Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - 2 oktober 2016 10:03

Ingens liv går som på räls. Att inbilla sig det är dumt. I dagens samhälle är Instagram och Facebook den redigerade verklighet vi lever i. Man väljer själv hur mycket eller lite av sig själv man vill dela med sig av. Men vi alla gör det, mer eller mindre. Bilder med glada barn, lyckliga hundar, viktminskningsbilder och matbilder swishar förbi i flödet dagligen.

Jag var själv en sådan som Vågade Vägra Faceboook. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att gå med men Facebook har revolutionerat mitt liv. Jag kan hålla kontakt med folk, skapa kontakt med människor jag aldrig skulle ha fått kontakt med annars. Jag kan skapa grupper för min kunder och elever och jag kan lätt kontakta dessa. Jag gillar det.


 

Idag får man veta saker fortare på Facebook än i verkligen livet.

- Har du hört att ....

- Ja, jag läste det på Facebook igår.


Tyvärr är inte Facebook bara för glada nyheter, det är också en grogrund för illvilligt skitsnack. Det är inte så kul när man blir drabbad. När man redan brottas med en kris så vill man inte att halva Sverige ska snacka om det i skymmundan på Facebook eller skriva kryptiska statusuppdateringar som skulle kunna vara riktade mot någon person.

Just nu befinner jag mig i en kris och det jag skriver om drabbar mig. Det som händer är inte allmän egendom, även om det genom Facebooks försorg har blivit det, och jag har valt att bara berätta för dem som frågat eller står mig riktigt nära. De som behöver veta, vet.


Hur man hanterar en kris är så olika. Jag bryter ihop och kommer igen. Jag sitter inte hemma på kammaren och tycker synd om mig själv, jag agerar. Jag stångar pannan blodig tills jag hittar en lösning.

Att leva i en kris är jobbigt. Vardagen måste fortfarande fungera och man har ett jobb att sköta. För att orka så måste man få ta paus ibland, vila sig från det jobbiga för att orka komma igen.

För mig har träning, tävling och kurs varit mitt andningshål. Många anser att om man orkar hålla tempot uppe som jag gör så kan det ju inte vara en speciellt stor kris. Att jag har fortsatt att träna och tävla sticker i ögonen på många, att jag inte är tillräckligt ledsen för att de ska ge mig några sympatier. Några har till och med slutat hälsa och möter inte min blick. Mina inlägg på Facebook gillas inte längre av de personer som alltid gillat innan. Kanke en petitess. Men det märks.


Hur som haver. Jag fortsätter med mitt liv och tävlar så mycket jag kan. Numera hålls jag i klass 1 med Steppa och jag har så roligt! Stämningen i klass 1 är så gemytlig och jag bryr mig inte ens om hur det går på banan. I klass 1 får man nämligen vara jättenöjd även om man blir diskad. I klass 3 får man inte vara nöjd ens om man vinner.

Steppa har utvecklats otroligt mycket även om hon har lite kunskapsluckor. Det är nämligen vissa saker som fröken Steppa inte vill lära sig. Men vi får jobba vidare i vinter och hoppas att det löser sig.


Igår var vi i Råådalen och tävlade fyra klasser. Tempot ökar för varje tävling och självständigheten också. Vi inledde med att vinna hoppklassen, en halv sekund före brorsan Flash. Det var sista pinnen i hoppklass. Jag hade tänkt ta sista pinnen i agilityklass också, men det tyckte inte Steppa. Vi fick en dum vägran i första men satte ett snyggt RC. I andra gjorde vi allt rätt förutom att Steppa titta efter mig på bommen och blev tvungen att hoppa av. Mitt fel alltså. Sista hoppklassen vann vi också, så nu ska vi nog sikta på diplomet.

Nästa helg är det årets sista tävling, klass 1-2 i Ronneby och Karlshamn. Jag ska tävla Yippie också som är tillbaka efter skadan. Meningen är att hon ska ta sista pinnen i agility 2 och bli uppflyttad. Vi får väl se hur det går, Yippie är laddad till tusen.




ANNONS
Av Linda - 28 augusti 2016 16:42

Igår var jag i Forsakar och tävlade dubbeletta med Steppa. Vädret var underbart men lite i varmaste laget för min smak. Forsakars tävlingar är alltid välorganiserade och trevliga och allt flöt på trots dubbla klasser. Det var både lite konstigt och skönt att bara ha en hund med sig. Målet för dagen var att ta oss runt och göra bra lopp. I första klassen var väl loppet sådär men det räckte ändå till en andraplats och första pinnen. Följande lopp kändes mycket bättre men tyvärr så bommade hon slalomingången i lopp 2 och 3. Trots det hade hon vunnit klasserna om det inte varit för slalomvägran. Sista hoppklasen var helt klart dagens svåraste bana. Svår slalomingång och en passage som krävde bakombyte om man inte var snabbare än sin hund. Bakombyten är inte vår starkaste sida. Det var vansinnigt varmt och både Steppa och jag kände oss rätt kokta. Trots det går hon in och gör ett kanonlopp, lite vingel i slalomingången men bakombytet satt nästan som en smäck. Vinst och första pinnen i hoppklass!


Förutom att första loppet var lite vingligt så har hon känns himla fin att köra. Hon har väl inte riktigt gått på maxfart men hon har heller inte fegat. Det ska bli spännande att se vad hon kan åstadkomma när hon blir lite mer varm i kläderna. Jag tror fortfarande inte att hon kan bli min nya SM-hund, men det finns mer att hämta hos henne.

Nästa helg tar vi paus men sedan blir det fler tävlingar.





ANNONS
Av Linda - 23 augusti 2016 21:12

Hade precis skrivit ett långt inlägg när allting bara försvann. Tänker inte skriva om det utan kort konstatera att vi inte alls fick en bra vecka av förberedelser som jag hade tänkt och stackars hunden fick bara ett träningspass innan sin debut. Hon skötte sig ändå utmärkt och vi diskade oss i båda loppen på saker som händer när man är unghund. Nu laddar vi om för fyra nya lop på lördag.



Av Linda - 9 augusti 2016 21:46

Nu när vi Steppa närmar sig tävlingsdebut så har det varit hårdträning av våra svaga punkter:


RC på balansen

Gungan i fart

Däck där jag ligger före

Svängar bort från mig

Säcken

Mur (provat på)

Oxer (provat på)


Oxer och mur vet jag väl inte om vi stöter på direkt i klass 1 men jag vill ändå vara beredd. Säcken lärde hon sig gilla på Bialitt så till den grad att försökt springa in i den även om släpet har varit uppvikt. Det har inte hindrat henne att det tog stopp, hon provade glatt igen. Nu jobbar vi med säcken på klubben.

Gungan gick väldigt enkelt i början men eftersom hon är så himla lätt i kroppen så har hon studsat av några gånger när hon tagit i. Då har gungan blivit lite läskig och hon har behövt stöd. Hon är lite lustig den lilla hunden. Så himla envis att jag har svårt att tro att hon egentligen blev rädd, det var bara en principsak att inte prova igen. Med hjälp viftade svansen glatt och det syns inte ett spår av rädsla.


Våra RC är väl nog det jag lagt mest tid på och funderat över. Det har varit väldigt få riktiga hopp men däremot några höga träffar som kanske kan vara svåra för domaren att se. Nu på min sista lediga vecka har jag filmat och försökt analysera.


I det första klippet står RC först på schemat, dvs. vi har inte tränat något annat först och vi kommer direkt hemifrån. Det jag kan se är att ju fler repetitioner desto sämre träffar. Hon tycker dessutom att det är svårt när jag ligger före, då blir hon gärna lång.


I det andra klippet har vi först kört ett rejält slalompass och lite annan träning som inte gick helt smärtfritt och hon fick verkligen tänka. Redan från böjan känns hon seg och lång. Vi hade dessutom tränat dagen innan.


I det tredje klippet har vi vilat ordentligt i flera dagar och verkligen inte gjort någonting. Första fina träffen är dessutom utan utplacerad belöning. Återigen ser man att hon går bäst när jag är bakom eller bredvid och sämst när jag ligger före.


I det sista klippet har vi börjat så smått på svängar. Jag introducerade henne med ett par tre skick innan jag startade kameran. Föregående klipp är filmat precis innan så hon har inte riktigt samma klipp i steget, kanske ine direkt en nackdel när man ska öva på att svänga.

Jag vet inte riktigt hur mycket tid jag kommer att lägga på svängträningen då jag upplever att jag ofta är där hon är. Dessutom är jag lite rädd att sabba det RC vi byggt upp.

Eller så väntar jag bara till vintern när man ändå inte kan träna annat.



Av Linda - 4 augusti 2016 12:14

I lördags var det äntligen dags för kennelträff. Jag tänker varje år att jag ska ha en men det händer alltid saker som gör att jag får ändra planerna. Av en slump så var bara agilityekipagen på plats och därför blev det först gemensam träning innan regnet och åskan tvingade oss att ta tidig lunch. Efter lite pälsvård så var det dags för fotografering i olika konstellationer, ett fruktansvärt svettigt jobb. Men så många fina bilder det blev!

Det var meningen att vi skulle träna lite till till men det fortsatte att störtregna så vi fick fika och prata istället.


Tack alla som kunde komma - det var fantastiskt trevligt!



                                                   

Av Linda - 1 augusti 2016 19:58

En dryg vecka har gått sedan vi kom hem från HulaHoppet, årets agilityhappening näst efter SM. Om man nu inte kom med till EO, VM eller NM. Vilket man inte gjorde.

Jag hade mina tvivel på att det skulle funka för en liten klubb att ha en sån stor tävling på den egna klubben. 6 banor med 2000 starter per dag. Lika många som Guldagilityn.

Jag är grymt imponerad över organisationen! Stor tävling med gemytlig känsla och närhet till allt, vilket jag saknade mest på Guldagilityn. Grymt god mat och flexibla försäljar när Swish bestämde sig för att haverera. En annan sak som havererade var Sagik-tävling. Det var ingen höjdare! Istället för att snällt sitta i tältet och följa med på liven så fick vi hela tiden springa och störa de stackars inroparna som redan hade fullt upp. För givetvis var det folk som inte kund hantera detta och betedde sig som jag vet inte vad. Jag skäms å deras vägnar! Trots uppmaningar från bancheferna om vad som gällde så fick tävlingsledaren ta mikrofonen och läxa upp de tävlande och hota med at eskortera dem av tävlingsområdet om de inte skärpte sig.


Oturligt nog så slog vädret om lagom till Hulahoppet, från mulet till +30 samtliga dagar. Skrutt gillar inte värme och man kan se på filmerna hur han blir långsammare för varje dag. Spice och Myzzli slurpade i sig FitDog för allt vad de var värda och var hur nöjda som helst. I slutet av vecka drog Spice hellre till tältet efter målgång än att få godis i lådan. Hon ville ha FitDog.


 

Första dagen nollade Skrutt båda sin lopp och tog två pinnar, men sedan gick det utför. Sista agilityloppet nollade han med sina sista krafter och tog även sista pinnen och blev klar för SM 2017.


 


Spice kämpade på bättre än på länge och lyckades ta en pinne och är halvvägs tll SM. Det hade kunnat bli någon pinne till om tanten hade tagit kontaktfälten. På grund av värmen hade Skrutt ingen superfart men vi var på väg att sätta ett riktigt bra agilitylopp med perfekt RC men tyvärr blev vi diskade på näst sista hindret. Tyvärr finns det inte ens på film, men känslan var fantastisk!


Yippie har kämpat på, fyra chanser att ta två agilitypinnar. Det blev ingen. Tyvärr nollade Yippie inte ett enda lopp trots att hon gjorde många fina saker.


Nu har vi tävlingsfritt några veckor och det är ganska skönt. Träna ska jag för nu närmar det sig Steppas debut. Yippie ska vila så att vi förhoppningsvis får rätt på den envisa hälta hon dragits med. Den kommer och går utan något speciellt mönster.






Av Linda - 17 juli 2016 16:00

Äntligen har det lossnat! Åtminstone känns det så. Helt plötsligt faller alla bitar på plats och debut den 21 augusti känns numera helt rätt.

Det sägs att varje besvärlig hund lär en saker. Steppa har lärt mig vikten av tålamod, att ta ett steg tillbaka och inte hela tiden pusha på, och ha is i magen.

Jag har beklagat mig en hel del över Steppa. Hennes ovilja att samarbeta, ovilja att lära och förstå. Vi har stått på varsin sida ett hopphinder och glott på varandra och jag har viftat med godaste godiset och roligaste leksaken och hon har inte rört en fena utan bara fortsatt att glo på mig. För att slutligen vända på klacken och gå till grinden och käka lite gräs. Tårar, frustration och ilska, försöka behärska mitt humör. Sööööt hund! Snääääll hund!

Hon har dessutom koncentrationsspann som en skogssnigel - efter bara några repetitioner går ögonen i kors och hon orkar inte mer. Tänk er då att hon kanske lyckats en gång...

Jag har verkligen känt mig desperat och funderat på vad sjutton jag ska göra om Steppa inte vill. För Spice blir pensionär och Skrutt fyller 6 år nästa år. Och den fantastiska bruna hunden gav jag bort. Vad ska jag tävla med framöver?!


Men så ibland har hon glimrat till och jag har genast höjt henne till skyarna. Jag har till och med hört att jag medvetet klankar ner på henne för att maskera hur bra hon egentligen är och sedan gå in och vinna allt.

Innerst inne har jag alltid trott att det sulle bi agilityhund av henne. Så småningom. Men skulle hon räcka för mig som satsar på SM och kanske landslag? Hon är small, 32,5 cm över havet. Hon ska konkurrera med större hundar (och mindre), men skillnaden är att de riktigt bra smallhundarna har förare som kan springa.

"Men du är ju så duktig på att skicka, dina hundar är ju superduktiga!"

Ja, i medium. Med öppna banor. Dessutom vill Steppa att jag ska springa med henne. Det har blivit mycket bättre, nu kan jag släppa iväg henne en bit. Men hon blir ingen ny Skrutt.

Jag har ingen aning om vad hon räcker till, om hon ens kommer att tävla klass 3.


Steppa är en smart hund. Hon känner på sig när jag tänker tvinga henne att göra något svårt. Som bakombyten. Jag har provat alla knep jag kunde komma på men hon överlistade mig varje gång. Hon skulle inte lära sig bakombyten. Punkt. En dag fick ja bara en snilleblixt, att använda korken. Korken använder vi annars bara när vi tränar RC. Men där har hon ju fattat poängen. Och med korken på plats fungerade bakombyten. Inget virrande och snurrande eller springa genom hinderstödet. Fokus rakt fram, spejande efter korken.


Korken är så simpel så det är inte klokt. Det är en kork, med färg efter underlaget. Korken agnas med godis och sedan kör man. Jag har en MannersMinder som jag köpte mest för att alla andra har en. Skrutt gillar den inte och Spice anser att den finns till bara för att servera henne godis. Hon kan absolut inte jobba om den står framme.


Men det finns en anledning till att jag inte använder belöningsmaskiner, godisskålar eller targetplattor. Jag är lat. Och har dåligt tålamod. Alla hjälpmedel man plockat in ska också plockas bort. Det är där jag ofta misslyckas.

Jag ville ha ett hjälpmedel som hunden inte kunde se. Att den skulle bli tvungen att springa fram och kolla. Jag har upplevt att hundarna sköter sig när de kan se att belöningen finns där. Korken kan inte hunden direkt se när den jobbar, den behöver sköta sig och springa dit och kolla. Det känns som om hunden blir mer fokuserad på sin uppgift om den inte är säker på att belöningen finns där.

Korken är väldigt flexibel och lätt att flytta. Den kan ligga direkt efter tex. balansen och sedan smidigt flytta in i tunnelingången och hunden kan välja att springa över den utan att skada sig. För det är det som blir slutresultatet. Att hunden har förstått sin uppgift och inte ens tittar efter korken utan fortsätter i banan.


Skrutt och Myzzlis kontaktfält är omtränade med hjälp av korken. På Myzzli fungerar det i alla lägen men på Skrutt bara på träning. Både Yippie och Steppa är tränade på med korken från början (när den inledande 2av/2på-träningen är avklarad) och Yippie har superfina kontaktfält. Steppa är på väldigt god väg och även om de inte alltid är perfekta så räcker de helt bedömningsmässigt, inga fem fel i alla fall.



Slalom är också ett hinder vi kämpat med. Jag började med kompost och det gick så lätt. Men när jag började plocka bort så förstod jag att hon inte hade fattat vad hindret gick ut på. Så då plockade jag fram gamla hederliga köttbullemetoden, och den köpte hon som ingenting och slalom gick framåt igen. Hemma. Med Rusta-slalomet. Med riktigt slalom fungerade det inte alls. Speciellt inte ingångarna i högerslalomet. Hon missade konstant. Och gick därifrån för att göra annat. Suck!

På med genomskinliga bågar i hopp om att få henne att fatta. Funkade utmärkt. Tills vi tog bort dem. Jag slet mitt hår. En vacker dag, när hon missat ingången sisådär 10 gånger oavsett vad jag gjorde, så fik jag ett utbrott och skällde ut henne. Jag är inte stolt över mig själv, men sedan dess har hon inte missat. Och gången efter kunde vi göra bakombyten in i slalom.


Av Linda - 16 juli 2016 09:28

Ja, maj och juni var inte lättare i år än vad det varit något annat år. Vårterminen ska avslutas och höstterminen planeras, både i företaget och på "riktiga" jobbet. Jag kände mig duktigt slutkörd när jag gick hem på semester i samband med SM, inte nog med att jag jobbat mycket så packade kroppen ihop och jag hade ont både här och där. Värst var det med mitt vänstra knä som krånglat lite till och från under våren och nu bestämde sig för att göra mig halt.


Det har inte blivit så mycket bloggat, både beroende på tidsbrist och internetbrist. I mer än ett år har vi varit utan fast bredband och dongen har fungerat dåligt mot de flesta hemsidor, speciellt Bloggplatsen.se. Men nu är vi online igen!


Så vad händer då?

14 juni halkade Steppa och jag med på en kurs för Tobias Sjöberg. Tänte att det kunde vara kul att springa med unghunden lite. Banan vara svår och unghunden tyckte att jag var världelös, inget mot vad jag kände mig. Tack och lov finns det ingen film.

Instruktörens slutkommentar: hon är gullig.


 


12 juni var vi på Höganäs Hund. Husse tävlade med Yippie och jag ställde ut Spice och Steppa. Spice och Steppa vann junior- respektive veteranklassen och placerade sig 2:a och 3:a i bästa tik. Spice blev sedan BIS 4 veteran.

Yippie gjorde två bra lopp. I hoppklassen var det ett mycket smalt däck som många hundar hoppade förbi, även Yippie. Men i hoppklass är hon klar för kl. 3, det är i agilityklass det gäller. De gjorde ett skakigt lopp men lyckades ändå knipa en åtråvärd pinne. Bara två kvar!


 

Foto: Sonja Bååth


Till midsommar var det serietävling på Bialitt. Jag hade fått till riktigt trevliga banor som jag gärna ville testa med Steppa, trots trasigt knä. Nybörjarklassen vann hon på riktigt bra tid. I den öppna hoppklassen blev hon tvåa då sista bommen föll, efter att hon gått i mål. Tiden var i alla fall bäst och hon slog sin rutinerade storebror och hans snabba förare. Jag har saknat tider att jämföra med och jag saknar uppfattning om hur snabb hon är och behöver vara för att konkurrera i small. Jag vet bara att hon behöver vara snabb!




 


SM som arrangemang var fantastiskt. Vi bodde på hotell inom synhåll från tävlinsplatsen och man kunde gå fram och tillbaka om man inte hade ont i knäna. Tvärs över gatan låg ett stort köpcenter och ICA med en smaskig delikatessdisk. Säger bara smörgåstårta i lösvikt!


Banorna, speciellt kvalen för medium, tyckte jag var onödigt svåra. Man är galet taggad och inte så lite nervös, det behöver inte vara svårt för att det ska bli fel. De var också riktiga springbanor vilket gjorde trasiga mig ganska nedslagen. När jag gått lagbanan kände jag mig ganska körd men när jag bläddrade i programmet så upptäckte jag denna. Jag blev väldigt rörd och tacksam och jag bestämde mig för att ge allt jag har.


 


Tyvärr ville det sig inte och Skrutt fick ihop 10 fel. Resten av laget fick också fel och inför lördagens final så låg vi på 9:e plats. Vi kom åtminstone imål vilket många andra lag inte gjorde.

Den individuella banan var en riktig dräpare och skördade sina offer. Skrutt klarade den svåra slalomingången men trodde att jag ville att han skulle gå ur på slutet när jag förberedde för nästa hinder. Det tog tid att få honom tillbaka till första porten och vi fick rejält med tidsfel.


I lagfinalen var vår prioritet att få imål alla hundarna. Tyvärr diskade sig Trolle och Zippy, Skrutt fick 10 fel och Spice 5 fel. Och så var det med det!

I den individuella finalen hade jag inget att köra för, mer än att visa att jag kan det här och har en bra hund. Det började så himla bra, tills jag bestämde mig för att göra en japan. Jag ska inte pyssla med sånt på tävling, att jag aldrig lär mig! Efter att ha lekt Hitta hunden en stund så kunde vi fortsätta och få fem fel på balansen. Vilken överraskning va?

Jag är grymt besviken på min egen prestation, så här dåligt har jag aldrig presterat på ett SM.

Fast jag har sagt att jag inte ska tävla lag den här säsongen så känner jag nu att jag verkligen vill tävla i ett bra lag med chans på medalj i Östersund. Spice kommer inte att kunna kvala och det känns lite tunt att åka så långt med endast en hund.


Första veckan på semestern tog vi det ganska lugnt och på lördagen åkte vi till Karlskrona. Mitt knä hade fått vila hela veckan och det kändes helt ok att springa. Men när vi satte upp tältet fastnade jag med foten i grannens tältlina och drog till knät. Grattis! Husse fick springa med Spice i hoppklassen och de blev tyvärr diskade. Skrutt klarade sig ganska bra ända till Halta Lotta inte hann med och han lyssnade lite för bra. I agilityklassen hoppade han rejält från balansen och åkte ut från banan. Spice nollade men var alldeles för långsam.


I augusti ska Steppa debutera och jag behöver hitta ett bra koppel till henne. Personen jag tidigare köpt handgjorde koppel av har slutat, så jag bestämde mig för att prova själv eftersom jag hade lite paracord liggande. Efter ganska många filmer av skiftande kvalitet så fick jag rätt på det och var snart fast. Jag knöt av allt material jag hade och sålde en del. Så nu har jag börjat ta upp beställningar på Facebooksidan Made by me. Jag har beställt mer material som kom häromdagen och det ligger en stor hög på mitt bord som bara väntar på att jag ska sätta igång.


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se