Fredag kväll. Alla människor trängs på ICA för att handla till fredagsmyset för att sedan krypa upp i soffan framför TV:n. Mitt fredagsmys bestod i att sätta mig i en bil utan värme och sedan tillbringa 1,5 timme med att springa fram och tillbaka längs med en balansbom. 11.000 steg. 6 hundar.

Kvällens huvudpersoner vad Steppa och Yippie. Sväng efter kontaktfält stod på schemat. Mjuka svänga fungerar faktiskt bra. Byte efter kontaktfältet går bra. 100% träff. Båda hundarna är jämna.

Snäv sväg efter kontaktfältet. Not so much!

Det är en utmaning att köra två hundar som är så olika varandra. Det är första gången jag råkar ut för det. Alla mina hundar har varit stöpta i samma form. Men inte dessa två.

Yippie kör på högsta växel tills det inte går längre. Gasar iväg i den linje jag gett henne och någonstans på vägen tappar hon hjärnan och avslutar helt åt pepparn. Struntar fullkomligt i att jag ber henne avsluta på mitt sätt.

Steppa är så misstänksam och kör med handbromsen i. Vad ska matte hitta på nu? Tänker hon tvinga mig att göra något jag inte har lust med? Tänker efter vad det är jag vill att hon ska göra. Är nogrann.

Här kommer två filmer som demontrerar fenomenet.

Knäppa-Steppa. Den knasiga lilla hunden med så många bestämda idèer. Som vill ha det på sitt sätt. Vartannat träningspass sliter jag mitt hår och vartannat får jag gläderysningar. Saker jag trodde hon kunde fungerar inte och saker jag inte har lärt henne sitter som en smäck.

I klass 1 har jag tyckt att hon haft mycket högre fart på tävling än på träning, kanske för att jag snarare tränar svårare än klass 1 och därmed inte rör mig riktigt lika mycket. Idag har hon gått som ett skållat troll och jag har verkligen fått springa för att hinna med. Därför är timingen lite si och så, jag vet liksom inte riktigt var jag har henne.

Men jag kan inte annat än vara nöjd med tre felfria lopp av fyra möjliga. Disken i sista loppet får vi nog ta på oss båda två. Hon var lite trött och lyssnade inte och jag kom både för långt fram och var sen i signalen. Så Steppa seglade iväg och tog ett annat hinder bakom ryggen på mig. Men hon har varit så rolig att springa med och jag har fått höra så fina saker om min knäppa lilla hund. Nu tränar vi vidare och laddar om några veckor innan det är dags för Linköping i februari.

2016 är slut om några timmar och ingen är gladare än jag att detta skitår är till ända. Jag vågar inte hoppas på att 2017 blir jättemycket bättre men jag går i alla fall in i det med öppna ögon och faktiskt en del tillförsikt.

2016 är året jag lärde mig den hårda vägen att inget vara för evigt och jag lärde mig en hel del om mina medmänniskor. Jag har också lärt mig att ingen kan göra allt men att alla kan göra något och ibland är ett vänligt ord, ett leende eller en kram det bästa man kan ge. Jag har mötts av mycket sådant under hösten och jag är så tacksam över att en del saker har fått vara precis som vanligt, att kunna släppa tråkigheterna och bara vara. Jag är tacksam över att det finns människor som kan skilja på sak och person.

Jag har vid 40 års ålder kommit till insikt i att jag är omtyckt och älskad av många fler människor än jag trodde vara möjligt. Jag är ju bara jag, vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är djupt tacksam över alla som backat upp mig och jag ser mig själv och mina medmänniskor med nya ögon.

”Var stark, få dem att undra hur du fortfarande kan le”

Jag har haft många tråkigheter i mitt liv och jag har rest mig varenda gång. Omedvetet har detta lärt mig att hitta ljusglimtar i de mest omöjliga situationer. När jag var yngre var det musiken och hästarna och som vuxen hundarna och agility. Att få förlora sig i något är fantastiskt oavsett om man mår bra eller dåligt. För mig finns ljusglimtarna i ett bra träningspass där vi gett allt eller en bra kurs där mina elever går hem glada och starka.

Det är många som undrat hur jag har kunnat le denna höst men jag vet att det beror på agilityn, hundarna och alla fantastiska människor jag kommer i kontakt med dagligen.

Tävlingsmässigt har det inte heller vart ett bra år. Skrutt har förvisso kvalat till SM och Spice var på god väg men hon får kämpa en del med höjden nu på äldre dagar. Skrutt hamnade riktigt långt ner på Årets Agilityhund, långt ifrån topp 10 som var mitt mål.

Myzzli och Yippie har inte gjort speciellt bra ifrån sig, Yippie hämtade in en del på årets sista tävlingar när jag tävlade med henne, hon tog tre pinnar och äntligen får flytta upp i klass 3.

Efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan fick Steppa slutligen debutera, två dagar efter mitt livs största chock. Det blev två disk men vi genomförde i alla fall våra starter. Efter det har det rullat på och hon har tagit sin första titel AGDH 1 och ska debutera i klass 2 om några veckor. Hon är en hund som går mycket fortare på tävling än på träning, hon är också mycket självsäkrare på tävling, och det är en utmaning att köra henne.

För er som är intresserade så kommer här lite nördig statistik:

YIPPIE

Antal starter:                               47

Felfria:                                       10         
21%

I mål:                                         23       
   49%

Pinne:                                         5           11%

STEPPA

Antal starter:                               25

Felfria:                                        9         
     36%

I mål:                                         19             76%

Pinne:                                         9              36%

SKRUTT

Antal starter:                               53

Felfria:                                        18        
      34%

I mål:                                         29       
       55%

Pinne:                                         13       
       25%

SPICE

Antal starter:                                37

Felfria:                                         13              35%

I mål:                                           29     
         78%

Pinne:                                          4       
         11%

MYZZLI

Antal starter:                                 31

Felfria:                                          3                 10%

I mål:                                           20     
           65%

Pinne:                                             0                  0%

Vad händer 2017?

Ja, det får tiden utvisa. Det kommer att bli mycket kurser och inte så många tävlingar. Under början av året kommer det att bli någon enstaka för att hålla igång och förhoppningsvis lite fler när nya kvalperioden börjar. De tävlingar vi startar kommer att vara extremt viktiga att lyckas på och sådan press har jag inte upplevt sedan jag började tävla och inte hade möjlighet att åka så ofta. Jag tycker det ska bli spännande och lite peppande, de senaste åren har jag varit lite slö och slapp när jag har tävlat. Det är en ny tävling nästa helg, liksom.

Jag har valt att inte åka till SM i Östersund och jag är nöjd med mitt beslut. Men jag är hemskt revanschlysten! Drömmålet är att stå på startlinjen på nästa SM med Skrutt, Yippie och Steppa både individuellt och lag, samt förhoppningsvis även kvala till WAO. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna!

Det har varit en lugn jul i Dårpippiland. Skolan slutade sent i år, den 22 december, så det hann aldrig bli någon jullovsfeeling. Lillejulafton jobbade jag för första gången sedan jag färdig fritidspedagog så husse fick åka på julfirande själv. Julafton firade vi med min familj efter att först ha tillbringat några timmar på agilitybanan. Vi har tagit oss ur vintervilan så smått och har börjat köra igång hundarna inför nästa säsong. Antalet tävlingar lär inte bli många så det gäller att vara väl förberedd och prestera. Steppa ska debutera i klass 2 i mitten av januari men Yippie får nog vänta med sin klass 3-debut tills nästa kvalperiod börjar. Vi har en del att jobba på! Bjuder på en lite suddig film från julaftonens träningspass.

För övrigt har vi tagit det väldigt lugnt. På juldagen drog vi iväg på mellandagsrean, vilket inte hade kommit igång på Väla som höll stängt hela dagen. Men vi fick i alla fall äntligen köpt en nya skrivare! Den gamla gav upp under hösten och det har varit spännande att läsa banskisser i mörkret när det fattats både hinder och numrering - lite gissa, bygg och spring över det hela.

I dag på annandagen åkte vi till Väla för att jag skulle göra av med lite mer födelsedagspengar. Jag krymper sakta men säkert och mina vardagsbyxor hänger lite på halv stång. En av fördelarna med att tvingas handla på Zizi är att personalen är så otroligt kunnig och respekterar ens prova-byxor-fobi. De vet vad man ska ha på sig och varför, och så trollar de fram x antal modeller som allihopa passar. Visst kostar det lite mer än på Lindex och Kappahl, men hitills har jag inte lyckats slita ut ett enda par byxor köpta på Zizi eftersom brallorna helt enkelt är sydda för figurer som min. Att man dessutom får 50% rabatt och fått presentkort i födelsedagspresent gör ju inte heller ont.

Nu på eftermiddagen har jag faktiskt suttit några timmar i min fåtölj och läst en bok. Det ni!

Årets julgran

Ingens liv går som på räls. Att inbilla sig det är dumt. I dagens samhälle är Instagram och Facebook den redigerade verklighet vi lever i. Man väljer själv hur mycket eller lite av sig själv man vill dela med sig av. Men vi alla gör det, mer eller mindre. Bilder med glada barn, lyckliga hundar, viktminskningsbilder och matbilder swishar förbi i flödet dagligen.

Jag var själv en sådan som Vågade Vägra Faceboook. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att gå med men Facebook har revolutionerat mitt liv. Jag kan hålla kontakt med folk, skapa kontakt med människor jag aldrig skulle ha fått kontakt med annars. Jag kan skapa grupper för min kunder och elever och jag kan lätt kontakta dessa. Jag gillar det.

Idag får man veta saker fortare på Facebook än i verkligen livet.

- Har du hört att ....

- Ja, jag läste det på Facebook igår.

Tyvärr är inte Facebook bara för glada nyheter, det är också en grogrund för illvilligt skitsnack. Det är inte så kul när man blir drabbad. När man redan brottas med en kris så vill man inte att halva Sverige ska snacka om det i skymmundan på Facebook eller skriva kryptiska statusuppdateringar som skulle kunna vara riktade mot någon person.

Just nu befinner jag mig i en kris och det jag skriver om drabbar mig. Det som händer är inte allmän egendom, även om det genom Facebooks försorg har blivit det, och jag har valt att bara berätta för dem som frågat eller står mig riktigt nära. De som behöver veta, vet.

Hur man hanterar en kris är så olika. Jag bryter ihop och kommer igen. Jag sitter inte hemma på kammaren och tycker synd om mig själv, jag agerar. Jag stångar pannan blodig tills jag hittar en lösning.

Att leva i en kris är jobbigt. Vardagen måste fortfarande fungera och man har ett jobb att sköta. För att orka så måste man få ta paus ibland, vila sig från det jobbiga för att orka komma igen.

För mig har träning, tävling och kurs varit mitt andningshål. Många anser att om man orkar hålla tempot uppe som jag gör så kan det ju inte vara en speciellt stor kris. Att jag har fortsatt att träna och tävla sticker i ögonen på många, att jag inte är tillräckligt ledsen för att de ska ge mig några sympatier. Några har till och med slutat hälsa och möter inte min blick. Mina inlägg på Facebook gillas inte längre av de personer som alltid gillat innan. Kanke en petitess. Men det märks.

Hur som haver. Jag fortsätter med mitt liv och tävlar så mycket jag kan. Numera hålls jag i klass 1 med Steppa och jag har så roligt! Stämningen i klass 1 är så gemytlig och jag bryr mig inte ens om hur det går på banan. I klass 1 får man nämligen vara jättenöjd även om man blir diskad. I klass 3 får man inte vara nöjd ens om man vinner.

Steppa har utvecklats otroligt mycket även om hon har lite kunskapsluckor. Det är nämligen vissa saker som fröken Steppa inte vill lära sig. Men vi får jobba vidare i vinter och hoppas att det löser sig.

Igår var vi i Råådalen och tävlade fyra klasser. Tempot ökar för varje tävling och självständigheten också. Vi inledde med att vinna hoppklassen, en halv sekund före brorsan Flash. Det var sista pinnen i hoppklass. Jag hade tänkt ta sista pinnen i agilityklass också, men det tyckte inte Steppa. Vi fick en dum vägran i första men satte ett snyggt RC. I andra gjorde vi allt rätt förutom att Steppa titta efter mig på bommen och blev tvungen att hoppa av. Mitt fel alltså. Sista hoppklassen vann vi också, så nu ska vi nog sikta på diplomet.

Nästa helg är det årets sista tävling, klass 1-2 i Ronneby och Karlshamn. Jag ska tävla Yippie också som är tillbaka efter skadan. Meningen är att hon ska ta sista pinnen i agility 2 och bli uppflyttad. Vi får väl se hur det går, Yippie är laddad till tusen.

Igår var jag i Forsakar och tävlade dubbeletta med Steppa. Vädret var underbart men lite i varmaste laget för min smak. Forsakars tävlingar är alltid välorganiserade och trevliga och allt flöt på trots dubbla klasser. Det var både lite konstigt och skönt att bara ha en hund med sig. Målet för dagen var att ta oss runt och göra bra lopp. I första klassen var väl loppet sådär men det räckte ändå till en andraplats och första pinnen. Följande lopp kändes mycket bättre men tyvärr så bommade hon slalomingången i lopp 2 och 3. Trots det hade hon vunnit klasserna om det inte varit för slalomvägran. Sista hoppklasen var helt klart dagens svåraste bana. Svår slalomingång och en passage som krävde bakombyte om man inte var snabbare än sin hund. Bakombyten är inte vår starkaste sida. Det var vansinnigt varmt och både Steppa och jag kände oss rätt kokta. Trots det går hon in och gör ett kanonlopp, lite vingel i slalomingången men bakombytet satt nästan som en smäck. Vinst och första pinnen i hoppklass!

Förutom att första loppet var lite vingligt så har hon känns himla fin att köra. Hon har väl inte riktigt gått på maxfart men hon har heller inte fegat. Det ska bli spännande att se vad hon kan åstadkomma när hon blir lite mer varm i kläderna. Jag tror fortfarande inte att hon kan bli min nya SM-hund, men det finns mer att hämta hos henne.

Nästa helg tar vi paus men sedan blir det fler tävlingar.

Hade precis skrivit ett långt inlägg när allting bara försvann. Tänker inte skriva om det utan kort konstatera att vi inte alls fick en bra vecka av förberedelser som jag hade tänkt och stackars hunden fick bara ett träningspass innan sin debut. Hon skötte sig ändå utmärkt och vi diskade oss i båda loppen på saker som händer när man är unghund. Nu laddar vi om för fyra nya lop på lördag.