Igår var jag och tävlade i Ystad, alldeles själv med tre hundar. Husse har varit i Oskarshamn och dömt och jag fick i uppgift att tävla Miza också.

Klasserna vara blandade i en ryslig ordning och PM:et blev min bästa vän. Förutom en kort regnskur på morgonen så sken solen hela dagen och jag satt sätta upp tält.

Jag tänker inte gå in på ngåra detaljer för jag minns inte mycket. Jag for som en galning mellan banorna, bilen och toaletten.

Spice lyckades i alla fall bli 2:a i båda sina klasser. Skrutt blev diskad i agilityklass 1, kanske mest för att jag glömt att gå banan och inte var tillräckligt uppmärksam. Han blev diskad i hoppklass 2 med, men den banan var ännu svårare än den svåra hopptrean. Så han är förlåten. Miza blev diskad i agilityklass 1 eftersom jag inte orkade ta om när hon gick fel i slalom.

Och så var det lagklasserna. Miza tog sig runt i agilityklassen med endast 3 tidsfel. Hade vår sista hund inte diskat sig så hade laget vunnit och tagit pinne. I hoppklassen struntade hon fullkomligt i mig och tog en egen bana.

Spice gjorde samma sak, fast i agilityklassen. Som tur var hade laget redan 20 fel så det spelade ingen roll. Vi tog revanch i hoppklassen och vann rejält. Nu har vi bara två pinnar kvar till SM 2013.

Det här inlägget har dröjt ett tag. Jag kände att jag behövde landa i mina tankar och känslor för att inte uttrycka mig dumt och öppna upp för missförstånd. För EO 2012 blev inte som jag hade tänkt mig. Vare sig min egen insats eller upplevelsen i sig.

Nej, hade hade vare sig räknat med att vinna eller en ta mig till final. Jag hade inte räknat med en placering att skryta med. Men jag hade räknat med att göra bättre ifrån mig och slippa känna som om jag inte hörde hemma där. Tyvärr så späddes denna känsla på av händelser utanför banan.

Spice var inte sig själv, så var det med det. Och jag fick slita på ett helt annat sätt en vad jag är van vid och då stämmer det bara inte. Jag hade kallt räknat med att nolla alla fyra loppen, för det kan vi. Banorna var absolut inte svårare än det vi brukar springa på tävling, snarare lättare tyckte jag. Att det sen inte skulle räcka någonstans var jag helt på det klara med, men jag hade i alla fall kunnat skryta med mina nollor. Istället fick jag ihop 5 fel, en disk, en nolla med hyfsad tid och en nolla med långsam tid.

För er som har frågat hur uttagningen gick till så kommer här en snabb förklaring.

Från 1 januari till ett datum i maj pågick uttagningen i klass 3. Listan för Årets hund var det redskap som gällde och man var tvungen att hamna sämst på 20:e plats i medium om man ville vara med. Om någon tackade nej så vandrade frågan neråt. När uttagningsperioden var slut låg Spice på 28:e plats.

Sverige hade 100 platser till förfogande i egenskap av värdnation och en del av dessa platser skulle fyllas av landslagsaspiranter oavsett var på Årets hund de var placerade. Jag anmälade mig som reserv utan större förhoppning att komma med, men till slut visade det sig att alla som anmält sig kom med.

man fick förfrågan från landslagsledningen om man var intresserad av att tävla lag också samt lämna önskemål på vilka man ville tävla med. Jag hade inga önskemål utan beskev bara kort oss som ekipage för att ge ledningen en möjlighet att sätta ihop ett bra lag. När jag fick se listan för lagen så fick jag känslan av att man tänkt lite "bra", "ganska bra" och "resten som också tvunget vill tävla lag". Landslagsaspiranterna var de som stod i fokus och resten fick liksom bli som det blev.

På fredagen inledde vi med veterinärbesikning och anmälan tidigt på morgonen. Framåt eftermiddagen följde landslagssamling som fler än jag hade missat att den skulle äga rum. Väl där upptäckte jag att den beställda landslagströjan inte fanns till mig eftersom "det varit rent kaos" och ingen verkat vara ansvarig för att bocka av på listan så att alla fick rätt tröja. Alltså blev jag utan. Det hela löstes med att jag istället fick den blå supportertröjan.

Sedan skulle vi träna. Jag hade missat uppläsningen av träningegrupperna eftersom jag kom sent till samlingen och det hela verkade väldigt rörigt. Även de som varit med från början fattade inte speciellt mycket. Men så småningom fick vi tränat i stekande sol innan det var dags att ta igensig inför lunchen och paraden.

Vi i "landslaget" skulle samlas på en resturang i stan för att käka en sen lunch och få lite info om tävlingarna. Efter lunchen samlades alla lagen på torget för gemensam parad tillbaka till arenen. Det var så himla häftigt att stå där med alla förare och hundar utstyrda i sina respektive lands färger. Och det var gott om folk som hade samlats utmed vägen för att titta. Invigningen på arenan var också trevlig. Men klockan blev mycket innan dagen var slut och vi kunde käka kvällsmat och ge hundarna sitt.

Vi hade i alla fall den bästa campingplatsen, inne på området inte ens 15 meter från largebanorna. Det ni!

På lördagen tävlade vi det individuella kvalet, en agility- och en hoppklass. Banan var absolut inte svår men ändå lyckades vi få en vägran på en löpsträcka. I hoppklassen, som var betydligt mer i min smak, diskade vi oss snörpligt nog på tredje hindret från slutet.

Några av de svenska landslagsekipagen var bland de första och det hejades hej vilt runt banan. Ju längre klassen pågick desto mer reagerade jag på en sak. Det var bara när det var ett bra ekipage (läs snabbt) ekipage på banan som svenskarna hejade. Det kunde står flertalet svenskar runt banan och titta på ett svenskt ekipage men ingen hejade.

Det var inte bara jag som reagerade. Ditrest publik frågade mig var stämningen och fosterlandskänslan tagit vägen. Fler förare med mig kände oss ganska ledsna och besvikna över att ingen brydde sig om oss "vanliga".

Den känslan ihop med min egen prestation gjorde att humöret föll som en sten. Visserligen tillhör jag inte "landslaget, men den här helgen gjorde jag faktiskt det. Jag representerade Sverige tillsammans med en massa andra ekipage. Och om vi inte är ett landslag då så vet jag inte vad vi är.

Kvällen finaler var spännande och mycket rafflande med flera svenskar i startfältet. Large var inte avgjort förrän klockan närmade sig midnatt. Efter det var det bara att hoppa i säng för att orka upp dagen därpå.

På söndagen var det kval för lagen. Jag tävlade i ett mixat lag med två medium och två small. Kändes lite konstigt att tävla med två smallekipage som jag dessutom inte såg röken av på hela helgen.

I hoppklassen nollade båda våra mediumekipage. Det ena smallekipaget diskade sig och det andra fick fem fel. Hörde jag.

I agilityklassen nollade jag och det andra ekipaget diskade sig. Hur det gick för small vet jag inte.

Lagfinalen var annorlunda och mycket spännande. Ekipagen tävlade på varsin bana som alla var inbyggda i varandra. Ekipage A startade tiden och ekipage D stoppade den.

Efter finalen var det dags att avsluta EO med prisutdelning och tal. Eftersom husse skulle vara prisuttdelare så fick jag den otacksamma uppgiften att packa ihop tält och husvagn.

På det hela taget var det ett fantastiskt arrangemang och en härlig upplevelse. Stort tack till alla som varit support och tagit bilder och filmat. Det betydde otroligt mycket!

Under en helg fick jag kika in lite i de fina salongerna och jag upptäckte att jag inte ville vara med där. Jag kommer nog inte ansöka till landslaget inom den närmsta tiden, om än någonsin. Jag tror jag ska skaffa mig lite andra ambitioner.

Vilken vecka vi har haft på Slottshoppet! Ett fantastiskt arrangemang i underbar miljö och underbara funktionärer. Allting har varit superorganiserat och de problem som dykt upp har de löst snabbt och lätt. En stor eloge även till slottets personal som ställt upp och servat med både lunch och grus till banorna. Hoppas, hoppas att det blir en tävling nästa år också!

Det enda tråkiga var att vi bott lite dåligt. Dels låg campingen lite avigt till, dels var vi de enda agilityförarna som bodde där. Campingen var inte direkt väldränerad och första dagens åskregn gjorde att vi sedan bodde i ett träsk. Jättekul med fyra pälshundar, två vuxna och en på tok för liten husvagn. men på grund av vädret och tristessen så har jag sovit ca. 10 timmar per natt och det är ju inte fy skam.

Innan vi åkte till Uppsala så var vi ju i Tvååker och ställde ut Myzzli. Hon debuterade i juniorklass och fick excellent med bra kritik båda dagarna. På fredagen blev hon oplacerad och på lördagen blev hon 4:a.

Resan till Uppsala tog sin tid och på väg till capingen körde vi förbi Wiks slott så vi passade på att sätta upp tältet.

Tävlingen gick över 3+3 dagar med en vilodag i mitten. Första dagarna var det klass 1 och 3, de sista dagarna klass 2 och 3.

I princip alla banorna var roliga att springa och lagom svåra. Hundarna kötte sig med bravur och jag är speciellt stolt över Spice som har gått riktigt, rikigt bra under veckan. Det var först sista dagen som jag upplevde att energin tog slut hos henne. Och ändå lyckades hon d'nga till med en riktigt bra placering i hoppklassen.

Totalt blev det två 8:e-platser, en 7:e-plats och en 5:e-plats och dessutom flera nollade lopp som inte riktigt räckte till placering. Hon plockade 4 SM-pinnar och blev därmed klar för SM 2013.

Skrutt har som vanligt varit både ris och ros, även om rosorna börjar bli fler än risen. Dag 3 lyckades han vinna den stora agilityklassen och ta sin första agilitypinne. Och i hoppklassen kom han 3:a och blev därmed uppfyttad till klass 2. Många har kommit fram under veckan och kommenterat hans driv och hans sätt att jobba, och det känns jättehärligt.

Miza är ju liksom bara Miza. Hon har varit glad och sprungit på. Några nollor har det blivit men då tyvärr med tidsfel. Sedan har husse strulat till det lite för henne och det har gett onödiga fel.

På onsdagen när det var vilodag så åkte vi in till Uppsala och såg oss omkring. Givetvis var vi inne i domkyrkan och det var en mäktig upplevelse. En kväll var vi även ute hos Mizas uppfödare och grillade och snackade till långt in på natten.

Nu är vi hemma igen och vi semestrar på hemmaplan. Men redan till helgen drar vi husvagnen med oss till Sjöbo för lagtävling. Och helgen efter det är det dags för European Open.

Skrutts vinnarlopp

Skrutts uppflyttningslopp

Ett av Spice fina hopplopp. Konstigt nog lyckades vi bäst i hoppklass under veckan.

Det tre sista veckorna, från skolavslutningen till semestern, kändes ovanligt långa i år ska jag säga. Jag har väl aldrig räknat ner som jag gjort i år. Men nu är den äntligen här, fyra ljuvliga semesterveckor som ska fyllas med precis vad jag vill. Husse och jag ska ha semester samtidigt och det kan ju bli, hm... intressant.

Som vanligt började vi med att åka till Åtvidaberg och Kanonsabotören. Till min stora sorg har jag i veckan läst på Facebook att 2012 troligen var den sista Sabotören som arrangerades. Jag bara hoppas att arrangören orkar tänka om och ta nya tag, för bättre sätt att börja sin semester på finns inte.

I år hade vi inte husvagnen med oss eftersom vi var tvugna att åka hem en vända innan Slottshoppet. I vanliga fall brukar vi ju åka raka vägen till 08-land och tillbringa lite tid där. Men i år fick vi istället bo i en stuga på campingen. Och vilken stuga sedan! Ljust, fint och superfräscht! Och stor var den!

Tävlingarna gick på tre banor och jag skulle springa sex lopp på alla banorna, så det gällde att ha koll. Vädret var varmt och härligt och klädvalet helt fel. Det utlovade ösregnet dök aldrig upp och det enda paret shorts fick ställa upp hela helgen.

Spice var den som skötte sig bäst under helgen. Två pinnar fick vi med oss hem och nu fattas det bara två inför SM 2013.

Helgens överraskning stod Miza för. Hon spurtade på riktigt bra men fick skitfel i alla klasserna.

Helgens besvikelse var helt klart Skrutt. Efter att ha gått riktigt fint på lördagen - felen berodde på en allt för taggad förare - så ballade han ur fullkomligt på söndagen. Han får gärna göra fel, han är fortfarande ung, men att balla ur är inte OK. Då får man lämna banan!

Men det allra bästa med helgen var att inte mindre än FEM Stormstjärnor var på plats. Att Iris och Nixxa skulle komma visste jag om, men vem sprang jag på om inte underbara Nisse? Marita, du anar inte hur glad jag är över att du och Nisse kom och hejjade på!!

Meningen var att jag skulle ha fototgraferat alla men med tre banor igång samtidigt och hundarna i olika klasser så gick det bara inte. Men jag lyckades fånga Iris in action och Nisse fick ställa sig snyggt.

För övrigt så har veckan bjudit på shopping, uppfödarträff och trädgårdsarbete. Trädgården är riktigt fin nu även om det såklart finns hål att fylla. Fick mycket inspiration i uppfödarkollegans idyll på landet. Fast det får vänta tills vi kommer hem från Slottshoppet.

Glad midsommar önskar vi i Dårpippiland!

Årets SM var väldigt välorganiserat och det ger goda förutsättningar för oss tävlande. Så när det skiter sig kan vi åtminstone inte skylla på arrangören. Jag skulle däremot kunna skylla på den långa resan för det var satan vad segt det var. Vi kom ju givetvis inte iväg riktigt som vi skulle heller. Bilen hade varit på två olika verkstäder på förmiddagen och när vi skulle göra ett litet ärende innan avfärd så sa det "klonk" och hela hjulinställningen var paj. Så vi fick hitta ytterligare en verkstad som kunde plocka av däcken och balansera om dem. Det var i och för sig inga problem men det tog tid.

Vi kom i alla fall fram till Scandic i Borlänge så småningom och kunde installera oss på rummet.

Det absolut bästa med att bo på hotell är att få äta frukost som någon annan har fixat. Vi åt både länge och väl innan det var dags att åka till tävlingsplatsen och få Spice besiktigad. Veterinärerna var grundliga och Spice tyckte det var mysigt när veterinären tog hårt i henne och sträckte ut henne åt alla håll och kanter. Mer, sa Spice och ville knappt gå därifrån.

För att fördriva tiden innan kvällens lagtävling så åkte vi till Kupolen för lite seriös shopping. Vi avslutade med lite fika och vi satt så bekvämt att vi knappt ville resa oss för att åka och tävla.

Advance Shelties gjorde sin sista gemensamma start på SM, delar av laget lever vidare och heter numera Precept Power Pack. Vi skötte oss i alla fall bra och låg på 4:e plats inför lördagens final.

Husse var speaker hela helgen och roade sig av hjärtans lust. På kvällen gick vi tillsammans med vänner och käkade gott på grekisk resturang. Efteråt var det dags att hoppa i säng och ladda inför lagfinalen och det individuella kvalet.

Eftersom dt bodde så mycket hundfolk på hotellet så gick de med på att vi fick äta frukost tidigare, inga tråkiga frukostpåsar i år. Det tackar vi för!

Tävlingsdagen började med det individuella kvalet, en hoppklass. Den kändes inte jättesvår även om den såklart hade passager där man fick se upp eller kunde vinna tid. Speakern Tobias underhöll oss dessutom med en egenkomponerad sång som var grymt rolig. Strax innan banvandringen var slut kom jag på att det inte fanns något slalom i den banan jag hade gått. Jag hade helt enkelt missat en slinga mitt i. Men det var för sent att göra något åt, jag fick helt enkelt lära mig banan genom att titta på ekipagen före mig. Det är ju inte första gången det händer, men det är kanske inte helt optimalt på ett SM. När jag väl sprang så hade jag mer fullt upp med att komma ihåg att svänga efter den gula tunneln istället för att få bra väg. Men det räckte i alla fall till en nolla och en 14:e plats, en placering bättre än förra årets kval.

Efter en snabb lunch var det dags för lagfinalen. Spännande värre! Banan var en utmaning och innehöll ett par passager som jag hars vårt för, speciellt på slutet där jag räknade med att vara hopplöst efter min hund.

A-hunden nollade men fick lite tidsfel. B-hunden nollade. C-hunden började bra men drog på sig först 10 fel och sedan en diskning i just den passagen jag var rädd för. Så när jag skulle in med Spice så visste jag att det var nollan som gällde. Så fint hon gick min Piraya! Men när jag kom till den där jäkla passagen på slutet så tog jag i för hårt av rädsla för att hon annars skulle dra förbi. Nu svängde hon istället innanför och vi fick en vägran. Och innan jag hann stoppa henne hade hon hoppat tillbaka och disken var ett faktum. Hade jag bara tagit mig i mål så hade vi i alla fall fått ett brons. Och ja, den tabben kommer att gräma mig länge!

På söndagen var det dags för den individuella finalen och jag var grymt revanchsugen. Drömmen var att nå upp till topp-5 men jag hade vari nöjd med topp-10.

Det visade sig vara en utmanande bana med speciellt en passage som skördade offer. Jag var från början säker vilken väg jag skulle välja just där, kort och offensiv. Jag provgick en med defensiv och säker variant men på den för övrigt snabba banan så kände jag att jag inte hade råd att förlora tid där.

När jag startade hade endast ett ekipage tagit sig runt, med tidsfel. Och efter mig var det bara 13 hundar...

Jag satsade friskt redan från börjar och det kändes så bra. Och så kom vi till den där passagen där jag var tvungen att vara lite med och offensiv. Och vad för hunden? Hon går ur slalom, inte bara en utan två gånger. Då kände jag att jag verkligen inte brydde mig om vilket. Jag fortsatte utan att göra klart, min Piraya skulle få springa och vara glad.

I slutändan visade sig att att mitt defensiva och säkra vägval hade gett mig en nolla och därmed ett brons. Och ja, jag kommer att gräma mig över det också.

Men oavsett hur det går så är SM en härlig fest och en grym upplevelse. Att kunna sitta ner och titta på alla grymma ekipage som kör och känna spänningen stiga trots att det inte är någon jag känner som springer.

Nästa år går SM i Falkenberg och jag hoppas att alla som inte kvalar tar chansen att åka dit och upplever stämningen. För på SM kan allt hända!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jäklar vad tiden går!!

Valparna har flyttat till sina nya hem och har det så bra, så bra. Zippy äger vi forfarande till hälften och jag kommer att ställa ut honom en del.

Vårens kurser avslutas en efter en, bara denna och nästa vecka kvar. Fast planeringen för höstens kurser pågår ju redan för fullt och info kommer ut om några veckor. Men först ska vi vara lediga och tävla lite agility, umgås med trevliga människor och faktiskt vara hemma en hel del.

Semestern avslutas med årets höjdpunkt - European Open. Att Magnus skulle döma var redan bestämt och bara det är en ära. Klass 3-ekipagen har ägnat januari till maj åt att kvala och tyvärr hamnade jag utanför kvallistan med några ynkliga platser. Möjlighet att ställa sig som reserv fanns men det kändes sådär. En mycket envis elev - som för övrigt har lovat att spöka ut sig i tröjor och banderoller om jag kom med - övertalade mig att anmäla. Och det var väl som katten, VI KOM MED! Så sista helgen i juli är det i Kristianstad man ska vara för att se en massa schysst agility. Och väldens bästa Piraya.

Men innan dess ska vi ta oss igenom SM...

Skrutt har för övrigt tävlat hela veckan lång känns det som. I tisdags var vi i Oxie på kvällstävling och det blev lite hipp som happ i agilityklassen. Men i hoppklassen slog han till och blev 4:a och fick sin första pinne!

I lördags var vi Göteborg på något som borde vara världens längsta tävlingsdag. De hade gjort missen att lägga en öppenklass mellan klasserna och vi tvingades vara på plats i mer än 10 timmar för att springa klass 1. Snark! Men den som väntar på något gott - vinst och pinne i hoppklass!

Igår var vi Malmö och då var Skrutten ganska billig. Efter att ha skött sig bra ett par tävlingar så tappade han huvudet fullständigt och bara for omkring som en vettvilling. Sånt ogillas!

"Ååh, jag längtar till jag får börja tävla i Töntligan igen! sa en elev till mig när vi stod och tittade på en klass 1. Vi hade båda varit inne i klass 3 med våra "gammelhundar" och var måttlig nöjda med resultatet. Vid våra fötter satt påläggskalvarna och följde hunden på banan med stort intresse.

Så sedan dess har klass 1 kärleksfullt kallats för Töntligan. Och det ÄR roligt att tävla Töntligan med sin alldeles nya hund.

I lördags var det äntligen Skrutts tur att debutera, tillsammans med sin syster Iris. Twice skulle också ha varit med men hennes matte blev bjuden på en resa och lämnade hunden hemma hos oss. Hade det inte varit för att debuten är så speciell så hade jag gladeligen startat henne. Tänk er - tre Stormstjärnor ur samma kull på plan!

Upp tidigt som sjutton för att få hunden inmätt, träffa lite folk, snacka lite skit och återvända hem för att mata mig själv och resten av flocken. Husse tog sitt pick och pack och drog till Finland i fredags och lämnade mig ensam med fem vuxna hundar och en valp.

In med hunden i bilen igen för att åka tillbaka och tävla.

Resultatet blev 10 fel i varje klass. De flesta hade nog varit toknöjda med en sådan debut. Men inte jag. För han krånglade inte i säcken. Han missade inte kontaktfälten. Han fick helt enkelt vägringar för att han inte kunde hålla truten och springa rakt fram. Och DET irriterar mig! Han hade kunnat få göra alla nybörjarfel som finns i boken, men att springa förbi hinder för att han ska skälla på mig är inte okej.

Hans syster däremot var mycket duktigare och vann minsann agilityklassen. Stort grattis från stolt uppfödare!

Tidigt på söndag morgon packade jag in hela rasket i bilen och körde till Lund för att tävla klass 3 och lag. Synd bara att vägbeskrivningen på Hitta.se var helt åt helvete, jag örlade omkring ute på landsbygden i evigheter innan en vänlig morgonmotionär kunde lotsa mig rätt.

Jag hann fram precis i tid och inte med den goda marginal jag hade planerat. Släpade in alla grejjor och fick lite handräckning med tältet innan det var dags för banvandring.

Resultatet i agilityklassen är jag mer än nöjd med, 4:e plats och SM-pinne. Jag har börjat uppleva att jag är kvickare i fötterna och Spice får mera fart. Många har kommenterat att jag rör mig fortare. Tänk att Skrutten kunde vara bra till något!

Hoppklassen var jag inte alls nöjd med och det kändes inte bra när jag sprang. Banan var fartig och Spice kändes seg och tung i det tryckande vädret. Till råga på allt missade hon sista hindret och jag mitt nöt funderade både länge och väl på om jag skulle gå ut eller ta om. Jag tog om, men tiden rann såklart iväg.

Det blev paus innan lagklasserna och Zippy hann vara ute och mingla lite. Men mingel och värme är ingen bra kombination, då blir man trött och somnar.

Agilitylagklassen brydde jag mig inte om att springa eftersom laget redan var diskat. I hopplagklassen var jag tvungen att som sistahund gå in och nolla eftersom vi redan hade två femmor. Banan var trång och knixig och den var svår att gå eftersom alla stampade på samma ställe hela tiden. På två ställen tvekade jag en hundradelssekund för att orientera mig, men vår tid räckte ändå till vinst och SM-pinne.