Oj, vad tiden rinner iväg! Först var det miten av november och helt plötsligt var det första advent, vad hände liksom?!

Förra helgen var vi i alla fall i Vårgårda och fina Tångahallen för att tävla årets sista tävling. Och det var inte vilken som helst, den var internationell. Dagarna var långa eftersom vi tävlade både klass 2 och 3, så vi hade tagit med oss butiken för att ha lite att göra. Försäljningsmässigt var det en bra helg och jag känner att jag gärna vill ha butiken med mig oftare.

Tävlingsmässigt är jag också väldigt nöjd. Spice missade - trots ihärdigt tränande under veckan - kontaktfälten på balansen båda agilityklasserna. Men det viktigaste är att jag handlade som jag tänkt och satsade. 

I den första agilityklassen hamnade Spice på 10:e plats trots kontaktfältet. Tiden hade räckt till en 4:e plats.

I lördagens hoppklass vinglade Skrutt omkring och höll på att diska sig redan i starten, men det räckte till en 8:e plats och SM-pinne. Han hade tiden 37.77 och vinnande ekipage hade 36,49. Det grämer mig lite att jag inte höll bättre ordning på honom i början, han tappade minst två sekunder där.

Så på söndagen satsade jag rejält i agilityklassen. Banan var ganska svår för en liten Skrutt men vi tog oss i alla fall i mål felfritt. Trodde jag. Till min förvåning fick jag veta att domaren dömt fem fel på gungan. Jag blev faktiskt lite arg och upprörd. Hur sjutton kunde domaren se kontaktfältet därifrån han stod? Bakom mig, ca. 8-10 meter bort. Det var fler som inte gillade hans sätt att döma och han fick ganska hård kritik. Hur som helst så räckte det till en 11:e plats och SM-pinne. Men inte ens pinnen fick jag behålla. Sekretariatet hade råkat diska en danska i datorn och givetvis protesterade hon. Och eftersom skrivaren hade skrivit rätt i sina papper så blev danskan införd i systemet och Skrutt hamnade på 12:e plats, utan pinne.

Då var det bara hoppklassen kvar och sista chansen på cert och SM-pinne för året. Skrutt skötte sig utmärkt och hade jag bara hållit mig till planen så hade det säkert gått vägen. Nu blev vi istället diskade.

Spice tuffade på och blev 9:e med pinne.

Jag är som sagt ändå nöjd med helgen. Jag körde Skrutt som den klass 3-hund han är och tiderna kommer att räcka till i konkurrensen när han väl sätter ett felfritt lopp. Nu ska vi träna ordentligt i vinter och till våren får konkurrenterna se upp, för då kommer Skrutt!

Idag har vi varit i Malmö och visat Zippy på Malmö Valp. Han tycker väl kanske inte att utställning är det roligaste som finns men han är så vansinigt tålmodig och gör som han blir tillsagd. Hans fodervärdar har verkligen gjort ett superjobb med honom även om de inte är intresserade av utställning själva.

Eftersom det är en stor och rejäl grabb så blev det såklart inget HP. Men det stod många positiva saker i kritiken i alla fall. Nu blir det paus från ringen för Zippys del, så att han får växa färdigt och bli lite vuxen.

I motsats till rubiken så har jag aldrig påstått eller trott att det var lätt. Det där med att visa hund på utställning. Eller handling, som det heter här med. Eller, jag tror faktiskt att utställarna var först med uttrycket. Så jag konstaterar att det heter lika, tänket är lika men utföranbdet är VÄLDIGT olika.

För att vara agilityförare så visar jag hund på utställning ganska ofta. Faktiskt mer än vad många av mina uppfödarkollegor gör. Och inte en enda kurs har jag gått. Även om jag nog borde. För det är inte bara att gå in med hunden i ringen och låta den vara precis som den är. Lite mer finess än så krävs det allt. Att få goda råd av uppfödarkollegor och mer erfarna handlers är väl gott och väl, men alla tycker olika och en del tycker till och med att jag är väldigt duktig. Hmpf, tyvärr är det inte riktigt så. I agility är det enkelt - såhär ska du göra. Punkt. Och så gör man det och lyckas direkt.

Nåja, när jag fick chansen att gå kurs för Mr. Handling Himself - Micke Nilsson - så var det liksom bara att haka på. Och med mig hade jag Myzzli. Platsen för skådespelet var Jonas fina hall och Myzzli var djupt bedrövad över att det inte fanns några hinder där, det brukar det ju faktiskt finnas!

Själva tänket kring att träna en bra utställningshund skiljer sig inte från att träna hund i vilken gren som helst. Det handlar om kontakt, relation och ledarskap. Så där var jag med på noterna. Men när vi sedan skulle börja stå och gå, då sket det sig totalt. Vi skulle kritisera varandra och det är minsann inte så lätt. Och kritiken jag fick var inte begriplig. Termer som aktivitetsnivå brukades flitigt och man konstaterade att min var alldeles för hög och jag var för dominant. Under sista varvet tjurade jag faktiskt ihop för jag kände att jag verkligen inte fattade vad jag skulle göra för att det skulle bli bättre. Alltså gick jag som om jag var ute och rastade hunden. Och genast tyckte alla att det såg mycket bättre ut. Själv kände jag mig inte speciellt elegant.

Nästa moment gick också ut på att vara elegant och att placera hunden på bordet på rätt sätt. Tydligen får man inte bara hiva upp den som en säck potatis. Givetvis hade jag frågor om hur man bäst gjorde och då tog Micke min hund för att demonstrera. Detta moment fick jag lite mer kläm på, nu ska det bara övas lite.

Kvällen var hur som helst inte bara negativ, vi var ett härligt gäng och det blev en hel massa skratt. Jag är inte den som ger mig i första taget och får jag chansen att gå en gång till så gör jag det.

Okristligt tidigt var bara förnamnet, när vi åkte hemifrån i lördags morse. 05.15 stod klockan på när vi satte oss i bilen. Oturligt nog kom vi inte iväg då eftersom rutorna var nedisade och bilen vägrade att starta i den "överraskande" kylan.

Vi kom iväg till slut men det planerade kissa-dricka kaffe-äta frukost-stoppet fick vi hoppa över eftersom vi var sena. Faktum är att vi tajmade in första banvandringen på pricken, bara att kliva på och börja använda huvudet.

Nisse hade ritat en riktigt utmanande bana med mycket runt om och hit och dit. Den var svår som sjutton att lära sig och jag gick fel ett antal gånger. Spice har ju varit lite tråkig på sistone men idag var hon på bettet och diskade sig på hinder nummer 9 eftersom jag glömde bort att jag faktiskt har två händer. Nåja, Spice är ju redan klar för SM så nu för tiden handlar ju allt om Skrutt. Skrutt kraschade i oxern och drömmen om certet var borta. SM-pinnen försvann vid hinder nummer 9 där vi lyckades diska oss trots att jag tänkt om sedan jag sprang med Spice. Diskad med två hundar på samma ställe trots olika taktik. Starkt jobbat!

Agilityklassen stod Jörgen Sundvall för och den var inte alls lik honom. Det var tajt och trixigt men inga galna löpsträckor och långa raka tunnlar. Skrutt skötte sig förvånansvärt bra och misslyckades egentligen bara på två ställen. Snäva svängar bort från mig sitter ännu inte, så där fick jag medvetet satsa på en fulsnurr. På slutet var man tvungen att skikthandla över en böjd tunnel och trots min långa arm så kommer han in mellan tunneln och nästa hopphinder. Trots detta så kom han 6:a och fick sin första SM-pinne!

Spice satsade verkligen järnet och kom 3:a, hon tog SM-pinne nummer 22. Och båda är precis lika viktiga.

Efter klass 3 blev det paus i någon timme. På PM hade man skrivit att klass 2 inte skulle starta förrän 16.00, alltså fick vi vänta innan Miza fick springa. Lars Sassner var dagens klass 2-domare och han överraskade mig med två trevliga banor som kanske inte var direkt klass 2 utan snarare klass 1,5. Men jag gillade dem mycket och ska maila honom och be att få dem. Hur som helst var det inte överväldigande många som nollade. vilket säger mer om standarden på våra klass 2-ekipage än om Lars Sassner.

Miza gjorde ett stabilt agilitylopp där husse verkligen tagit till sig ett och annat. Tyvärr räckte det inte till pinne, men väl pris. Även i hoppklasen jobbade hon på bra. Den var lite mera svängig än agilitybanan och svängar är ju inte Mizas starka sida. Vad tiden hade räckt till vet vi inte. För husse sprang ifrån Miza på slutet vilket gjorde att Miza struntade i sista hindret. På vägen tillbaka gick det långsammare än långsammast och Miza stannade till och med och riskade på sig.

Kvällen höjdpunkt var när vi efter ett tips stannade till på den lokala pizzerian för att äta innan hemfärd. Pizzerian bemannades av en äkta grek vars szouvlaki och tzatziki satt som en smäck i hungriga agilitymagar.

Nu är jag ledig ett par dagar eftersom det är höstlov. Eller ledig är väl kanske inte hela saningen - jag är inte på jobbet i alla fall. Jag ska utnyttja tiden till att fixa allt som blivit liggande samt förbereda för försäljningen jag ska ha i Tånga hallen i slutet av november. Är det något ni vill ha levererat dit så börjar det bli dags att hojta.

Det börjar hända en del i vårt södra distrikt, sheltieklubbens då alltså. Vi är några stycken som hjälps åt att ordna olika aktiviteter och i lördags var det jag och Magnus som höll i en träff. Vi var ute på Bialitt och vi skulle visa lite mera om agility. Efter att ha berättat lite om sporten och serverat några svar till tipsrundan så gick vi ut för att träna. Det kom ett önskemål att vi som kunde skulle visa lite hur det ska se ut när det är färdigt. Vi var faktiskt några tävlande på plats och det var kul att få visa upp sig lite.

Vi jobbade sedan på olika stationer med en instruktör på varje. Stort tack till Emma Laurin som hjälpte oss på den tredje stationen!

Efter agilityn var det dags för tipsrunda och lite pälsvård för den som ville. Frågorna handlade om agility såklart och de flesta hade alla eller väldigt många rätt. Och alla fick pris. Stort tack till Ulla på Top Pet som skänkt priser!

I samband med fika och prisutdelning så kom Britt in och berättade om verksamheten och kurserna. Stort tack till Britt med familj som lånade ut stället till oss! Jag tror nog faktiskt att ni har flera nya kursare på gång =)

När träffen var officiellt avslutad så var det ändå en del folk som stannade kvar och pratade, bland annat mina valpköpare. Jätteroligt att se er! Det blev såklart även en del fotograferande, bland annat så var nästan hela Skrutts familj på plats.

Från vänster: syster Twice, pappa Caesar, mamma Spice, Skrutt och brorsan Nisse som åkt ner ända från Oskarshamn.

Till slut var det dags även för oss att åka hem. Nisse och hans matte följde med och övernattade. Det blev många timmar med hundsnack, god mat och dricka. Så himla roligt att ni kom!

Ja just det, Zippy bodde hos oss under helgen med anledning av söndagens utställning. Han är så otroligt charmig, men han lever tillsammans med stora hundar och det märks när han leker. Möblerna for åt alla håll och stackars Myzzli blev nertacklad i golvet och kunde inte at sig upp. Och hela tiden är han SÅ lycklig! Ja, utom när det skulle duschas och fönas.

Utställning var i ett riktigt bra ridhus där vi har ställt många gånger förrut. Extra roligt att det var en rasdomare som dömde.

Zippy var först ut och han var helccol i ringen trots att vi inte tränat något alls. Trots att han är väldigt stor för sin ålder så vann han klassen, dock utan HP. Ut och byta hund fort som blixten, och in med MYzzli. Myzzli vet hur man ska showa och charmade domaren.

"Liten tik med utmärkta proportioner. Vackert huvud och uttryck. Välburna öron. Utmärkt hals och överlinje. Välkroppad. Välvinklad. Rör sig med härlig steglängd men ganska löst fram. Utmärkt blue-merlefärg, korrekt pälsfärg. Utmärkt temperamnet. En liten läckerbit!"

Resultatet blev BIR-junior med HP och sedan BIG 2-junior.

Som jag har längtat! Spänd förväntan och många tankar, veckan kändes evighetslång. Träningarna gick som på räls, smörgåsarna var bredda och jag kom i säng i tid. Precis när jag ska somna sträcker jag ut benen under duntäcket och känner något blött. Någon av hundarna hade helt fräckt kissat i min säng innan jag kröp ner! Alla lakan och extratäcken låg nere i källaren, jag orkade bara inte gå ner, så filten från soffan fick duga. Men ack, så fel jag hade! Sömnen ville inte infinna sig, filten är verkligen inte samma sak som mitt goa duntäcke. Så när klockan ringde var jag allt annat än glad.

Tångahallen var hur som helst fin och underlaget underbart. Förstår mig bara inte på varför alla människor var tvungna att släpa in hundar och burar på denna lilla yta. Vi fick ju faktiskt parkera direkt utanför.

Agilityklassen var väl sådär; mycket runt, dra och släppa på. Och så tunnel under balansen, något jag glömt träna med Skrutt. Han gjorde ändå ett helt godkänt debutlopp med två vägringar precis där jag hade gissat att de skulle komma. Vissa saker är fortfarande lite svåra. Men bara tiden hade räckt till en femteplats och cert, drar jag bort tid för vägringar så hade vi blivit trea. Så, helt okej debut.

Hoppklassen var snabbare än snabbast med mera dra och släppa på. Här blev det en disk eftersom Skrutt for ut ur en kort tunnel utan att titta på mig. Så istället för en threadle så tog han hindret baklänges.

Spice då? Ja, inte är hon sig själv inte, hormonerna fortsätter att spöka. Två diskningar av två möjliga och jag var SÅ trött på hennes dumheter.

Miza skötte sig riktigt fint och kom tvåa i agilityklassen. Men eftersom hon har dåligt flås så blev det tidsfel och därmed ingen pinne. I hoppklassen strulade husse till det och det blev mest pannkaka av alltihopa.

Eftersom husse även dömde så fick vi vänta innan vi kunde åka hem. Men arrangören hade nog räknat lite fel på när klasserna skulle vara klara. Så det blev en lååååååååång dag. Vi åkte hemifrån 06 och kom hem 22.45 Det ni!

Nu dröjer det ett par veckor innan nästa tävling, men en sheltieträff och en utställning ska vi hinna med innan dess.

Anledningen till att Skrutt heter Skrutt och inte Tuff som det var tänkt beror på att han var världens mesigaste valp. Han ville absolut inte lära sig något alls och gick inte att locka med något godis i världen. Ett tag var jag helt förtvivlad och funderade på om jag inte skulle sälja honom till någon som bara vill klappa på honom. Men inne i den mesiga valpen fanns ett humör som hette duga, det hade han ju visat. Så jag fortsatte att kämpa vidare. Och idag, nästan två år efter det första träningspasset, sex månader efter debuten i klass 1, så är alltså den mesiga hunden i klass 3. Det blev verkligen inte som jag hade tänkt mig - det blev så himla mycket bättre!

Miza debuterade i agility 2 idag och det gjorde hon med den äran. Husse stökade till det lite så att de fick tidsfel. Men det räckte till en 4:eplats och nästan en pinne.

Det är inte utan att vi hade fasat för helgen som gick. Att tävla Lagchansen, med åtta lopp totalt, var ju skoj. Men förra året var det rena lervällingen och det var mer än en förare som stod på näsan. I år kompenserades det i alla fall av att vi fick bo på hotell. Till vår stora glädje kunde vi läsa på Facebook att delar av tävling skulle gå på grus. Ännu gladare blev vi när vi upptäckte att vi skulle få springa alla våra lopp på grus. Underbart fäste för både två- och fyrbenta och vi var torra och fina allihopa.

Ifjol brydde vi oss inte om att sätta upp tältet, vi satt den ljumma höstsolen hela dagen och njöt. Men helgen bjöd på både sol, vind och inte så lite vatten. Tack och lov kom allt vatten nattetid förutom några stänk under banvandringen. Vinden blev dock ett litet problem på söndagen och jag blev rädd att tältet skulle blåsa sönder ännu mer.

Två skruttiga agilitypinnar skulle vi ta. Agneta har inte kunnat springa med sin hund på hela året och hans stadigvarande extraförare kunde inte följa med. Så det blev husse som fick rycka in och det skötte han med den äran. Med ett nödrop tog vi näst sista pinnen på lördagen så att söndagen, skulle bli riktigt spännande. Tyvärr kom det att hänga på mig och min hormonstinna hund. Hennes prestation de övriga loppen hade inte direkt varit fläckfri men nu när det gällde satte hon en stadig nolla och vårt lag vann klassen. Och tog den där förargliga sista pinnen!