gasade på allt vad jag kunde. Ett par svängar blev inte så bra som jag önskade, men det räckte ändå till en 4:e plats och en väldigt bra tid. Totalt slutade vi på 12:e plats i uttagningen.


Jag har funderat väldigt mycket på varför jag inte lyckas prestera när det verkligen gäller. Ja, jag misslyckas ju på vanliga tävlingar också, men det känns som om jag har turen mer på min sida då. På båda landslagsuttagningara och SM var det verkligen stolpe ut - små skitfel som ledde till katastrof. Varför blir det så?


Under GULDagilityn kommer jag att utsätta mig för mer press. Jag tänker satsa stenhårt på att komma med i finalen och vara med och fajtas om 10.000 spänn. Jag får ofta höra att jag är en cup-människa, att jag kan prestera bra på flera olika delmoment. Vilket ju i och för sig LLU och SM motbevisar totalt. Båda tävlingarna borde ju verkligen vara min grej i sånna fall. Men vi får se...


Alla loppen från LLU är filmade men tyvärr kommer jag inte överens med MovieMaker. Hur jag än bär mig åt så blir filmerna alldeles gryniga och randiga. Ingen på IT-avdelningen har en aning om varför. Sur som sjutton är jag för att det inte funkar.

Men här kommer i alla fall en film.


ANNONS
Av Linda - 24 juni 2014 21:57

Jag har avsiktligt låtit bli att blogga om årets SM. För jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. För många av oss som tävlar i klass 3 så är SM målet för tävlingsårets slit och en agilityfest utan dess like. Vi har varit på superbra arrangerade SM och katastrof dåligt arrangerade SM. Mestadels är det skitväder på SM, oavsett hur bra eller dåligt arrangemanget är. Vi har varit på stora pampiga SM och på mindre och gemytligare SM. Vi har tävlat SM på nära håll och SM långt bort. Årets SM tillhörde den senare kategorin – 110 mil enkel resa. Boendet var bra och sällskapet likaså. Men den riktigta glädjen och feststämningen ville liksom inte infinna sig för mig. Jag kände mig mest bara ledsen och trött.


Jag hade definitivt medaljschanser både i lag och individuellt. Efter den ganska lätta individuella banan låg Spice på 38:e plats och Skrutt på 17:e plats, båda med noll fel. Laget låg på 4:e plats med 5 fel i bagaget. På ett SM är det inte rätt läge att inte kunna göra sin hund full rättvisa och jag tycker det är tufft att springa med två hundar i samma lag. Jag hade såklart klarat det även på SM om jag hade varit tvungen, men det kändes onödigt och jag lät husse springa med Spice. Det innebar att jag under banvandringen fick coacha husse och berätta hur han skulle tänka med Spice.


Tyvärr finns det inte så mycket filmat från helgen eftersom husse hade full fokus på livesändningen. På ett SM är alla så upptagna med sig själv och det är svårt att be någon att filma. Tävlar man själv så har man annat att göra än att filma och om man enbart är där som support så är man fullt upptagen med det. Bästa Tina filmade några lopp och det är jag väldigt tacksam för.


Första individuella loppet avgjordes innan lagfinalen och det kändes bra att ha nollat med båda hundarna. När laget sprungit hade vi fortfarande 5 fel och några tidsfel som Spice bidragit med. Så det blev mycket bitande på naglarna och jubel inombords när något annat lag fick fel. När sista laget gick in låg vi på bronsplats och vi var ganska säkra på att loppet var kört. Men de blev diskade och medaljen var vår. Det kändes härligt att få springa ärevarv!



Den individuella finalen var en riktig dräpare, den typ av bana jag verkligen gillar. På mitten fanns ett parti som kunde lösas på tusen sätt kändes det som och jag fick verkligen tänka till, hur jag skulle göra med de olika hundarna.

Spice fick en vägran just i det partiet och blev sedan diskad eftersom hon sprang in i tunneln under A-hindret.

När Skrutt skulle starta hade endast ett fåtal hundar gått i mål felfritt. Till min stora förvåning rev han första hindret. Hunden som ALDRIG river rev ett hinder på årets viktigaste tävling! Vi blev nog lika förvånade båda två och blev helt osynkade. Jag glömde informera honom om de svåra slalomingången och han ramlade ur. Där och då var jag beredd att ta närmsta vägen ut.

- Fortsätt jobba! hörde jag någon vråla från läktaren.

Jag tog mig samman och fortsatte så att vi kom i mål med ett resultat. Och det är jag glad för. Vi vare sig förbättrade eller försämrade oss utan slutade på 17:e plats totalt. Vare sig bu eller bä.


Jag är ju en sån som gillar att analysera och fundera på hur det hade blivit om vissa saker hade varit annorlunda. Enbart tiden, med tiden för att rätta till vår vägran i slalom, hade räckt till ett brons. Om jag drar av tiden som vägran tog så är chanserna stora att vi hade tagit ett silver. Guldmedaljörerna hade vi inte rått på oavsett, de var helt enkelt outstanding.

Det är med blandade känslor jag tittar på siffrorna i resultatlistan. Å ena sidan är jag väldigt besviken över att vi inte lyckades bättre på en bana som egentligen passade oss väldigt bra. Å andra sidan blir jag alldeles varm inombords när jag inser hur nära det faktiskt var, att min fina Prins kan mäta sig med de bästa hundarna i Sverige. Vänta bara till nästa år – då ska ni få se på andra bullar!!


ANNONS
Av Linda - 5 juni 2014 21:58

Det är ett tag sedan jag bloggade senast, jag har helt enkelt fått organisera om mitt liv lite och bloggandet har tyvärr inte fått plats. För som vanligt är det helt galet och hysterisk hela maj månad och fram till skolavslutningen. I år är det dessutom värre än någonsin. Jag har hastigt och lustigt sagt upp mig från mitt jobb och ska istället arbeta här i Klippan. Min nya arbetsplats är helt annorlunda än min nuvarande och det ska bli väldigt spännande att få börja på ett nytt ställe efter 13 år.

Men helt plötsligt hade gått upp för mig (och en del kollegor) hur mycket jobb jag egentligen varit ansvarig för, arbetsuppgifter som nu ska lämnas vidare. Detta året har jag dessutom varit med i gruppen som gjort schema för samtliga lov och det har varit jättekul. Men sommarlovet har varit rena katastrofen. Många har valt att säga upp sig eller inte fått sin vikariat förnyade, och alla dessa människor ersätts inte förrän till hösten. Men barnen är fortfarande på fritids och de är fler än någonsin. Så schemat är fortfarande inte klart, förhoppningsvis sätter vi det på vårt sista möte - på skolavslutningsdagen.


  


På hundfronten händer det också en del, även om det inte är av vare sig den kvalitet eller kvantitet jag skulle önska. Yippie blir 6 månader gammal i helgen, tur jag har valpköpare som påminner mig. Så fort saker och ting lugnar ner sig så ska jag ta en ordentlig bild på den lilla sötnöten och även på Skrutt som just nu är en riktig ögonfröjd.


Efter Gåsahoppet i påskas har jag inte tyckt att Spice varit sig riktigt lik. Jag har inte kunnat sätta fingret på det utan det har mer varit en magkänsla. Hemma har jag inte direkt märkt något och inte heller så mycket på träning, men på tävling har det varit segare än segast. Jag har tänkt att hon helt enkelt är otränad och ur form. Ändå har hon på något lustigt vis tagit 7 SM-pinnar av 8 möjliga bara en månad in på kvalperioden. (Skrutt har tagit 6 pinnar)

Jag funderade på om jag skulle gå till veterinären eller massören, men jag valde den sistnämda. Trots allt känner hon mina hundar bättre än vad veterinären gör. Och mycket riktigt så hittades rejäla spänningar i ländryggen och baksidan av låren. Massören har behandlat henne två gånger nu och jag ska fortsätta massera själv. Min förhoppning är att hon ska vara i mycket bättre skick till SM.


På SM tävlar Precept Power Pack tillsammans för sista gången. Mina lagkamrater har valt att prioritera andra saker i livet och jag blev ensam kvar med mina två hundar. Efter mycket vändande och vridande så blev det till slut ett kennellag. Nästan. Spice, Skrutt och Zippy fick förstärkning av Zippys "storebror" Trolle. Laget heter Stormstyrka och debuterade förra helgen. Det blev en 2:a och en 3:e plats och SM-pinne. Till helgen är det dags igen.


Skrutt har gjort flera bra lopp som nstan räckt. Men hela tiden är det något litet strul. Trots det har han tagit flera placeringar i stora klasser och är snart klar för SM. Jag är en sådan person som stärker mig själv genom att titta på videofilmen, räkna bort tiden för strulet och sedan jämföra med resultatlistan. Filmen är från en av agilityklasserna i Hässleholm i helgen. Skrutt är 32 hundradelar efter vinnaren och det var förmodligen den lilla extra knycken innan slalom som kostade oss segern - ett byte som jag inte tänkt göra egentligen men som bara spontanhände.


Av Linda - 14 maj 2014 20:33

Ja, vad ska man säga om årets uttagning?


Underlaget: fantastiskt som vanligt

Boendet: inte lika bra som ifjol, saknade den underbara sängen jag hade ifjol

Sällskapet: trevligt

Banorna: alla var jättebra och roliga utom den ena hoppklassen som var alldeles för lätt för att det skulle vara kul

Stämningen: lugn och avslappnad

Min egen insat: skit


När jag satt i bilen och åkte hela den långa vägen till Smedjebacken så var jag full av tillförsikt. När man har en hund som Skrutt så kan man ju inte misslyckas. Eller?

Tydligen så kan man det. Jag hade fasat för banorna som jag visste skulle bli snabba och flytiga, tvärt emot allt vi tränar och tävlar på här i Sverige. Men till min förvåning så höll vi faktiskt måttet på den punkten. Istället så var det hela tiden skitfel som stökade till det. Och poängsystemet tillät inte att man fick fel, då fick man inga poäng.

När gick min hund ur slalom senast? Jag tror aldrig det har hänt, inte ens när han var ung och het. Men i helgen gjorde han det.

I den ena agilityklassen hade vi något stort på gång när jag trodde vi hade fått en vägran. Så jag körde på i häftigare tempo än nödvändigt och då missade Skrutt balansen helt. Jag valde att låta honom ta bara kontaktfältet och vi blev diskade. Det var ganska surt att höra att jag aldrig hade fått någon vägran på den där tunneln...

Sista klassen tog ändå priset. Exakt samma start som den vi bommade på Gåsahoppet. Vi har tränat den ett antal gånger sedan dess, så sent som dagen innan vi åkte. Det var tur att det var sista loppet för annars hade jag nog strukit mig och åkt hem.

Ett felfritt lopp lyckades vi få till. Tyvärr var banan så lätt att hälften av starterna gick felfritt. att springa rakt fram är inte vår starkaste sida och tiden var inte så bra. Men det gav oss åtminstone våra första och enda poäng.

Nu måste jag ta en ordentlig funderare på om jag ska åka till den andra kvaltävlingen i Halmstad i slutet av juni.


Tyvärr var kameran inte med i helgen. Eller jo, det var den men husse hade plockat ut minnsekortet och glömt sätta tillbaka det. Så filmen är filmad med en iPhone och sedan skickad till min telefon, därav den dåliga bilden.


Av Linda - 13 maj 2014 08:48

Förra helgen var det dags att premiärvisa valparna i utställningsringen. Jag är så imponerad över hur de skötte sig, speciellt Yippie som jag utställningstränat en enda gång innan. Tack och lov är hon van vid att stå på bord sedan tidig ålder, men jag tycker hur som helst att det är mycket svårare att lära dem att st snyggt på marken. Frost var duktigt tränad av fodervärden medan Liv har lite att jobba på. Hon och hennes nya matte har ju bara kännt varandra några veckor och utställningsträning prioriterar man såklart inte då. Det blev hur som helst en härlig dag med mycket prat och skratt.


Frosts kritik:

5-månaders hane av mycket tilltalande typ, härlig färg, ljuvligt temperament, rör sig härligt med bra påskjut från alla håll, maskulint huvud, bra bett, ögon, välansatta öron av bra storlek, bra hals, skuldra, rygg, ben och tassar. Välvinklad runt om. Välvisad.

BIR


Yippies kritik:

5-månaders tik av tilltalande typ och storlek, feminint huvud av bra storlek, bra bett, vackra ögon, välansatta öron, välutvecklad bröstkorg, bra ben och tassar, bra kroppsmassa, rör sig vägvinnande med bra steg.

BIM


Livs kritik:

5-månaders tik av tilltalande typ och storlek, feminint huvud av bra storlek, feminint huvud, bra bett, ögon, öron, rör sig med härliga vägvinnande steg, bra ben, kropp och tassar, bra päls, välvisad. Härligt temperament.

2 HP


 

Av Linda - 3 maj 2014 18:37

Gåsahoppet är en av de tävlingar som jag fram mest emot under året. Dels är det i början av säsongen och man är laddad som tusan. Och dels är tävlingen inomhus på mitt absoluta favoritunderlag - konstgräs. Och så har de en spännande final man kan kvala till om man sköter sig. Förra året vann vi finalen och jag var grymt sugen att göra om den prestationen.


Därför blev jag också grymt besviken när jag inledde med att första dagen diska mig i fem av sex lopp. Inte bra! Och det blev inte bättre av att husse schabblade bort Myzzlis pinnchanser i hopptvåan och tvingade oss till ytterligare lång dag i hallen. Jag ville bara åka hem!

Men jag är ju tävlingsmänniska och ger inte upp så lätt. Och eftersom vi inte behövde åka hela vägen hem utan bara till Arlöv, så kändes det inte så farligt.


På lördagen blev Skrutt 3:a i båda klasserna och Myzzli blev 3:a i hopp 2 och blev uppflyttad till klass 3.

Och Spice blev 6:a i en klass.

På söndagen inledde vi med en agilityklass innan finalen. Bra att träna kontaktfält tänkte jag. Tyvärr var uppgången till både A-hindret och balansen så sneda att Skrutt missade A-hindret helt och ramlade sedan omkull på balansen.

Spice kom så snett upp på A-hindret (fick jag veta senare) att hon fick bäras av banan eftersom hon bara gick på tre ben. Hon har vilat sedan dess och har precis fått börja träna igen.


Finalen var inte min typ av bana, men det var bara att bita ihop. Balansen skulle ställa till bekymmer för mig, det visste jag redan på förhand. I partiet som kom efter balansen var man tvungen att hinna med hunden, annars var man rökt. När jag startade mot slutet hade ett ekipage nollat.

Det blev fem fel på balansen men det räckte ändå till en 3:e plats totalt.


I den sista hoppklassen tjuvsmög den lilla räkan bakom min rygg och hade redan startat när jag vände mig om. Jag räknade lite hastigt på kameran, hur mycket jag förlorade i tid på smyget, och det hade räckt till en topplacering.


Trots den usla inledningen så gav mig Gåsahoppet ett formbesked och näste helg är det dags för Landslagsuttagning.

Av Linda - 16 april 2014 22:14

Det gick trögt att sälja valpar den här gången, oväntat trögt. På pappret hade jag kunnat sälja det dubbla antalet, men det fanns ett krux - alla ville ha hanar. Av 7 valpar var endast 2 hanar, varav en övertecknad som föll bort för den som var utställningsintresserad.

Det blev många turer på både Blocket och valpförmedlingen och till slut hade jag bara två kvar. Ja, tre med Yippie som skulle bo kvar. Det fanns flera köpare men de hoppade av köpet av olika anledningar. Zyrq var den som hittade ett hem först, ibland är saker och ting bara meningen.

Posh och Yippie härjade på här hemma och det är helt klart en utmaning att ha två jämngamla vlpar, till råga på allt kullsyskon, på samma gång. De kunde inte kissa ute eftersom de var upptagna med att leka, inomhus gick bra dock trots att det var mitt i leken. Att gå med dem i koppel var rena självmordet eftersom de antingen jagade varandra, byxbenen eller skulle gömma sig för farliga föremål. Jag provade att klickerträna dem men de hade ungefär lika stort koncentrationsspann som en skogssnigel. Den jag tränade hade fullt upp med att kolla efter sin syster och jag provade med att stänga in i ett annat rum eller stå utanför grinden och titta på. Båda metoderna fungerade lika dåligt.

Oavsett antalet kvarvarande valpar så återgår vårt liv trots allt till vardagen. Kurser och tävlingar drog igång och valpskrällena fick hänga med. Spicebarn är av naturen lite introverta och kan verka ganska skygga. Men dessa två töser ihop BLEV skygga. Miljöträningen gick inte som jag hade tänkt mig. Det var tvunget för Posh att flytta, ju förr desto bättre. Ingen av dem skulle gynnas av att bo ihop en minut längre än nödvändigt, så var det bara.


Jag vet inte om jag tror på ödet, men jag tror att det finns en mening med allt som händer. Posh väntade helt enkelt på att hennes nya matte skulle veta att hon var redo för en ny hund. Tillfället uppenbarade sig och jag bad en tidigare valpköpare att bli fodervärd.

Bara ett dygn efter flytten stor det klart att båda systrarna blommat upp betydligt. Av naturliga skäl blommar Yippie lite mer eftersom hon inte behövde byta flock, men Posh (som numera heter Liv) är cool nog att ta saker i sin egen takt. Alla valparna har hamnat i kanonhem och jag kan andas ut. Jag har jättefin kontakt med alla och det är så kul att kunna följa alla öden och äventyr på Facebook, jag uppskattar verkligen alla uppdateringar.


 

Av Linda - 3 april 2014 22:33

I helgen var vi och tävlade i Halmstad Hundarena. Varje storleksklass tävlade för sig och sedan kunde man åka hem. Om man inte tävlade medium. Och small. Då hade man ett hål i tävlingsdagen medan large körde. Som tur var så bor en uppfödarkollega inte så långt från arenan och vi passade på att smita dit och klämma på hennes goa små valpar. Det var väl det enda positiva den dagen.


Resultatmässigt var det mest skit. Båda hundarna kröp under hinder och Skrutt fick lämna banan utan att ha klarat sig till mål en enda gång. Spice skötte sig dock aningen bättre. Myzzli flaxade omkring som den nybörjare hon är.

På söndagen hade jag egentligen inte lust att åka, men eftersom inte Myzzli är uppflyttad i hoppklass så skulle dagen bli kort.

Det började inte bättre än att Skrutt missade de två första hindren och fick lämna banan. Spice fick en vägran och tidsfel. I andra klassen skärpte vi dock till oss och Skrutt gjorde ett mycket fint lopp. Han slutade på andra plats och fick stryk med 2 hundradelar. Spice var också duktig och kom femma.

Eftersom vi fortfarande inte har möjlighet att koppla ihop kamera och dator så blir det ingen film den här gången heller.


Vi var hemma strax efter lunch och jag hann vara ute i trädgården och fixa lite innan vi fick fikabesök i form av Frost och hans familj. Han har utvecklats till en tjusig liten kille. Jag fick tagit några bra bilder men jag har inte hunnit redigera dem ännu. Men så fort jag har gjort det så ska jag lägga ut dem.


För övrigt så tuffar allt på - dygnet saknar som vanligt några timmar och jag hinner inte med. Det är så mycket som måste ordnas och jag känner att jag skulle behöva en fru jag med. Husse har ju redan en och det verkar mycket bekvämt, så jag har bestämt mig för att skaffa en jag också.

Eller så kan jag skaffa en sånhär. Fast då hade det kanske inte blivit mycket gjort.


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se