Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - Måndag 7 aug 19:57

Som vanligt har mina fem veckors semester försvunnit i ett nafs, jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ta det lugnt och vila denna sommar men som vanligt gick det sådär. Sommarkurserna och SummerCamp har varit givande och roligt men dagarna därimellan har varit ett problem. Meningen var att jag skulle slappa men det har jag inte gjort.

Denna veckan har jag inte haft något inplanerat och jag hade innerligt hoppats kunnna ligga på gräsmattan och sola. Några timmar fick jg och vi njöt allihopa innan regnet och åskan rullade in.


 


Sista semesterdagen tillbringade vi i Ystad, på tävlingsbanan. Jag hade sett fram emot att tävla hela veckan och på fredagen fick jag till ett riktigt bra träniningspass. Men väl på plats så var jag seg i kroppen, hade huvudvärk och yrsel.

Vilken tur att jag fantastiska hundar som springer dit jag pekar. Utom Steppa då som verkligen inte var på G. Förklaringen kom i bilen på vägen hem då hon kräktes, och sedan kräktes hon i natt. Nu är det paus i två veckor och då ska den lilla knubbisen fysträna.

Yippie var nog dagens överraskning! I den inledande agilityklassen blev det lite kaos men jag kände ändå att hon var med mig. I hopp A gjorde hon sitt första felfria lopp, tyvärr utan pinne då vägarna var liite i längsta laget. Hopp B var hon tekniskt sett felfria i. På ett ställe sprang jag ifrån henne och bakom min rygg snubblar hon på den ojämna banan och ramlar. När hon försöker komma ikapp mig så missar hon ett hinder, inte på något sätt hennes fel.

Skrutt är just nu i väldigt bra form och samspelet mellan oss är super. Därför var det lite snopet att bli diskad i första hoppklassen för att han tappade bort mig efter en lång tunnel. I agilityklassen gjorde jag om samma dumhet som i Nybro, jag stannade och väntade och bakombytte. Situationen efter lämpade sig absolut inte för bakombyte och för att kompensera så kallade jag så mycket att han vände i tunneln och undrade vad jag ville. Tack och lov fick vi revanch i den sista hoppklassen där vi blev 4:a med ett riktigt bra lopp. Förutom sista svängen så fanns det inte så mycket jag kunde göra för att få bättre tid.

I sista klassen blev det lite tajt då small och medium gick på varsin bana. Vi lyckades flytta runt på starterna så att jag hann springa med Skrutt först. När jag gör mig iordning för small så efterlyser de Spice. När den sista hoppklassen lades till i efterhand så har hon också blivit anmäld i brådskan. Spice var jättelycklig och blev jättediskad.





ANNONS
Av Linda - Tisdag 1 aug 11:31

I skrivandets stund så är det mindre än en vecka kvar tills det är dags att börja jobba igen. Aldrig har väl fem veckor gått så fort som just denna sommaren. Som vanligt har jag klagat på vädret då semestern hittils innehållit tre bikinidagar. Givetvis har det ju varit sol och varmt de dagar jag hållit kurs, precis som det brukar. Armar och ansikte är rejält bruna och resten är bara degigt och vitt.


Det har varit mycket kurser i sommar, hela 14 block har jag hunnit med. Och SummerCamp. SummerCamp var en härlig upplevelse i sig även om det innebar vansinnigt mycket jobb. Så nästa år måste jag välja om det ska vara 1-2 SummerCamp och inga block eller lite av varje. För denna sommaren blev det för intensivt och jag får betala för det nu. Jag vill inte låta hypothyreosen och smärtorna styra mitt liv men jag måste bli ännu bättre på att planera in vila så att jag kan hålla lika länge som en frisk människa. För jag har alldeles för roligt för att tvingas lägga av inom några år, mitt mål är att bli pensionär som alla andra och inte sjukpensionär innan dess.


Sommaren har inte innehållit en enda tävling förrän Nybro. Inte har den innehållit speciellt mycket träning heller. Jag har haft med mig hundar varje dag i hopp om att kunna köra något eftr kursernas slut, men det har helt enkelt gjort för ont. Som tur är så finns det snälla människor som gärna springer med mina hundar.

Steppa, Yippie och jag var en kväll hos Nettan för en privatlektion. Jag tycker det är svårt att träna Steppa då hon inte ger allt på träning och gärna kan dra iväg med nosen i backen. Många gånger är jag helt gråtfärdig och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag fick med mig många bra tips hem och jag vill gärna boka fler tillfällen, det tror jag att jag behöver för min egen skull. Givetvis gagnar dessa träingar även mina elever, det har en del av dem fått erfara under sommaren. Det har varit ett väldigt tjat om flaxiga armar och placeringen i japanerna.


I lördags åkte vi hemifrån redan på förmiddagen för att vi ville hinna turista lite innan söndagens tävling. Först stannade vi på glasmusèet i Kosta där de hade en utställning om glas genom tiderna. Himla kul att se förändringen från bruksglas till konstglas och sedan allt i en salig blandning. Vi besökte även Pukeberg och Nybro glasshop. Nybro hade en himla massa fint i precis min smak. Jag är ingen samlar på något sätt men där fanns ett par saker som gärna hade fått följa med hem.


Så blev det dags att hitta tävlingsplatsen och installera oss i tältet som en god vän snällt tillhandahöll. Hundarna fick en promenad och vi skulle hitta vårt boende. Orrefors stugby kan jag varm rekommendera o man gillar msiga stugor, vacker natur och stenhårda sängar. Åtminstone i stuga 13 var madrasserna så hårda att jag inte kunde sova och kände mig som pigg nittioåring på morgonen.


Eftersom Facebook påminde mig om att vi firade bröllopsdag så åkte till till Kalmar i hopp om att äntligen få äta på Pinchos. Det visade sig att det var marknad i Kalmar hela helgen och Pinchos var fullbokat. Iställe tåt vi på Athena där vi ätit flera gånger under GuldAgilityn.


 


Efter maten tog vi en promenad med hundarna och Spice var i sitt esse. Det första hon gör är att kasta sig öen en hög hundbajs som någon lämnat på trottoaren. Hon han smaska i sig lite innan jag fick henne att släppa. Sedan fortsatte hon med näsan i backen och såg åt sig varenda smula som fanns efter marknaden. Vi gick ner till en park där de fick göra sina behov, men Spice höll sig till vi kom in på gågatan igen och satte sig och bajsade utanför en fullsmockad uteservering. Som om vi inte väckte uppseende ändå!


Det blev tidigt i säng eftersom vi skulle packa bilen, städa stugan, köra till Nybro och äta frukost innan banvandringen började kl. 7. 

Alla banor utom en var roliga att springa och underlaget var perfekt. Jag sprang som en galning och jag ORKADE, bara det är en stor vinst. Jag får betala för det nu de näsrmsta dagarna men det är det värt! Tävlingen kördes i block, perfekt på många sätt men det känns som om jag sprang hela tiden. Tur att husse höll reda på hundar, leksaker, godis och banor så att jag hann andas mellan loppen. 
Vädret skiftade från höst, till vår och sommarhetta följt av åska och ösregn. Jag var blöt både inifrån och utifrån och luktade sur disktrasa när vi kunde åka hem i skyfallet.

Under middagshettan skulle Skrutt springa sitt andra lopp och då provade vi det nya silvertäcket. Och minsann om tungan inte var lika lång som den brukar vara och utväxlingen på banan en helt annan.


Steppa inledde dagen med en fin 4:e plats, pinne och cert i bra konkurrens. Hon sprang inte på max och någon sväng blev lite lång. Gungan tvekade hon lite på och den efterföljande threadlen satt inte eftersom vi inte tränar sånt. Vi hade startnummer 3 och när blocket var slut så ledde vi fortfarande.


 

Yippie fick 10 fel och dålig tid eftersom vi hade en diskussion i samma threadle. Det blev hennes ända resultat men hon kändes så himla fin och var faktiskt med mig för det mesta.


Min fantastiska Skrutt nollade alla sina lopp med en 8:e plats som sämst, för övrigt placering 4, 3 och 2. Han blev dessutom klar för SM 2018!


 

Där och då var det roligt att tävla agility igen, inte för de bra placeringarnas skull utan för att jag orkade springa, för att hundarna kändes fina och för att jag kände mig glad och avslappnad.

Denna veckan tar vi det lugnt och laddar upp inför Ystad på söndag.








ANNONS
Av Linda - Lördag 24 juni 13:28

Ibland blir det bara lite mycket. Även positiva händelser kan ge överslag i hypohjärnan och det blir för mycket av det goda. Jag är sliten nu men det är bara fem arbetsdagar kvar till semestern. Visserligen ska jag tillbringa lite mer än en vecka med att hålla kurs, men det är ändå min tid och jag gör vad jag vill med den.


För några veckor sedan var vi hos veterinären för att kolla upp Mizaz bråck. Det började som en liten bula som jag misstänkte kunde vara en juvertumör. Det visade sig dock vara ett bråck som vi inte skulle göra något åt om det inte växte eller om Miza mådde dåligt. Det dröjde mer än ett år innan jag tyckte att det växte och dessutom blev hårt. Hunden mådde lika bra som vanligt. Vid ultraljud tyckte man att det var livmoderns som petade ut genom bråcket och därför blev det halvakut operation i tisdags. Operationen gick bra men Miza förstår inte att hon måste ta det lugnt.


Att operera en hund är inte billigt även om man har försäkring. Man tänker att försäkringen ska ta det mesta men vet också av erfarenhet att så är det inte alltid. Så därför la vi våra bilköpartankar på is och tänkte att vi klarar oss ett tag till. För Mizas hälsa går såklart först. De får liksom kosta vad det vill. Och alla burtillverkare gick ändå på semester, så vad ska jag med bil till om hundarna ändå inte kan åka i den?

Två dagar innan Mizas operation så dök den perfekta bilen upp på Facebook. En Citroen Berlingo Mulispace komplett med fyrfacksbur. Priset var fantastisk och den såldes dessutom av en bekant som jag vet att det är ordning och reda med. Men jag visst inte om jag hade pengarna för jag hade inte fått något pris på Mizasa operation. Jag var inte den enda som var intresserad av bilen så på måndag lunch fick jag hoppa av eftersom veterinären fortfarande inte hört av sig om priset. När han väl hörde av sig så kunde vi konstatera att även om försäkringbolaget inte tog hela summan så hade vi råd med både ock. Så jag chansade och fick svaret att bilen fanns kvar. På lördagen åkte husse hela vägen upp till Stockholm och kom hem ett underverk. Jag är så löjligt glad över min nya bil! Den har kall och varm luft, den startar varje gång, den läcker inte olja per liter, den har fungerande radio (jag visste inte att jag saknade det så mycket), den öppnar alla dörrarna samtidigt när man låser upp, samt en massa andra finesser. Den ÄR mindre än Chryslern men fördelen är att alla hundarna kan åka där bak och baksätet är fritt att lasta i.


 

 


På grund av allt detta så har det heller inte blivit bloggat om tävlingen i Falkenberg. Fast det spelar inte så stor roll för det finns inte så mycket att säga. Kroppen mådde inte bra den dagen och benen var sega som tuggummi och jag visste på förhand att jag skulle få svårt att orka springa. Agilitybanan hade långa avstånd där hundarna kunde springa på själva, men det hjälpte inte så mycket. Skrutt kraschade i ett hinder och blev lite chockad, Spice hoppade tillbaka över samma hinder. Steppa missade en japan och blev diskad och Yippie struntade i mig och drog ivär över ett hopphinder istället för att ta slalom.

Hoppbanan var fullpackade med hinder och jag hade hela tiden en otäck känsla av att inte veta var jag var. Skrutt drog på sig onödiga 5 fel på en vanlig S-sväng och Yippie gick ur slalom och diskade sig på vägen tillbaka. Steppa nollade med chockerande långsam tid. Hon fick verkligen jobba på egen hand och jag är väldigt nöjd med att hon kämpade på och tog sig imål. För Spice del var detta sista loppet i klass 3 och hon skötte sig exemplariskt. Det är inte samma tryck i henne längre men hon tycker fortfarande att det är roligt att tävla. Så hon kommer kanske att få vara med någon gång ibland men mest nöjd tror jag att hon är över att få jaga bollen, varje träningspass. Jag hade hoppats att få avsluta på ett SM men jag får inse att det inte går. Vi är trötta i kroppen båda två, så det är dags att vi slutar ta agilityn på allvar och bara har skoj tillsammans.


Av Linda - Fredag 9 juni 21:40

...så hade jag vunnit VM varje år. Lätt!"


Så skrev jag på Facebook den 5 juni i ett anfall av frustration. Samma dag hade jag läst någon annanstans på Facebook att "Hundens pretation är en reflektion av din träning"

I stort håller jag med. Men just där och då ville jag bara skrika rakt ut att så är det fanimej inte alls det. För min träning har minsann inte alls visat sig på tävlingsbanan, varken den kvantitet eller kvalitet min träning har.


Antalet tävlingar och antalet lopp jag springer på tävling har plockat fram saker hos mig som jag tidigare har ansett som mina svagheter - min oförmåga att bruka allvar om jag tycker att en bana är svår och/eller tråkig, samt min fysiska och psykiska uthållighet (läs; min jävlar anamma) Att ha två banor i huvudet samtidigt och handling till fyra hundar i minnet gör att jag har skärpt till mig rejält. Och numera krigar jag med blodsmak i munnen tills jag kommer imål. Eller blir diskad.

Det senare har tyvärr hänt oftare än jag hade trott. Spice blir bara virrigare och virrigare och disk är mer regel än undantag. På onsdag tävlar hon för sista gången. I alla fall på ett tag. Det känns väldigt tråkigt och jag är väldigt ledsen över att vi inte kan avsluta vår karrlär på SM 2018.

Skrutt är en klippa och räddar sin sena och virriga matte gång efter annan. Matten tackar honom genom att lägga sig i och ta i från tårna så att Skrutt vägrar och diskar sig. Trots det fattas han bara två agilitypinnar.

Småkottarna är tämligen billiga, speciellt den bruna. Missförstå mig rätt. Jag visste att det skulle bli svårt för dem i klass 3, att vi har en del att träna på. Problemet är att de gör så konstiga saker hela tiden att det inte blir så mycket träning utan mest parodi. De får gärna göra fel för att det är svårt. Men jag vill att de anstränger sig, att de samarbetar med mig och lyssnar. Inte störtar tvärs igenom slalom och tar ett hinder på andra sidan. Eller far iväg 10 meter till en tunnel trots att jag kallar så jag blir blå. Däremellan gör de alldeles fantastiska saker.

På onsdag kör vi sista tävlingen på ett tag, sedan blir det ännu mera träning innan vi drar igång i augusti igen.

Jag bjuder på några lopp som jag faktiskt är nöjd med.







Av Linda - Lördag 3 juni 17:43

Nu är det dags för frågelåda i bloggen! Fråga vad du vill så länge det handlar om hundar och agility   

Ställ frågan i kommentatorsfältet eller direkt på Facebook.


 


Av Linda - Onsdag 31 maj 21:26

Jag gillar när det är dubbla klasser på en tävling. Eller trippla klasser. Det blir liksom lite mer lönt när man ändå ska köra. Och äta. Och kanske bo över. Jag har inget emot långa tävlingsdagar så länge de är effektiva. Denna dag till detta. Jag blir sjukt stressad av att andra klagar på långa dagar. 1000-1500 starter tar tid och vissa tävlingar är populärare än andra, det vet vi på förhand. Så gnäll inte.


Matte har aldrig varit min starka sida. Även de lättaste tal kan bli alldeles tokigt i mitt huvud. Så jag anmälde glatt fyra hundar till söndagens dubbla klass 3 i Forsakar. Det blev 16 lopp. Inte 8 som min kassa mattehjärna lite spontant räknade ut vid anmälan. Ju närmare söndagen vi kom desto mer ångest fick jag. Hur i helskotta skulle jag klara av att springa 16 lopp på mördande långa banor i värmen?! Inte blev det bättre när PM kom och jag kunde läsa att small och medium startade samtidigt på morgonen och efter lunch. I teorin skulle det funka bra men i praktiken blev det lite lätt hysterisk. För banvandringarna startade inte samtidigt och därmed inte klasserna heller. Hoppbanan var snabb och enkel medan agilityklassen var överjävlig och tog lång tid. Så jag fick snabbt kasta om planerna och starta hundarna huller om buller med lite assistans av husse.


Resultatmässigt gick det inget vidare. Spice börjar definitivt bli senil och gör konstiga saker, situationer där jag normalt sett kan lita på henne till 100% funkar inte alls. Vår styrka har alltid varit att vi kan reda knepiga situationer utan att jag behöver vara där. I första agilityloppet var vi snubblande nära en pinne men en riven bom gjorde att vi hamnade långt ner på listan. Hennes tider räcker inte för att få pinne på 5 fel. Hon nollade även den andra hoppklassen men även den var enkel och flytig och tiden räckte helt enkelt inte. Jag får leva på att hon tycker att det är så kul.


Skrutt sprang med handbromsen i och på de lätta hoppklassbanorna räckte tiderna bara till 6:e och 8:e plats. SM-pinnar förvisso, men några hundradelar snabbare hade gett mycket högre placering. I första agilityklassen blev det räddning på räddning men jag trodde jag var felfri, surt att upptäcka att man fick 10 fel på två kontaktfält. I andra agilityklassen litade jag på att han skulle ta en dold tunnelingång, men det gjorde han inte.


Småkottarna var överallt och ingenstans. På hoppklassbanorna kom vi inte långt men i den inledande agilityklassen klarade sig Yippie till näst näst sista hindret på den ganska märkliga banan. Steppa fick en vägran och gled dessutom förbi en port i slalom. Det gick så jäkla fort att jag var tvungen och tänka på om jag verkligen sett eller om det var inbillning.

I andra agilityklassen gjorde Steppa det som jag eftersträvar att småkottarna ska göra i varje lopp (de är ju fortfarande nybörjare) och det är att ANSTRÄNGA SIG. Steppas lopp var långtifrån fläckfritt eller vackert men hon ansträngde sig verkligen för att göra det jag bad henne om. Det räckte till en 6:e plats och säsongens första SM-pinne.


Även om jag inte sprang klart alla lopp så har jag varit mör i kroppen hela veckan så det har minsann inte blivit någon träning. Men imorgon får jag nog göra ett försök för på söndag är det dags för 9 nya lopp.


Av Linda - Söndag 21 maj 17:22

Igår var vi i Halmstad från tidig morgon till sen kväll. Förtsa tävlingen på nya kvalåret. Väl medveten om att det skulle bli långa dagar så anmälde jag aldrig till dag 2. Det är jag tacksam över idag. Inte bara för att jag inte riktigt orkar två dagar längre men för att det blir agility i princip hela veckan. Kurs måndag till onsdag och tävling på torsdag och söndag. Det räcker liksom. Dessutom vill jag behålla den goa känslan jag hade med mig hem från Halmstad. Jag gjorde egentligen inte några resultat att skryta med, men jag klarade ut en bana jag fasade för och kände mig stark, säker och glad i de övriga klasserna.


Förmiddagens väder var det värsta jag vet; mördande hetta utan tillsymmelse till vind. Kläderna klibbade och glasögonen gled. Eftersvettning från helvetet som knappt hade lagt sig förrän det var dags att springa igen. Vi med hypothyreos gillar inte väder, oavsett vilket väder det är. Är det kallt gnäller vi för det. Jag gillar att tävla inomhus. Där finns det inget väder.


Jag började dagen med att tävla Yippie i hoppklass 3. Hon diskade sig på hinder 3 och lyckades sedan diska sig igen efter hinder 4. Men jag fortsatte för jag var bara tvungen att testa den hemska kombinationen en bit in i banan. Folk testade alla möjliga varianter med lite olika resultat. För mina korta ben fanns det bara en variant, med en nödlösning som skulle kosta. Det blev lite spontan skikthandling och vips så befann jag mig precis där jag ville vara. När jag tittar på filmen så blir jag faktiskt lite varm i hjärtat för att hon gick så fint för övrigt. Sista hindret kan vi ju låtsas att det inte fanns.



Så blev det dags för medium och Skrutt var först ut. Vi har inte tävlat ihop sedan september ifjol och jag har egentligen inte fått till några riktigt bra träningspass med honom eller Spice då så mycket fokus har legat på småkottarna. Men det är tryggt att köra Skrutt. En del saker kanske hade kunnat vara bättre men vi kom i mål felfria och blev placerade med pinne.

Spice fick en onödig vägran som kostade tid så tyvärr blev det ingen pinne för henne.



På banan bredvid pågick hoppklass 2 som jag skulle springa med Steppa. En snabb bana med kluriga linjer utan speciellt många handlingsalternativ. Du var tvungen att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt, annars gick det inte. Klass 3-banan var mycket lättare och jag hade hellre sprungit den med Steppa. När det bara var några nummer kvar så kände jag jag mig svettig, yr och illamående. Men jag bet ihop och tänkte att detta ska bli den sista klass 2-banan jag springer om jag så ska spy på kuppen. Så jag satsade järnet och bad en bön. Och imål kom vi felfria och vi fick vår sista pinne  och får tävla klass 3 på torsdag. Tack ock lov! Loppet kändes helt hysteriskt men på filmen ser det inte allt för illa ut.



Precis när jag kom i mål så försvann solen. Alla klagade över hur kallt det blev, men jag tyckte det var finfint. Ju längre dagen led desto mer kläder tog folk på sig. Och jag var helt nöjd i korta tajts och fleecetröja. Efter att ha ätit och druckit så mådde jag dessutom mycket bättre.


I agilityklass 3 sprang jag med alla hundarna. Steppa var först ut och hon tyckte att jag sa tunnel när jag menade balans. Så vi provade en gång till och hon hörde fel i alla fall. Till slut gick det och hon gjorde ett fint RC. Matten var nöjd!

Yippie tyckte att jag sa tunnel i stället för Yippie och missade återigen A-hindret. Jag önskar att jag visste varför hon gör så. Men innan dess gick hon riktigt fint.

Skrutt gjorde ett jättebra lopp förutom att han missade kontaktfältet med en millimeter eller så. Himla tröttsamt!

Spice gick så fint så fint innan hon blev lite senil och struntade i mig och smet in i en tunnel istället. Tävlar man med en tant så får man nog vara beredd på lite konstigheter.


Jag hade som sagt en himla go känsla med mig hem och jag blir glad när jag tittar på filmerna. Just nu är det kul att tävla agility!

Av Linda - Tisdag 16 maj 21:49

En av mina grundpelare inom agilityn är att hålla sig till planen. Man skaffar sig kunskap, granskar förutsättningarna, gör en bedömning av läget och gör en plan. Och den håller man sig till. För om man släpper planen och börjar tveka, vimsa och vela - ja, då kommer missarna som ett brev på posten.

Ibland ändras förutsättningar mitt i alltihopa och då måste man raskt göra en ny plan. Då håller man sig till den planen.


Inför helgen hade jag en plan. På lördagen skulle jag coacha elever i Hässleholm och på söndagen skulle jag göra annat. Det hade jag bestämt. Jag hade kunskapen, hade granskat förutsättningarna, gjort en bedömning och gjort upp en plan. Och den höll jag. Tills någon ändrade förutsättningarna.

Denne någon bestämde sig för att det kunde vara käckt att köra 3 x klass 3 i Nutrolin Arena den allra sista dagen på SM-året. Först sa jag nej. Jag ska debutera småkottarna i Halmstad, det räcker gott. Så blev jag nyfiken. Vad är det för desperata människor som jagar pinnar den sista dagen? (been there, done that)

Inte många, visade det sig. Sista anmälningsdag närmade sig. Fortfarande få starter i varje klass. Jag kanske ska åka dit och träningstävla? Jag har ju faktiskt inte sprungit en enda klass 3-bana med någon av småkottarna, det är nog inte rättvist mot någon av oss om vi kommer till Halmstad utan att ha tränat bana. Och med så få starter, är man enda nollan så får man cert oavsett hur gräsligt loppet var.

Nej, jag ska jobba i trädgården och debutera småkottarna i Halmstad! Lägger ändå starterna i kundkorgen, bara för att jag kan. Får fullkomligt hicka när jag ser slutsumman - 855:-

Närmar sig midnatt, sista anmälningadagen. Några starter till har ramlat in men inte många. Kommer de att stänga anmälan eller kommer de att hålla öppet längre? Jag velar, våndas, analyserar. Sedan trycker jag på betala. Så är jag anmäld till årets dyraste träningstävling. Vilket jag rättfärdigar med att jag inte ska åka till SM och att jag får skippa någon annan tävling längre fram. Har jag förresten berättat att tältet gick sönder i Hässleholm? Samtliga tältlinor spräckta och duken är tunn som pergament och full med hål och revor. En tältpinne kom farande i stormen, missade en potentiell valpköpare som kelade med Myzzli med en hårsmån, och satte sig i tältduken med ett ljudligt ritch. Kul! Och jag måste ha nytt tält innan lördag när vi ska till Halmstad. För oavsett väder så vill man inte vara tältlös på Halmstads gigantiska från-soluppgång-till-solnedgångs-tävling.


Var det värt det? Ja, det var det! Jag fick den träning jag så väl behövde, jag fick kvitto på det vi gör bra, aha-upplevelser på det vi gör dåligt och några andra upplevelser däremellan. Den bruna hunden gjorde mig helt paff genom att vägra på A-hindret ett flertal gånger samt missa hopphinder som stod mitt framför näsan. I sista loppet skärpte hon till sig, nollade och blev 2:a.

Dagens stora överraskning var Steppa. Precis fyllda två år och redan uppflyttad i klass 3. Inte för att jag har bråttom utan för att jag tror att det gagnar oss att träna i klass 3 där vi vill vara, än i klass 2. Klass 2 passar mig ruskigt illa.

En del saker är fortfarande för svåra för oss, det vet jag, men andra fungerade över förväntan. I det två första agilityloppen gjorde hon klassiska nybörjarmisstag men i sista loppet satt nästan allt och det blev vinst och cert. Certet var verkligen grädden på moset för hon visade sådan kämpaglöd och jag var alldeles lyrisk när jag kom i mål.


Nu ska vi ladda om för på lördag är det Halmstad, första tävlingen på nya SM-året. Och jag står på startlinjen i klass 3 small och medium med tre generationer och en brun hund.


 



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se