I vanliga fall brukar jag vara i full gång med att utvärdera förra året och sätta mål för det nya året. Men i år är jag inte ens färdig med att uppdatera resultaten på hemsidan och räkna ut statistiken. Anledningen till det är alla dessa valpar. Det är mycket som ska fixas och donas med när man har en kull valpar och nu har vi två. Nu efter jul har det hänt massor och de är igång och leker och stojar. Valphagarna i vardagsrummet åkte bort ganska fort och de båda kullarna med varsin mamma samsas fint och har väldigt roligt ihop. Men så slutade de sova länge på mornarna. Höjden var härom morgnonen när husse var uppe och matade dem, redan kl. 03 fick jag höra sedan. Ändå väsnades de nästan konstant tills dess att jag gav upp och klev ur sängen.

Så jag tog mig en funderare. Varför väsnas de så dant på morgonen? Är det verkligen mat de vill ha? Jag kom fram till slutsatsen att det inte är maten som är problemet utan leken. De båda kullaran bor i angränsande rum och när det ena gänget drar igång så börjar det andra med. Och sedan står de och skriker och rister i gallren tills man blir alldeles galen. Så jag bestämde mig för att göra ett experiment - när jag skulle gå och lägga mig så lämnade jag dem helt enkelt i vardagsrummet. Och ja, det är valpsäkrat. Och kan ni tänka er - vi fick sova ostört. När husse gick till jobbet matade han dem och sedan sov de snällt vidare. I alla fall vad jag hörde. Lekte de så gjorde de det i alla fall glatt och trevligt utan skrik.

Namn har det fått också. Alla har inte fått ett eget namn, men registreringsansökan är i alla fall inskickad. Till Spice kull föll jag för påtryckningarna att de skulle döpas efter Spice Girls. Så de heter nu Posh, Baby, Sporty  och Scary. Vem som är vem är ännu inte klart mer än för Baby, det är den allra minsta förstfödda.

Till Myzzlis kull gav det sig nästan själv. Den övertecknade hanen såg ut att ha en blixt på rumpan - Flash. Och då jag ville ha ett kullnamn på samma bokstav så blev det Frosty efter mamma. Eftersom jag inte alls kunde bestämma mig för vad de andra skulle heta så hade jag en liten omröstning på Facebook och slutresultatet blev Frosty Fashion till den trefärgade tiken och Frosty Fire till den blå hanen.

Tyvärr har inte alla valparna hittat något hem ännu. Det är lite lustigt det där - jag hade jättemånga som var intresserade långt innan vi ens hade parat och sedan helt plötsligt så läser man på nätet att de skaffat hund någon annanstans ifrån. Eller så hör de helt enkelt inte av sig när man kontaktar dem. Men jag har några som har väntat troget och dem ska jag med glädje sälja valp till.

Men om någon är intresserad så finns det i alla fall tre underbara Spice Girls som letar efter nya hem. De är aktiva, sociala och jättetrevliga. Och söta!

Trots långa listor med alla möjliga tänkbara namn och teman så är det lika svårt varje gång att döpa valparna. Helst hade jag velat vänta tills de är 7-8 veckor, men då hinner man inte regga, chippa och spegla inan de ska flytta och ingen valpköpare vill vänta längre än 8 veckor på leverans.

Den här gången har jag ett ganska självklart tema till Spice valpar - självklart och mycket klychigt, och jag är inte helt övertygad. Tanken slog mig lite vagt när jag kunde konstatera att det var fyra flickor som fötts. Och innan jag inte ens börjat fundera på namn så fick jag flertalet påstötningar om att dessa namn vore coola.

Spice Girls. Posh, Sporty, Scary, Ginger och Baby Spice.

Tja, jag får nog ta och fundera ett tag till.

Vi har en eller två söta sobelflickor till salu.

Mamma är vår egen Stormstjärnans Springtime Spice och pappa är Smultronets I Got A Feeling "Benny".

Valparna är halvsystrar till Skrutt och vi förväntar oss en hel del motor i dessa godbitar.

Jag blir alltid lika förvånad varje år vid den här tiden - att ytterligare ett år har passerat. Att både vi och hundarna blivit ett år äldre och förhoppningsvis lite klokare. Jag älskar bloggens funktion som länkar till inlägg jag gjorde just detta datum för X antal år sedan. Det blir som en krönika över mitt liv, ungefär som att skriva dagbok när man var liten. Fast nu handlar det mycket mindre om vem man är kär i och vilka lärare man hatar.

Eftersom den här bloggen är kopplad till mitt hundliv och företagande så blir det gärna lite hundnördigt här. Men det bjuder jag på. Jag tillhör dem som anser att man kan vara aktiv och öppen på nätet utan att för den skull blottar hela sitt liv. Av respekt för mig själv och de människor som finns runt omkring mig väljer jag att hålla mig till hunderiet i bloggen. Men ibland när frustrationen blivit för stor i mitt vardagsliv så har jag valt att skriva lösenordsskyddade inlägg. Att skriva har alltid varit en viktig ventil för mig men det känns lite meningslöst att skriva så att ingen får läsa. Den som vill kan få lösenordet till dessa inlägg, och på det viset är det upp till var och en om de vill få möjlighet att titta in under ytan.

På hundfronten har år 2013 varit ett mycket positivt år. Alla fyrbenta har fått vara friska och vi har haft en hel del framgång på banorna.

Skrutt blev dubbelchampion på bara några veckor och tre av certen tog han på samma dag! Första certet tog han dagen innan och sista certet två veckor senare. Han har hunnit vinna Gåsahoppscupen och Lotuscupen samt komma 2:a i Midvintercupen. Efter kvalet till WAO ligger han 2:a i medium på bra poäng och goda chanser att komma med.

På SM gjorde han så gott han kunde - jag gjorde en miss i första loppet och hans oerfarenhet ledde till disk i andra. Men fina lovord från både speaker och landslagsledning gjorde att Skrutts SM ändå blev en stor framgång. Landslagsuttagningen blev ju tyvärr total pannkaka, men det blir en ny uttagning 2014.

På vanliga tävlingar har han gjort massor med bra lopp och fått höga placeringar i stora klasser. 14:e plats på Årets Agilityhund är helt okej första säsongen.

Spice har tuffat på och varit stadig efter en tuff vår. Hon var rejält skendräktig efter löpet och det var bara dietmat och Husses idoga cyklande som gjorde henne startklar till SM.

- Varför var inte hon med på landslagsuttagningen? var landslagsledningens kommentar.

På SM gjorde hon bra ifrån sig men det verkar ha gått troll i vår prestation. Spice är så trygg och stadig att hon lätt skulle kunna sätta 4 nollor på ett SM. Men i den individuella finalen hoppade hon av balansen och vi missade medaljen. I lagfinalen hade hon bara behövt ta sig runt så hade vi tagit medalj men nu blev vi istället diskade. Precis som året innan. Kan 2014 vara vårt SM-år?

Myzzli - vårt ljuvliga blå yrväder som så ofta driver mig till vansinne. Hon debuterade i april och anträdde en ganska vinglig färd mot klass 3. Husse och jag har väldigt olika åsikt om träning och om vad en agilityhund bör kunna för att nå toppen och jag vet att det finns mycket kapacitet i den hunden som måste formas. Förhoppningsvis tar hon sin sista pinne i klass 2 så fort hon får börja tävla, och målet är SM i Karlshamn 2015.

Lite utställning har hon också hunnit med och det har mestadels blivit Excellent och placering. Tyvärr ingen vinst eller CK, men förhoppningsvis mognar hon i kroppen nu när hon haft en kull valpar.

Miza har varit totalt agilitybefriad den här säsongen och ingen är gladare än Miza. Miza är som gjord för att mingla och socialisera och hon hade helst strövat fritt på tävlingsplatsen om hon hade fått. Tänk så mycket människor det finns att hälsa på!

På det personliga planet har väl 2013 varit sådär. Husse har varit arbetslös större delen av året med allt vad det innebär och min hälsa har väl varit sådär. Lite positivt blev det nog ändå på slutet då jag kanske hittat en medicin ska funka riktigt bra. Jag är glad att jag har ett jobb men samtidigt ligger det i tiden att  pressa den personal man har till det yttersta och jag har nog aldrig jobbat så mycket extra som jag gjort den här terminen, och det kommer att fortsätta likadant denna terminen. Flera gånger har jag funderat på om jag inte ska stoppa in hunderiet i garderoben för att jag är så fruktansvärt trött och stressad över att dygnets timmar inte räcker till för allt som måste göras. Men samtidigt är det hundarna, kurserna och träningen som burit mig igenom de allra jobbigaste perioderna - utan dem hade jag nog hamnat på soffan med tårarna sprutande av frustration.

Vi har mycket spännande att se fram emot 2014 även om jag tror att det kan bli ett ganska slitit år. Vi kommer nog att få kämpa lite med att få ihop våra respektive arbetsschema med kursverksamhet och egna hundar. På hemmafronten ska det förhoppningsvis hända lite positiva saker och en del planer och drömmar ska förverkligas och jag tror att det kommer att bli skitbra. Så jag tar ett djup andetag och ger mig i kast med vårterminen 2014.

Men först och främst så ska jag njuta av ytterligare en veckas ledighet tillsammans med min fyrbenta flock innan det är dags att möta vardagen igen.

Midvintercupen är en himla rolig tävlings som arrangerades av Agilityfabriken för andra året i rad. Fyra deltävlingar med ett agility- och ett hopplopp leder fram till den stora finalen som avgörs man mot man.

Skulle man ha oturen att inte kvala på kvaltävlingarna så får man en ny chans på finaldagen.

Skrutt inledde den första kvaltävlingen med total katastrof. Inte ett hinder hade han sett på en vecka och han fullkomligt exploderade av lycka. Efteråt stannade vi kvar och tränade lite...

I kvalomgång nummer två sprang han tll sig en vinst och en andraplats, i omgång tre kom vi hem med två vinster. I sista kvalet blev det återigen katastrof och inte speciellt många poäng. Trots det ledde vi stort i den totala sammanräkningen och tog oss därför raka vägen in i semifinalen.

Och tur var det att vi inte behövde starta längre ner för Skrutt var grymt trött i kroppen efter kursen. Jag kände minsann inte igen min Prins. I semifinalen tog vi oss runt med nöd och näppe även om det höll på att bli en vägran på sista hindret.

I finalen hade vi hårt motstånd och det gick inte att ta det lugnt för att spara på krafterna. Tyvärr orkade Skrutts trötta hjärna inte att in så mycket information och han sprang förbi ett hinder. Och sedan blev det stopp på ytterligare ett. Så vi fick se oss slagna - vi som hade planerat att vinna!

Men jag hoppas att det blir en Midvintercup även nästa år, för det är en grymt rolig tävling!

Som vanligt går julen i rasande fart i Dårpippiland. Jag har varit ledig sedan den 20 december och jag vet minsann inte var tiden har tagit vägen. Skrutt och jag har varit iväg och tävlat en del och sedan har vi firat lite jul och varit på mellandagsrean. Men mycket mer har vi nog inte hunnit med.

Jag hade bestämt mig för att ta lite ledigt från agilityn under julen. Och det gick ju sådär...

Midvintercupen bara måste man vara med på och sedan råkade jag anmäla mig till en kurs också.

Till mitt försvar så hade jag inte tänkt åka på alla deltävlingarna i Midvintercupen. Men eftersom första tävling var avklarad redan till lunch så tyckte jag att jag lika gärna kunde vara med på resten också. För att vila sig i form är INTE Skrutts grej upptäckte jag.

För att hotta upp det hela lite anmälde jag mig till kurs för Åsa Emanuelsson i Halmstad Hundarena. Det gäller att passa på när tillfället ges, Åsa och jag brukar annars hålla kurs samtidigt och jag har aldrig haft möjlighet att gå för henne.

Det blev en mycket intensiv dag som sannerligen gav valuta för pengarna. Efter första övningen var jag beredd att åka hem, så trött var jag.

Jag fick med mig mycket hem som jag aldrig skulle kommit på att testa annars och en hel del som jag aldrig kommer att använda. Men det är det kul - och faktiskt viktigt - att testa saker som är helt onödiga. För en vacker dag så står man där och vet inte hur man ska hantera saker. Och jag fick med mig många kul övningar att använda i olika former på våra kurser.

Åsa pratade mycket om att köra SIN agility och inte hänga upp sig på vad andra tror och tycker. Att agility ska vara roligt och att det aldrig får bli en press att prestera. Där kände jag att jag tog åt mig - ibland känner jag bara för att stanna hemma från en tävling men det slutar alltid med att jag åker eftersom jag annars missar viktiga poäng och pinnar. Agility är inte alltid kul i min värld. Och framgångens sötma är alltid kortlivad, måste hela tiden rusa iväg mot nya placeringar och nya mål. Men samtidigt är det svårt att hålla tillbaka när jag ÄNTLIGEN har en hund som kan slåss med den absoluta eliten.

Nåja, jag tänkte hålla januari hyfsat träningfri i hopp att få lite inspiration infår vårens bravader.

På tal om något helt annat... Vi har varit utan Internet under juldagarna och har därför inte kunnat skicka ut några julhälsningar vare sig via mail eller på hemsidan. Så här kommer i efterhand vår hälsning till alla där ute.

Åh, vad jag är trött på att vara förkyld! Blir liksom inte så sjuk att jag kan stanna hemma från jobbet, men bra mår jag inte. Jag har hela hjärnan full med snor som vägrar att komma ut och jag kan inte lämna hemmet utan nässpray, för rätt vad det är så är det stopp.

Om jag inte behöver vara hemma från jobbet så tycker jag att jag kan träna hund och göra allt som jag brukar göra. Fyra kvällar förra veckan nötte jag kontaktfält. Halvvägs genom andra träningspasset råkade jag byta ut mitt "fram-fram-fram" till "bra-bra-bra". Och DÅ hände det grejjer! Jäklar vilken fart han fick den lille Prinsen!

Och helt plötsligt kändes det toppen inför uttagningen till WAO.

Jag mådde allt annat än bra när klockan ringde på lördagen men jag pallrade mig ändå iväg. Skrutt var så laddad och kunde knappt vänta på att vi skulle lasta in oss i bilen. Han är så rolig den hunden!

Det tar ganska exakt en timme att köra från Linnégatan till Halmstad Hundarena och det är alldeles lagom tycker jag.

Arenan är ett härligt ställe att springa på och arrangemanget var bra upplagt. Vi slutade till och med 10 minuter tidigare än sagt. Sånt gillas!

Själva uttagningen gick över tre lopp, två agility- och ett hopplopp. Poäng delades ut enligt en tabell och jag som inte begriper mig på siffror fattade ingenting. Vinnaren fick 50 poäng under förutsättning att denne var felfria och övriga felfria (tror jag) fick poäng efter hur långt efter vinnaren de var i tid. Mer än 5 sekunder efter gav inga poäng alls.

Banorna ritades och dömdes av Nisse Lindkvist. Svårighetsgraden var klass 1-2 med en eller flera "svåra" passager. Svåra inom citationstecken eftersom alla upplever olika. Men det var på dessa ställen många ekipage föll.

Mina kontaktfält sattes på prov med en enda gång då säcken låg några meter bortanför balansen och man inte skulle ta den utan istället göra ett framförbyte. Men Prinsen gick så fint, så fint att jag i min glädje hamnade alldeles knasigt i nästa passage och fick reda ut det bäst det gick. Konstigt nog så räckte det till vinst och 50 fina poäng.

Den andra agilityklassen påminde mycket om den första och var mycket fartig. Jag visste att den "svåra" passagen kunde bli ett problem för oss och givetvis lät jag fötterna löpa iväg med mig just där och vi fick en vägran. Om man får ta om så är det förarens fel anser Skrutt och blir snorarg. Då blir det ofta fel lite senare. Disken var ett faktum redan på nästa hinder där Skrutt sprang tvärs igenom slalom istället för att gå upp på gungan. Enda trösten är att många andra föll på den banan.

Hoppklassen var snabb och flytig med enkla linjer. Såg det ut som. Många nollor räknade jag med. Men folk diskade sig på väldigt konstiga ställen. Jag tryckte på så mycket jag kunde men det blev en nästanvägran i ett bakombyte som kostade tid. Så vi blev "bara" 3:a.

Totalt blev jag 2:a i vår storleksgrupp 400. Men uttagningen är inte avgjord förrän Stockholm har haft sin deltävling. Man kan åka dit och försöka få högre poäng och jag är i valet och kvalet på om jag ska åka. Det händer mycket annat under tävlingsåret som kostar pengar och kräver semesterdagar, men det hade helt klart varit kul att göra ett nytt försök.