Som vanligt såhär års, efter en lång säsong med Gud vet hur många agilitylopp och lektioner att förbereda, så är jag innerligt trött på agility. Jag kan inte vänta tills kurserna är över och jag får lite semester och jag själv slipper träna och tänka ut bra övningar åt mina egna hundar.

Samtidigt fyller jag i nästa års tävlingar i nya kalendern, spånar på vårens kurser och anmäler mig till Midvintercupen som pågår i princip hela julen. Jag ska dessutom passa på att landslagssatsa och hoppas på att bli uttagen till WAO.

Det är just då jag har ett stort behova av att träffa Annica Aller, min agilityguru som får mig att se saker i ett annat ljus, som får mig att tro på mig själv ytterligare några månader och som förklarar det självklara som jag egentligen vet men glömt bort någonstans på vägen.

Förutom att få inspiration och hitta lite glädje i träningen så hade jag ett överhängande problem som jag verkligen behövde hjälp med - balansen. Det verkar bara finnas två alternativ med Skrutt; fort och fel eller långsamt och rätt. Han hade bra kontaktfält när vi började tävla och de höll hela vägen upp i klass 3. Men där händer något och jag vet inte vad det var. Och efter det har jag försökt att reparera skadan genom att försöka förändra mig själv och hitta nya lösningar.

Annica är så klok och fick mig att inse att jag är hemmablind. Hon sa samma sak till ig som jag brukar säga till mina elever. Att agility och agilityträning är föränderligt, att hund och förare utvecklas och att man alltid måste gå tillbaka ibland för att rätta till det som blivit fel istället för att hitta nya lösningar. För vad det nu än är man behöver åtgärda så har det ju en gång fungerat.

Jag blev så otroligt irriterad på mig själv över att jag inte ens tänkt i de banorna utan istället givit mig själv skulden för problemet och försökt hitta en lösning, istället för att helt enkelt börja om från början och stärka det som en gång var bra.

- Han måste våga göra fel för att våga göra rätt, sa Annica så klokt.

En annan sak som jag har upplevt som ett problem är att jag tycker att Skrutt har blivit långsammare. När jag ser på filmer med våra lopp så blir jag besviken på hur långsamma vi båda är och jag är rädd att han är lika duktig på att anpassa sin fart efter mig som Spice har varit.

När jag klagar på farten så skakar folk på huvudet och undrar om jag har slagit i något. För andra uppfattar Skrutt som snabb.

Annica höll med mig - Skrutt kan vara snabbare. Men då vill det ju till att jag gasar på honom. Och hon har såklart alldeles rätt. Att jag inte gasar på honom mer beror på två saker. Jag har aldrig upplevt att han har behövt gasas på, han är så mycket snabbare än Spice att jag tycker att det räcker.

Jag har inte tid att tänka på att ge hunden mer gas, jag har ju alldeles fullt upp med att hålla rätt på mig själv och se till att min kropp rör på sig. Så Skrutt får sköta farten själv.

Men när jag jämför farten - med eller utan gas från mig, så inser jag ju att han måste gasas på och han blir dessutom mindre frågande.

Och vad ska jag göra åt det då?

Jag känner mig ofta uttråkad när jag ska tävla. Man åker långt och man väntar länge för att få springa i 40 sekunder. Har man tur vinner man ett Marabouchoklad och en rulle bajspåsar. Själv anser jag att alldeles för lite står på spel när vi tävlar, men det kan jag blogga om en annan gång.

Jag blir också påverkad av väder och vind, hur underlaget är och hur min kropp mår just för dagen. Av den anledningen trivs jag allra bäst inomhus.

När jag berättade detta för Annica så kom hon med ytterligare kloka ord - kör som om det var sista gången. Alltid! För du vet inte vad som händer imorgon. Njut av din hund här och nu.

Du kan bli skadad eller hunden kan bli sjuk eller dö, man vet aldrig vad som händer. Och DET kommer jag att bära med mig under kommande träningspass och under WAO till helgen. Jag ska njuta av min unga, fantastiska hund (med kassa kontaktfält) som om det var den sista tävlingen vi sprang.

När man väntar på något är det lika bra att hålla sig sysselsatt. För inte katten kokar vattnet i kastrullen när man står och glor på den? Men skulle man få för sig att gå in i ett annat rum och fixa - då har vattnet snart kokat över på hela spisen!

Jag har (o)turen att inte behöva hitta på saker att sysselsätta mig med, de bara infinner sig alldeles av sig själv. Jag antar att det blir så när man är egen företagare med tusen järn i elden. Och ibland så behöver man fixa lite hemma också. Igår stannade jag hemma från mitt vanliga jobb på grund av att en elak förkylning hoppat på mig under torsdagseftermiddagen. Framåt eftermiddagen kände jag mig något piggare och blev grymt sugen på chokladbollar - alltså var det bara att ställa sig och baka. Jag hann precis bli färdig och började pyssla med annat när hussen tyckte att det var dags att flytta in Spice i valplådan eftersom vattnet hade gått och hon höll på att krysta.

Någon tycker säkert att det är vansinnigt oproffsigt att låta hunden börja valpa i soffan, den ska ju bo i valprummet minst två veckor innan valpning om man ska tro på böckerna. Men saken är den att Spice hatar att vara ensam. När valparna är födda är det inget som helst problem. Men utan valpar förstår Spice absolut inte vitsen med att vara instängd i ett eget rum och hon uttrycker sitt missnöje. Högljutt.

Hur som helst så föddes den första valpen ganska omgånde. Det blev en lite sobeltik. Jag blev lite förvånad eftersom jag totalt glömt bort att jag parat Spice med en sobel hane. Jag har vid två tillfällen drömt om valpningen - ena gången födde hon en kull green merle och nästa gång födde hon leopardfläckiga valpar, fortfarande gröna.

Eftersom första valpen kom fort och Spice stora mage var sprängfylld så trodde jag att nästa skulle komma inom en halvtimme. Men det gjorde den inte. Inte efter en timme heller. Eller en och en halv. Efter två timmar funderade jag på att åka till veterinären - något måste ju vara fel!

Jag hade hela tiden min mentor med på Facebookchatten eftersom mobilerna inte fungerade i stormen. Efter att ha lytt rådet att ta en lite promenad i trädgården så började hon faktiskt krysta och valp nummer två - ytterligare en sobeltik - föddes. Hon var mycket större än sin syster och hade väl tagit lite längre tid på sig att glida ner i kanalen.

Nu trodde jag faktiskt att det hade kommit igång så jag kastade raskt i mig en pizza och återvände till valprummet i lagom tid för att ta emot nästa valp. Trodde jag. Spice låg där så lungt och tog hand om sina små. Så vi tog en ny promenad i trädgården. Sedan dröjde det inte länge förrän hon krystade fram ytterligare en sobel tik. Och sedan fortsatte vi att vänta...

När valparna komit till ro och fått äta lite kände jag på Spice mage. I överdelen av magen låg en riktigt stor klump som på något vis skulle ut. Och den lät vänta på sig. Efter lite trädgårdspromenad kom krystandet igång men ingen valp syntes. Efter att ha känt efter kunde jag konstatera att endast ett par ynkliga bakben stack ut och att resten av kroppen satt hårt fast i kanalen. Med assistans av hussen och med stort tålamod (och mod) lyckades jag dra ut den samtidigt som Spice krystade. Men det tog tid. Och jag kände att klockan tickade för valpen som låg på fel håll.

När den kom ut var den såklart alldeles livlös. Jag masserade den med en handduk så hårt jag vågade samtidigt som jag sög slem ur mun och näsa. Konstigt nog kom där inget och valpen andades fortfarande inte, förutom enstaka häftiga andetag som gurglade i halsen. Tungan hängde ut ur munnen och det kändes som ett hopplös projekt.

Rent spontant så tog jag den pyttelilla nosen mellan läpparna och gav konstgjord andning, samtidigt som jag fortsatte massera. Via Facebook hade jag fått tipset om preparatet B-sorb som man kan ge till svaga valpar, och min flaska anlände i veckan. Vi gav några droppar och fortsatte med massage och konstgjord andning. Jag tyckte nog att jag började känna lite motstånd i valpen och att den tog andetag lite oftare. Så jag gav den till Spice som slickade på den några gånger och sedan lämnade den. Då kände jag att det kanske var dags att ge upp. Men då kände jag hur det lilla hjärtat pickade genom handduken och valpen gav till ett skrik. Efter mer B-sorb blev den starkare och starkare och efter 40 minuter skrek den rejält och gjorde häftigt motstånd i handduken. Andningen blev bättre och bättre och tillslut stoppade jag ner den bland syskonen hos mamma. Den hade rysliga problem att hitta en tutte, men efter lite hjälp blev det tyst i lådan och alla fyra låg och smaskade. Jag var uppe en gång under natten för att titta till dem och då var allt lugnt.

Dagen har avlöp utan problem och alla valparna är fasta och fina i hullet och ser ut att ha ökat i vikt. Jag har ändå lite svårt att skaka av mig känslan av den slappa valpen som jag höll i mina händer, av känslan att det förmodligen inte skulle gå vägen. Jag vet att det är sådant vi uppfödare råkar ut för och får hantera. Jag funderade vid flera tillfällen på om det var rätt att försöka få igång valpen, om den kanske ändå skulle dö inom några timmar.

När min första valpkull föddes var jag ung och oerfaren. Och alldels för kaxig. Hur svårt kunde det vara att ta en kull valpar? Jag hade såklart läst på allt som gick att läsa, men ingenting i böckerna hade kunnat förbereda mig för det som hände.

Precis allting gick fel. Tiken valpade för tidigt, jag var ensam hemma och fick helt vansinniga råd på djursjukhuset när jag åkte dit för att få hjälp. Valparna kom ut i bitar, utom den näst sista som faktiskt överlevde. Innan dess kom det en fullgången valp, alldeles slapp och livlös. Jag gjorde några tafatta försök att få liv i den men gav upp när jag inte fick någon respons. Jag har många gånger undrat om jag verkligen gjorde tillräckligt, att valpen kanske inte var död trots allt.

Numera hyser jag en stor ödmjukhet inför det ansvar vi som uppfödare har tagit på oss.

Jag hade den där natten i bakhuvudet när jag satt med den lilla nosen i munnen, att jag inte skulle ge upp förrän jag var säker på att det inte fanns mer att göra. Så därför känns det varm i hjärtat när jag ser på de fyra - inte tre - som ligger och sover vid Spice mage.

Jag har suttit vid datorn ett par timmar nu. Utanför vrålar stormen Sven men jag hör ändå det svaga smaskandet från valplådan bakom min rygg. Varje gång jag vänder mig om för att leende titta på de små underverken möter Myzzli min blick. De vackra bruna ögonen är fyllda med lugn och kärlek, och jag tycker mig även se en glimt av stolthet.

I måndags föddes de, mitt i lussekattsbaket. Jag som brukar vara så noga och ta tempen i god tid för att ha koll på läget. Men jag var alldeles för sent på det, men det visste jag ju inte. Att tempen var på väg upp och inte ner. Som de står i alla böcker så är alla valpningar olika och uppfödaren måste lita på sin magkänsla. Det som husse kallade för gulligt grävande i soffan samtidigt som hon knorrade, tolkade min magkänsla som värkar.

Och mycket riktigt. En och en halv timme senare föddes den första valpen, en blå hane. En halvtimme senare ytterligare en valp, denna gången en trefärgad hane med ett vitt band på rumpan.

Efter det var jag osäker. Myzzlis vältränade förstagångsmage var inte helt lätt att klämma på veckan innan beräknad valpning - men jag visste att det fanns en valp, med största sannolikhet två och kanske även en tredje.

Efter valp nummer två vilade Myzzli en stund och såg ut att ha kommit till ro med sina två pojkar. Jag passade på att kabla ut nyheten på Facebook, bland annat så chattade jag med MYzzlis uppfödare. Hon var helt säker på att det skulle komma en tredje valp och att detta skulle vara en tik.

Och mycket riktigt så började Myzzli knorra på nytt efter en och en halv timme och ut kom en trefärgad tik.

Myzzli är en fantastiskt duktig mamma. För er som känner Myzzli väl och på nära håll bevittnat hur blond och fruktansvärt flamsig hon är, får ta mig på mitt ord. Myzzli är stencool och ett riktigt mammaproffs. Vem hade trott det?

Valparna smaskar och äter och har ökat stadigt i vikt.

Jag har lagt ut bilden nedan på Facebook. Jag förvånas ständigt över kommentarer som antyder att valparna är söta. Valparna är inte det minsta söta, just nu liknar de mest små råttor. Om ett par veckor kommer de att börja bli söta.

Men de är små underverk. Efter 59 dygn i Myzzlis mage så kom det ut tre små fulländade underverk som ser ut och fungerar precis som de ska. Sött är det inte - men vackert.

Just nu är mitt liv lite stressigt. Det är många som drar i mig och det är många måsten. Och så ska jag hitta tid till några måsten jag gör för min egen skull. Det går sådär och jag får inte riktigt ihop det.

Jag bestämde mig för att släppa alla ovilliga och frivilliga måsten inför helgen i Tångahallen och bara njuta av den sista tävlingshelgen för året och kanske få sätta några riktigt bra lopp. På vägen dit kunde jag ändå inte släppa allt ur huvudet och mådde faktiskt illa över allt som måste falla på plats. Och här satt jag och gjorde nada!

Illamåendet byttes snart ut mot ett annat illamående efter att ha umgåtts med goda vänner några timmar och druckit alldeles för många drinkar. På något vis var jag klok och drog mig tillbaka ganska många timmar före resten av sällskapet. Och jag stämde inte träff med Ulrik som en del andra gjorde. Men jag var lagom kaxig när klockan ringde och jag tvingades säga god morgon till en annan form av illamående.

Klass 3 tävlade inte förrän sent på eftermiddagen men vi var på plats ändå eftersom vi hade butiken med. Affärerna gick strålande och vi slog försäljningsrekord redan dag 1.

Banorna var trevliga och utmanande och vi lyckades slå till med en 9:e plats i hoppklassen. Normalt sett är jag väl inte så lycklig över en så låg placering, men det var så tätt i toppen att vi med en sekund upp till vinnaren inte nådde högre upp på listan.

I agilityklassen missförstod Skrutt mig fullkomligt och vi fick en vägran och tiden rann iväg.

Det blev en lång första tävlingsdag. Vid 20-tiden tog vi bilen ner till stan för att äta på någon pizzeria. Efter det var jag så trött att jag kröp ner i sängen. Men det dröjde inte länge förrän jag for upp igen och vidare in på toa. Magsjuk!

Först trodde jag att det var matförgiftning, men när jag väl slutade kräkas fram på morgonen så tog febern, frossan och influensavärken över. Det blev en mycket lång dag och jag tävlade såklart inte. Det fick istället husse göra vilket tyvärr ledde till två disk. Så det blev inte många poäng jag fick med mig hem.

När vi äntligen kunde åka hem så sov jag hela vägen, så hemresan gick i alla fall snabbt. Det var otroligt skönt att få duscha och krypa ner under filten i soffan framför brasan. Jag stannade hemma på måndagen för att kurera mig och givetvis blev även husse sjuk.

Nu när den sortens illamående är borta så kommer det en ny sort. Skräckblandad förtjusning tror jag att den kallas. För i de dräktiga magarna går det vilt till och det är snart dags för valpning. Och då börjar jag som vanligt oroa mig för att något ska gå snett. Min allra första valpning var ju en fullkomlig katastrof, så kan det egentligen bli mer fel? Men jag andas ut om sisådär 1,5-2 veckor när det är färdigvalpat och klart. Och sedan är det dags att oroa sig över andra saker. Men det tar vi då.

Jag var faktiskt inte alls sugen på att åka. Efter att ha hållit kurs i princip hela lördagen så var det fruktansvärt frestande att tillbringa söndagen hemma, alldeles för sig själv. Inte ens när klockan ringde och världen utanför fönstret var becksvart kunde jag bestämma mig. Och när bilen inte startade kände jag verkligen för att stunta i alltihopa och kura ihop mig framför brasan istället. Men hussen var så hurtig och startade bilen åt mig, så det vara bara att åka.

Jag har aldrig varit i Lotushallen tidigare och heller aldrig tävla Lotuscupen. Men jag följde evenemanget på Facebook ifjol och häpnade som så många andra över prisbordet och lotterivinsterna. Så eftersom dagen ändå var ledig så passade jag på att anmäla.

När jag väl kom dit så ångrade jag mig inte ett dugg. Vädret var underbart, helt perfekt eftersom det var lite trångt inne i hallen. Och för hundarna som satt i bilen var det alldeles lagom.

Stämningen var mycket trevlig och gemytlig och alla funtionärer var positiva och tillmötesgående. Det var som att vrida tillbaka klockan till början av min tävlingskarriär - klasserna hade max 30 startande, alla tittade på och ingen hade bråttom. Vi hade till och med lunchpaus.

Banorna hade Jenny och Jeanette ritat och provsprungit och de var alldeles lagom. Inte för lätta och inte för svåra men ändå utmanande så vi klass 3-förare fick tänka till. Vi är vana vid mycket hinder som står staplade ovanpå varandra men nu fanns det få hinder på banan och loppen var tvugna att vara perfekta för det fanns ingenstans att ta igen sina misstag.

Först var det ett hopplopp där jag tappade Skrutt rejält i en sväng (se filmen) Det gav oss ändå en 3:e plats, bara en ynka hundradel efter tvåan.

I det första agilityloppet blev allting fel. Jag gjorde byten på fel ställen och hamnade helt galet, och jag fick handla hej vilt för att kompensera mina missar. Döm då av min förvåning när vi vann klassen!

Jag är ingen sån som rusar till resultatlistan när den sätts upp och jag hade faktiskt noll koll hur jag låg till förrän någon sa till mig att jag ledde cupen efter två lopp.

Då drabbades jag ju givetvis av lite jädrar anamma. Den sista agilityklassen var inte att leka med. Det fanns gott om ställen där man behövde hålla reda på sin hund och banan var rysligt snabb.

Det blev ett sånt där lopp där allting bara flöt. Det var bara den sista förrädiska svängen mot mål som inte blev så bra som den kunde ha blivit. Men vi var i alla fall felfria och det visade sig att vi blev 3:a i klassen.

Trots det så räckte våra poäng till att VINNA medium!

Prisutdelningen var helt sjuk! Jag har aldrig sett ett sånt prisbord! SM har sämre prisbord än Lotuscupen....

Totalvinnarna fick varsitt hopphinder, en jättepokal, en söt tomte, en chokladask, en magnumflaska Pommac och 15 kg hundmat.

Och så delades det ut priser i de individuella klasserna. Vi skojade och sa att det inte spelade någon roll om man fick välja sist, för alla priserna var lika bra, det handlade bara om tycke och smak.

Man fick mera hundmat och så fick man välja ytterligare priser. Jag hade ganska stora problem att få in allting i bilen, och jag har en stooor bil. Hundmaten uppgick till 21 kg och så var det allt annat fint jag vann. Husse bara gapade när han hjälpte mig att lasta ur.

Sååå. Har ni inte tävlat Lotuscupen tidigare så kan jag varmt rekommendera det.

Det är alltid svårt det där. Hur mycket man ska berätta innan man är säker på om tiken är dräktig eller inte. Våra träningskompisar har såklart koll på läget - de har följt allt från val av hane, löp, parning och till slut valpning. Många av dem har samma ras och känner till olika uppfödare och hundar, och det är extra roligt att prata med dem om planerna.

Jag ställde frågan i en uppfödargrupp på Facebook, hur tidigt går andra ut med information?

Svaren varierade men de flesta väntade tills tiken var konstaterad dräktig. Andra gick ut med info långt innan löp och parning. Tittar jag på uppfödarkollegorna i min ras så vet man ofta inte ens att de väntar valpar och än mindre fått några. Inte förren de dyker upp på valphänvisningen så får man nys om saken.

När jag var ung och hungrig och inte hade fattat hur svårt uppfödning och avelsarbete faktiskt är (har jag fortfarande fattat det?) så kunde jag inte vänta med att lägga ut info om parad tik och stamtavla på hanen. Men efter att ha bitit i gräset ett antal gånger och insett att saker och ting mycket sällan blir som man hade tänkt sig i den här branchen så har jag lärt mig att vänta. För mycket kan hända från val av hane till leverans. Expect the unexpected!

Men faran i att vänta är att valpköpare tappar tålamodet när informationen brister och man vänder sig till en annan uppfödare istället. Och det gör inget, valet är fritt. Men det tråkiga är att de mycket sällan hör av sig och meddelar att de köpt från en annan uppfödare. Spelar roll, kan en del tycka. Jag tycker det är nonchalant.

Hur som haver så är jag nu i princip helt säker på att båda tikarna är dräktiga. Så här kommer lite bilder på deras tilltänkta.

Spice är parad med Smultronets I Got A Feeling och Myzzli är parad med Easy Money Of Lochkaren. Det bör kunna bli riktigt bra agilityhundar från båda kombinationerna, utställningshundar kan det nog också bli.

Det är ett tag sedan jag bloggade men det har liksom inte hänt sådär jättemycket som är värt att skriva om. Hösten innebär att tävlingssäsongen är slut och för vår del blev det alldeles lagom med tanke på löp och parning. Nästa helg är det faktiskt tävling för Skrutts del och nästa helg igen har jag faktiskt anmält till Lotuscupen. Jag känner mig faktiskt riktigt tävlingssugen, så det ska bli väldigt roligt.

Även om jag inte har haft något att skriva om så har det pågått en hel del i kulisserna. Att få ihop två parningar på tikar som ska paras i olika delar av landet med bara några dagar mellanrum är inte helt lätt. Vi fick dessutom byta hane till Spice i sista minuten eftersom hon skadade sig och det inte var säkert att det blev någon parning alls. Men inget ont som inte har något gott med sig - nu har jag nog hane klar till Miza i vår.

Nu går vi mestadels och väntar på att flickorna ska lägga på sig och om vi kan känna några valpar där inne. Det har gått ungefär 4 veckor nu så det är "bara" 5 veckor kvar. Inget är som väntans tider!

Kurserna rullar på och vi har haft tur med vädret hela hösten. Det har varit ovanligt varmt och det har inte varit speciellt blåsigt eller så mycket regn. Jag hoppas att det håller i sig hela terminen. Vi har haft flera dagskurser och privatlektioner, och ännu mer planeras. Annica Aller kommer tillbaka i december och ytterligare en helg i februari. Jag väntar besked från en annan spännande instruktör och vi kommer även att arrangera en Kom-igång-helg senare i vår.

Agilitynördar är ett sällsamt släkte. Vi tar liksom alla tillfällen i akt för att få träna lite eller umgås med andra nördar. Många kan nog hålla med mig om att vissa personer hade man aldrig blivit vän med om inte agilityn först och främst knutit oss samman. Förr eller senare så tar liksom samtalsämnet agility slut och man tvingas prata om annat under långa mörka bilresor, allt för tidigt på morgonen. Och då upptäcker man att man har så mycket mer än agility gemensamt.

I mitt liv har ordet nörd alltid haft en så negativ klang. Därför höll jag på att få spel när fritidsbarnen satte igång att kalla varandra nördar och skratta och tramsa om saken. Jag besinnade mig och ställde frågan:

- Är det verkligen så trevlig att kalla någon nörd?

- Vadå? Nörd är väl inget fult ord? fick jag till svar.

- Vad betyder nörd då? Och hur är man då, om man är en nörd? undrade jag och målade upp bilden för min inre syn, den tvättäkta nörden från amerikanska filmer.

- En nörd är någon som är superduperintresserad av något, och väldigt duktig, löd svaret.

Hm, där ser man. Det svaret var det sista jag förväntat mig. Ibland är barn så kloka! I'm, an agilitynerd - and I'm, proud of it!!!

Jag och mina nördvänner har skaffat oss ett (ny)gammalt fredagsnöje. Vi träffas på Hässleholm Hundcenter några fredagar under hösten och tränar tillsammans. Eftersom jag tränar så många pass under veckan ändå så är jag inte med just för träningens skull, utan för chansen att få umgås med likasinnade. I fredags var det första gången för den här hösten och det visade sig bli agilityfest. De som inte körde bil drack ett glas rödvin och vi andra fick nöja oss med Cola. De salta pinnarna fick dock alla äta. Efteråt käkade vi god pasta som Jonas hade lagat åt oss och klockan hann bli midnatt innan vi bröt upp. Jag hade gärna suttit kvar längre, men det var en tidig jobbedag på lördagen och klockan var redan på tok för mycket. Men på fredag är det dags igen. Vi konstaterade att även om vi är lite märkliga och nördiga så finns det sämre saker man kan göra en fredagkväll.

Efter allt för få timmars sömn var det dags att kliva ur den varma goa sängen och sätta sig i en kall bil. På förmiddagen skulle vi coacha elever som gjorde debut på banan och på eftermiddagen skulle husse tävla med Myzzli.

Förmiddagen blev lika hektisk som den brukar vara när man ska coacha, filma och finnas till hands. Alla skötte sig storartat och det ska nog bli agilityförare av detta gänget också.

För husse var detta absolut sista chansen för den här säsongen att få Myzzli klar för klass 3. Och han lyckades till hälften i alla fall. Starter och slalom är deras två akillehälar och det var givetvis två starter och slalomingångar som inte passade dem. Starterna löste sig trots att Myzzli inte satt kvar. Slalomet i agilityklassen klarade sig på grund av en teknikalitet, även om husse dömde fem fel på sig själv. Det var en ryslig tur att han körde på ändå eftersom han vann klassen och fick sin sista pinne.

I hoppklassen hade han inte lika stor tur, där blev det fem fel och ingen pinne.